Är det omoraliskt att ha en fin väska?

Jag har läst löpsedlar, artiklar och kommentarer kring både Mona Sahlins handväska och prinsessorna Victoria och Madeleines d:o. Båda fallen är exempel på synliga kvinnliga accessoarer, kostsamma, men som jag förstår ärligen införskaffade alternativt givna presenter i samband med högtidsdagar. Så gott som alla likande exempel tar sin utgångspunkt i kvinnors inköp, sällan står det något om manliga motsvarigheter som exempelvis kostymer, skor, slipsar, klockor eller vad som nu ses som lyxigt.

Jag förstår och instämmer i kritiken av orimliga löner, arvoden och av monarkin som statsskick. Men när nu besluten är tagna, löner, arvoden och apanage är bestämda, ska vi då dessutom moralisera över hur de används? Skjuter vi inte över målet när vi diskuterar hur privata medel används för inköp, resor, husbyggen, utbildning, sparande eller vad nu en enskild person väljer att köpa? Vem ska bestämma vad som är omoraliskt, vad som är lyx eller anses OK? Naturligtvis ska privata betalningar och överenskommelser ligga inom lagens råmärken, men utöver den begränsningen, vad ska anses olämpligt?

Någon köper handväskor, någon konst, någon samlar pengar på hög, någon äter gott varje dag, någon unnar andra något gott, någon bygger hus, någon reser, någon investerar, alla är vi olika. Ett antal, inte så få precis, kommer inte i närheten av sådana inköp, men kanske ändå lyckas förverkliga en och annan dröm. Är det verkligen rätt och klokt att moralisera över det fria val som var och en har i användningen av egna inkomster, stora som små sådana? Och varför i fridens namn är det i så fall bara kvinnors val som väcker kritik?

Vi kan alltid diskutera hur nivåerna ska vara på de löner, arvoden och liknande som beslutas på politisk nivå, det är en viktig uppgift för alla politiskt aktiva, för alla medborgare. Vi ska givetvis också diskutera och besluta om skattenivåer och vad som ska beskattas, samt göra färdriktningen känd när vi går till allmänna val. Men att lägga moraliska aspekter på hur enskilda personer använder sina förvärvade nettoinkomster det tror jag faktiskt vi ska avstå ifrån. Låt både Mona och systrarna Bernadotte, i sig hopplöst bidragsberoende, både ha och köpa de väskor de vill.

För egen del har jag en förkärlek för nya CD-skivor och dessutom begagnade vinylskivor på Tradera. Dessutom tycker jag om gammaldags rosor och gillar också bomullsskjortor av hög kvalitet. Alldeles säkert omoraliskt i någons tycke.

Ny kurs för landstinget

De båda socialdemokratiska toppkandidaterna till höstens landstingsval, Mats Johansson och Christoffer Bernsköld, stakar ut kursen för nästa mandatperiod i en artikel i NT, publicerad på partidistriktets hemsida. Båda två utgör en ny fräsch del av den socialdemokratiska regionala politiken.

Orden i artikeln förpliktigar. “Vi vill också utveckla landstingets medarbetarpolitik. Medarbetarna är den viktigaste resursen i att skapa en god hälso- och sjukvård. Alla arbetsplatser i landstinget ska vara mönsterarbetsplatser, med en bra arbetsmiljö och en hög grad av delaktighet från alla medarbetare. En allt mer avancerad hälso- och sjukvård ställer också stora krav på kompetensutveckling.”

Det krävs en hel del jobb och framför allt konkreta resultat för att kunna vinna tillbaka de landstingsanställdas förtroende. Jag har i min absoluta närhet tre landstingsanställda, en sjukhuskurator, en sjuksköterska och en barnmorska. Deras upplevelser på senare år leder i bevis att förtroendet för landstingspolitikerna är minst sagt svajigt och det gäller inte bara den sittande majoriteten. Men om mått och steg tas för att skapa verkliga mönsterarbetsplatser i Kommunals anda, då kan förtroendet återvinnas och med tiden kan den oerhörda potential som personalen rymmer tas tillvara och skapa utveckling och tilltro till Landstinget i Östergötland.

På vägen mot valsegern i höst behöver vi Socialdemokraterna lyssna in de tankar och idéer all personal i landstinget har om hur verksamheten kan utvecklas, kvalitetssäkras och ett hälsosammare Östergötland skapas. Ordningen från perioden 2002-2006 behöver mönstras ut, inte en gång till ska vi gå till val på ett glättigt budskap och sedan gör den största omstruktureringen någonsin, för att i slutänden försöka förankra det som gjorts i partiorganisationen.

