Nicke Bremer funderar

Att våga kandidera – behovet av en ändrad kultur

2012-01-24T09:49:00.001+01:00

Mycket har skrivits i samband med partiordförandekrisen i Socialdemokraterna och vad som därefter pågår. Många har åsikter, allt rapporteras och allra konstigast är nog alla redovisningar i media av vilka som säger NEJ till att kandidera till det uppdrag som nu blivit ledigt. Se exempelvis en artikel från Sydsvenska Dagbladet. Samma redovisning har pågått vid varje ordförandeval allt sedan Ingvar Carlsson neddelade sin avgång i augusti 1995. Spekulationerna rullade igång och utrycket “Nej, nej, nej” citerades gång på gång. Måste vi ha det så i Socialdemokraterna?

Vad jag efterlyser är ett klimat där medlemmar törs/får kandidera till uppdrag, utan att de som förlorat en omröstning är politiskt döda efter voteringen, men den upplevda verkligheten talar tyvärr ett annat språk.

Låt mig ta ett exempel i form av ett fyllnadsval av ett heltidsuppdrag för några år sedan någonstans i Sverige. Det fanns säkert tio tänkbara och mycket dugliga kandidater till detta uppdrag. Men alla sade nej till kandidatur och i slutänden hade valberedningen bara ett namn att bereda. Diskussioner i informella och högst privata sammanhang hade medfört att alla tänkbara kandidater backade. En sådan situation lämnar en ganska bitter eftersmak. Det beskrivna förloppet kan dessvärre också tjäna som mall för valprocessen av ledande företrädare på många håll i landet, detta också på nationell nivå.

Skillnaden gentemot det nyligen genomförda valet av partiledare i Vänsterpartiet är stor. Jag hade själv, som neutral samtalsledare, möjlighet att möta de fyra ordförandekandidaterna hos Vänsterpartiet i Söderköping. För det första nyttjades den unika möjligheten att exponera politiken runt om i landet i flera månader och för det andra fick både Vänsterpartiets medlemmar, allmänhet och media möjlighet att bilda sig en uppfattning om varje enskild kandidat. Också Miljöpartiets språkrörsval rymde samma typ av process och de som inte blev valda fortsätter i stort att jobba vidare i de uppdrag man hade före kandidaturen, Micaela Valtersson (se SvD-artikel) undantagen.

Det är det jag menar med öppenhet, att det ska vara helt OK att kandidera till ledande uppdrag lokalt, regional och nationellt. När vi Socialdemokrater har voterat ska de som kandiderat kunna fortsätta att jobba för partiets idéer, både de så kallade vinnarna och de som drog de något kortare stråna. Ska den kulturen vara så himla svår att införliva? Hur ska vi Socialdemokrater kunna skola ledande företrädare och ha en god återväxt om vår inre kultur inte tillåter våra förtroendevalda att ha ambitioner?

Bilden ovan är lånad från socialdemokraterna.se

Technorati-taggar: kandidera,nominera,votera,tillåta,Socialdemokraterna

Med glaset i hand får du knappast bättre omdöme

2012-01-02T11:35:00.001+01:00

Bilden är länkad från ziptivity.files.wordpress.com

Jag har en förkärlek för att då och då skriva provokativa statusrader på Facebook. När en diskussionstråd spinner igång och antalet inlägg går upp mot trettio stycken eller däröver, då har en intressant diskussion kommit igång. Jag har för min del reagerat på skrivererna om kraven på fyrverkeriförbud, här exemplifierat av en DN-artikel på temat.

Igår skrev jag följande rader: Nicke Bremer tänker att ett alkoholförbud på nyår hade räddat fler liv och skapat långt större säkerhet än att förbjuda fyrverkerier. Det är ju det brustna omdömet som höjer riskerna, inte sant?

Självklart var jag ju ute efter en provokation med min formulering, utan vissa provokationer sker ingen utveckling och inga nydanande tankar föds. Jag tror inte att ett alkoholförbud på nyårsafton vare sig skulle vara möjligt eller eftersträvansvärt. Men när man diskuterar förbud på andra områden kan det vara värt att tänka på orsak och verkan.

Vad jag menar (egentligen) är att alkohol tillsammans med andra riskfyllda aktiviteter generellt är en mycket farlig kombination. Exempelvis alkohol och fyrverkerier, bilkörning, bergsklättring, skjutvapen, simning, föräldraskap etc. Alkohol försämrar ju alltid bedömningsförmågan påtagligt. Om man kombinerar bruket/missbruket med andra aktiviteter som rymmer risk, då blir det verkligen farligt. Jag menar att man bör använda alkohol i trevligt sällskap, gärna med ett bord att ställa glas och flaskor på. Det minskar riskerna avsevärt. Att med flaskan i ena handen och en fyrverkeripjäs i andra handen fira in det nya året bland mängder med människor är mer än dumdristigt, det är kort sagt totalt oansvarigt.

