Störningar i tågtrafiken (puh!)

Tågtrafik i England, 1870-tal.

Den sista tiden har vi tågresenärer och långpendlare i Östergötland utsatts för prövningar. I morse var verkligheten så här: kort tåg, trasiga dörrar, trasig toalett, trasig kortläsare och som krydda en viss försening. Många fick stå, många fick trängas och komforten var ju inte precis den bästa. Händelsen är inte på något sätt unik, liknande händelser sker ofta nu när kylan slagit till.

Vad jag undrar är hur tågen och banan (spår, el och växlar) förbereds för vintern? Utgår underhållsberedskapen från att alla vintrar är mildvintrar? Eller ingår risken för en vargavinter i bedömningen? På något sätt känns det som vårt samhälle blir alltmer komplicerat och raffinerat, men samtidigt klarar vi i mindre utsträckning att möta väderomslag, naturliga svängningar i klimatet och inte minst kallvintrar.

Så frågeställningen till Östgötatrafiken, SJ, Veolia och Banverket blir om ni förbereder er för att den smällkalla vintern faktiskt kan slå till i vårt land? Eller är det mildvintern som ligger i botten av alla beräkningar och bedömningar?

Vi resenärer bidrar med både kostnaden för biljetter och anläggnings- och driftkostnader via skattsedeln. Vi har ett stort tålamod, men det finns ju gränser även för oss. Så hur blir det framöver, kan vi räkna med mindre störningar i trafiken vintertid eller fortsätter eländet?

Finns det några centerpartister kvar snart?

Jag har funderat en hel del på Centerpartiet på sistone. Dagens i grund och botten sanna bild av ett hårdfört, ultraliberalt och löntagarfientligt parti på högerkanten stämmer dåligt överens med den bild jag fick av Centerpartiet under exempelvis mina år (1995-2002) som politisk sekreterare för socialdemokratiska landstingsgruppen. Jag mötte framför allt två av Centerns landstingsföreträdare, Sven-Eric Nilsson och Göran Gunnarsson, som var förhandlingsinriktade, framsynta, ansvarstagande, socialt engagerade, jordnära, kloka, stabila och inte totalt låsta till ett politiskt block. Båda framhöll sig som icke-socialister, men låg stadigt förankrade i den tidens mittenpolitik. Förhållandet till Moderaterna var kärvt, föga kamratligt och relativt sällan bar det frukt i gemensamma utspel. I stället nyttjade Centerpartiet skickligt sin ställning som ansvarstagande och relativt oberoende till att påverka politikens innehåll långt mer än vad röstetalet hade gjort möjligt. Paralleller kan dras till Linköpings kommun med Roland Larsson och Gösta Gustavsson, och på samma sätt till rikspolitiken med inte minst den alltför underskattade Olof Johansson, mångårig partiordförande.

Jag tror det finns oerhörda spänningar i detta parti som nu brottas med kraftigt sjunkande opinionssiffror. Personerna jag nämner i inledningen kan jag för min del omöjligt koppla samman med libertianen Fredrick Federley eller ännu värre Jonas Pettersson, pressekreterare på Centerns riksdagskansli, som under vintern har dragit igång sin kampanj för att bli riksdagsledamot. Hans kampanjfilm om den svenska byggbranchen visas och kommenteras på sajten Alliansfritt Sverige. Båda två agerar uttalat fackföreningsfientligt, Federley gjorde sig även känd för att försvara den salladsbar som för ett par år sedan helt lagligt blev utsatt för en facklig blockad. Federley tog över driften, men visade snabbt att han inte var någon vidare värst företagare (se artikel i DN). Han är också en av förespråkarna för att legalisera prostitution.

Så vad blir min slutsats? Jo, jag tror att Centerpartiet håller på att falla samman inifrån. När en hedersman som Börje Hörnlund, en gång borgerlig arbetsmarknadsminister, aktivt går ut och kritiserar regeringen i Aftonbladet och skillnaderna mellan den traditionella centerpolitiken och den nya blir så stor att en intern avgrund uppstår, då kan inte Centerpartiets kärnväljare mobiliseras längre. Personerna som nämndes inledningsvis kan i mitt sinne inte kopplas samman med företrädare som Federley och Pettersson. Eftersom de båda senare står för föryngringen, men på samma gång är så uttalat nyliberala, byter Centern långsamt skepnad. Någonstans måste man ha rötter, själ och ideologi, det går inte att utplåna själva basen för ett partis existens. Centerpartiet under Maud Olofssons ledning går mot sin undergång, numerärt och ideologiskt, sanna mina ord.

Tappa inte nya vantarna

Det är verkligen kallt ute, att temperaturen mitt på dagen ligger på minus tjugo är man ju inte så van vid. Jag har nya vantar också, sköna tumvantar i ylle. "Tappa inte nya vantarna" är ett spår på plattan Slowfox som proggruppen Blå Tåget släppte 1974. Sångtexter kan verkligen fånga skeenden och förstärka känslor. Några rader ur texten:
"Tappa inte nya vantarna,
det blåser, det blåser så kallt.
Gör inte av med alla slantarna,
det är så dyrt att leva"

Just nu har fjärde steget i jobbskatteavdraget genomförts, se artikel i SvD. Vi som har jobb får skattelättnader, det som har förlorat jobbet, är sjukskrivna eller pensionärer får inte ett skvatt. Utförsäkringar, sviktande arbetsmarknad, brist på statlig stimulanspolitik och ideologisk tro på orättvisor som drivkraft, gör sammantaget att klyftorna mellan dem som har och inte har växer allt mer nu i ingången på valåret 2010. Jag tror för min del att orättvisan som ideologi inte går hem bland väljarna, alla är definitivt inte cyniska egoister, tvärtom. Vi som har jobb och tjänar skapligt, jag tillhör själv en av de gynnade, vill inte att det egna välmåendet ska bero på andras försämrade köpkraft och utsatthet. Tillsammans, inte i konkurrens, skapas ett gott samhälle där det finns plats för alla. Några kalllar säkert detta för blåögdhet, men jag tror i stället att den verkliga blåögdheten finns bland dem som tror på orättvisan som drivkraft.

Sverige behöver en ny rödgrön regering som sätter allas välfärd i centrum, en regering som tror på att framgång den skapar vi tillsammans. Fram till dess att vi skiftar regering i höst gäller det nog att hålla rätt på vantarna, för det blåser så kallt och för många är det alldeles för dyrt att leva. Men du, följ samtidigt det rödgröna samarbetet på den gemensamma sajten rödgrön.se, häng med vad som pågår och engagera dig i arbetet för ett rättvisare Sverige.