Vi går till val på ett öppet och ärligt budskap. “Samtidigt behövs mer stöd för chefer och medarbetare i ekonomiska tuffa tider. Den borgerliga majoriteten har abdikerat från ansvaret för ekonomin. Stora generella besparingar utan politiskt ansvarstagande är inte aktuella om vi får förtroendet att leda landstinget nästa mandatperiod.” Det kan med all säkerhet bli tuffa år fram till en ekonomi i balans, men vi socialdemokrater är tydliga med att politiken inte kan abdikera och lägga över ansvaret på verksamheten.

I april samlas länets Socialdemokrater till distriktskongress. Då ska vi bland annat besluta om det Hälso- och sjukvårdspolitiska program som vi ska gå till val på. Jag tror vi kan komma riktigt långt och lyckas mycket bra med en ny och framåtsyftande ledning för Socialdemokratiska landstingsgruppen. 

Nicke Bremer

Villovägar och marknadsexperiment präglar Åsa Torstensson (c)

Bilden hämtad från webbplatsen för Sveriges ordförandeskap i EU.

Så ska ännu ett nyliberalt experiment inledas. I en artikel på SvD:s Brännpunkt förklarar infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) regeringens nymodigheter på kollektivtrafikens område. Avreglering är nyckelordet och offret för att gynna producenterna av kollektivtrafik är att skrota länstrafiken som organisation och att öppna upp för fri konkurrens på alla områden inom kollektivtrafiken. Om detta skriver förtjänstfullt Dagens Arena i en artikel från i fjol. Noterbart är att Torstensson är en av regeringens allra mest anonyma ministrar, men så här ett drygt halvår före valet väljer hon att gå fram med en proposition som riskerar att skapa kaos i ett sammanhang som kräver mer av samordning för att svara upp mot ett alltmer ökat nyttjande av kollektiv trafik. Liknande experiment gjordes i Thatchers Storbrittanien, med mycket negativa resultat och inte minst följder. Förlorarna i en sådan här omläggning är lätt att peka ut i förväg, det är de som bor vid olönsamma linjer och i lands- och glesbygd, alltså Centerpartiets kärnväljare.

Det säger sig ju självt att de områden som kommer att trafikeras ytterligare, med konkurrerande trafik, är de lönsamma delarna. I Östergötland är med all säkerhet busstrafik på sträckan Norrköping-Linköping ett sådant lönsamt alternativ. Detta i sin tur riskerar att urholka intäkterna för att kunna hålla ett bra trafiknät i hela länet. Men hur mycket än konkurrensen ökar, på lönsamma sträckor, så räcker inte järnvägskapaciteten till.

Det ska erkännas att utökad järnvägskapacitet är en fråga som varit eftersatt under många år. Förvisso sker, med beslut i olika regeringar, utbyggnad i norr, i Skåne och i Stockholm, men totalt sett har inte mycket skett. Det finns i det sammanhanget anledning till självkritik för oss socialdemokrater. Det är samma gamla stambana som löper från Stockholm till Malmö, Götalandsbanan fattas alltjämt som felande länk och möjligheten att resa på tvären i landet kunde vara bättre. Men nuvarande regering har inte gjort mycket för att förbättra situationen. Inte ens möjligheten att skapa stimulans genom investeringar och nödvändigt underhåll har använts i ett konjunkturläge som är katastrofalt. Att bygga och investera i lågkonjunktur, med lägre prisläge, har varit en klassiker som skapat många jobb i kärva tider. Den möjligheten har Åsa Torstensson försuttit. I stället har det setts nödvändigare att låna pengar för att kunna sänka skatterna åt redan gynnade.

Slutsatsen blir att regeringen bör avstå experimentet med en avreglerad kollektivtrafik och i stället koncentrera sig på att öka järnvägskapaciteten. Men tåget (!) har nästan gått för att hinna göra något på det området under den här mandatperioden. I stället står hoppet till en kommande rödgrön regering som tar järnvägsfrågorna på allvar. Jag är övertygad om att det då blir en betydligt mer offensiv politik på hela kollektivtrafikområdet. Åsa Torstensson själv har spårat ur för länge sedan. Det är dags att befria henne från sitt ansvar.