Om fyrverkerier ALLTID hanteras i nyktert tillstånd, aldrig används av personer av under 18 år och säkerhetsbestämmelserna respekteras, då skulle antalet fyrverkeriolyckor minska drastiskt. Också djuren skulle få det bättre, för är man nykter är man mera medveten om konsekvenserna av sina handlingar.Förbudsropen skulle stilla sig. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ger på sin hemsida ett antal kloka råd för att hantera fyrverkerier säkert.

Samma gäller givetvis andra aktiviteter med högre riskfaktor. Samhället förbjuder inte bilar för att någon kört onykter, lika lite som all knivförsäljning skulle stoppas för att en berusad person skulle skada sig själv eller andra med sitt vassa redskap.

I slutänden är det ditt agerande som vuxen som avgör hur riskfyllda aktiviteter kan drabba andra. Att vara 18 år fyllda innebär att du i alla stycken ska ta ansvar för dina handlingar. Inget konstigt alls, om du tänker efter, eller hur?

Technorati-taggar: fyrverkeri,förbud,vuxen,ansvar,alkohol

Hockeyn, våldsutvecklingen och det goda föredömet

2011-11-30T10:11:00.001+01:00

Igår var det kommunfullmäktigesammanträde i Linköping. Jag tog chansen, brukar ta den, att ställa ett par frågor på ledamöternas allmänna frågestund. Den ena frågan rörde våldsutvecklingen i svensk elithockey.

I ett stort reportage i Svenska Dagbladet beskrivs våldsutvecklingen inom svensk elithockey. Tendensen är att tacklingar och incidenter med våld mot huvudet ökar, men eftersom säsongen pågår går det inte tvärsäkert att slå fast att detta är en säker trend. Utvecklingen följs noga på nationell nivå, bland annat från Svenska Ishockeyförbundet och Svenska Hockeyligan.

Jag noterar uttrycket “En förlåtande miljö där man har roligt och trivs tillsammans stimulerar gruppers och enskilda individers utveckling” i förbundets värdegrund. Hur roligt och stimulerande är det att bli halvt ihjälslagen? Vad sänder det för signaler till publik och unga hockeyutövare?

Spelarna i elitsammanhang är hjältar och föredömen för många barn och inte minst ungdomar. Ett lokalt hockeylag har ett ansvar för hur unga människor ser på våldsutövning i en stor publiksport. Jag fick stort gensvar på den diskussion jag tog upp och nu gäller det att föra en djupgående diskussion med företrädare för LHC kring lagets ansvar som goda lokala föredömen. Ordföranden Christer Mård och klubbdirektören Mike Helber har ett stort ansvar för lagets framtoning. Och så mycket hänger jag med i idrottssammanhang att jag noterat att stadens hjältar inte är i närheten av att vinna årets fairplay i elitserien.

Och slutligen, när grovt våld (som kan rubriceras som grov misshandel och faller under allmänt åtal) utövas på en idrottsarena, då ska ett omedelbart ingripande ske. Inte bara matchstraff, utan polisingripande och omhändertagande. Grovt våld ska beivras enligt svensk lag, både utanför och innanför idrottsarenorna.

Bilden ovan är länkad från eurosport.se och visar en bild från NHL.

Technorati-taggar: Ishockey,LHC,våldstendenser,föredömen

Fritt internet i kommunala fastigheter

2011-11-23T16:29:00.001+01:00

Ellen Aguirre och jag har skrivit en motion om fri internettillgång i kommunala fastigheter. Bakgrunden är att anhöriga och besökare behöver kunna använda sina egna redskap när de sitter som anhöriga hos en sjuk förälder, när de besöker filialbiblioteken, som aktiva medborgare i kommunala kanslier osv. Kort sagt, det finns en demokratiaspekt kring motionens innehåll.

Vi räknar kallt med bifall till motionen, för kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (m) pekade redan i valrörelsen 2006 ut “trådlöst internet för alla” som en viktigt sak för Linköpingsborna. Vad han tyckte kan du läsa mer om på moderaternas webbplats och på SR Östergötland.

----------------------------------------------

Motionstexten

Fri internettillgång i kommunala fastigheter som är tillgängliga för allmänhet och besökare

Runt om i kommunen finns ett antal lokaler som betjänar allmänheten i olika omfattning. Det rör sig om stadshuset, biblioteken äldreboenden och skolor, men också delar av de kommunala bolagens verksamhet.

Idag är möjligheten till internetuppkoppling en förutsättning för en god kommunikation med kommunen och samhället. Genom tekniska landvinningar är det idag möjligt att via bärbar utrustning upprätthålla kontakt med i princip hela det offentliga samhället. Utvecklingen påskyndas också av målsättningar som ”24-timmarskommunen”.

Det vore mer än rimligt att kommunen, som en service och en demokratistödjande åtgärd, tillhandahåller fri trådlös uppkoppling i kommunala lokaler som betjänar allmänheten. Ett system för hur detta fungerar är upprättat i huvudbiblioteket. Åtgärden skulle underlätta för exempelvis anhöriga i äldreboenden, för besökare i stadshus och bibliotek etc. Kort sagt, kommunen skulle väsentligt öka möjligheten till kontakt och demokratisk påverkan.

Med stöd av ovanstående föreslår undertecknade

att i kommunala lokaler, eller i tillämpliga fall utförares lokaler, som är tillgängliga för allmänhet och besökare i övrigt tillhandahålls fri och öppen trådlös uppkoppling till internet.

Richard Bremer Ellen Aguirre
Kommunfullmäktig (s) Kommunfullmäktig (s)

----------------

Technorati-taggar: Linköping,internettillgång,allmänhet

Tal vid Kristallnattsmanifestationen

2011-11-09T20:16:00.001+01:00

Det talade ordet gäller

Linköpingsbor!

I kväll högtidlighåller vi minnet av Kristallnatten som inträffade natten mellan 9 och 10 november 1938 runt om i dåvarande Nazityskland. Här kommer ett citat från en artikel i Aftonbladet för några år sedan: Officiellt betecknades våldet som en spontan men sund tysk reaktion på judiskt inflytande i det ekonomiska livet. I själva verket pågick redan dagarna före den 9 november en stegrad hetskampanj mot judar, med en ung polskjudisk mans mordattentat på en tysk diplomat som förevändning. Någon direkt order behövdes inte heller. Breda lager av det tyska samhället visste mycket väl mot vilka de skulle rikta sin ilska och frustration, det hade över fem års naziststyre och djupt rotad antisemitism lärt dem.

Ett helt land kastades snabbt vidare in i en nazistisk häxkittel som ledde till att miljoner människor avrättades, förtrycktes och rycktes upp från sina rötter. Det finns fortfarande personer i livet som upplevt krigets och terrorns fasor och för all framtid gäller orden ”om detta må vi berätta”.

Drivkrafterna som ledde fram till naziståren må ha varit speciella, med depression, krigsskadestånd och instabilitet. Men ändå, det finns alltjämt åsikter och rörelser som står bakom ideologier som liknar den nazistiska. Vi ser det i Frankrike genom Jean-Marie Le Pen, vi ser det i Italien genom nyfascister där ättlingar till Benito Mussolini jobbar på att göra fascismen rumsren. Vi ser det här hemma när politiska grupperingar levererar patriotiska budskap och kryddar med försåtliga och utvalda fakta. Allt för att peka ut dem som har sin härkomst i ett annat land som demoner, som brottslingar och som annorlunda. Metoderna är de samma som när Kristallnatten drabbade den judiska befolkningen i slutet av trettiotalet. Skillnaden är att idag är det andra grupper som pekas ut, framför allt muslimer i vid mening. Kvar finns alltjämt hatet mot romer och mot homosexuella. Det är heller inte så att hatet mot judar har försvunnit. I en DN-artikel helt nyligen beskrivs vardagen i Malmö för rabbinen Shneur Kesselman. Citat från artikeln ”Människor har spottat på honom, kastat tomma läskedrycksburkar mot honom och kallat honom ”judejävel”. Shneur Kesselman har många gånger de senaste åren insett vad hat kan driva människor till och hur det känns att vara hatad.”

Fascismens markörer finns mitt ibland oss. När ett svenskt riksdagspartis ungdomsförbund vid ett torgmöte talar om att inrätta ett gendarmeri, då genljuder fascismens drivkrafter. Citat från organisationens hemsida ”Gendarmeriet är en militärt organiserad poliskår som ska kunna sättas in i händelse av våldsamt upplopp och större ordningsstörningar”. Så talar en gruppering som befinner sig på ett sluttande plan och hämtar inspiration från tiden för Kristallnatten.

Frågan om människovärdet är digital för att använda en metafor. Antingen ser du människovärdets okränkbarhet eller så gör du det inte. Man kan inte nästan ta avstånd från krafter som går i linje med fascism och nazism vid tiden för Kristallnatten. Antingen inser man eller så befinner man sig som enskild eller organisation i en ondskefull malström.

Vi Linköpingsbor säger JA till mångfald och NEJ till rasism!

Manifestera för mångfald och mot rasism

2011-11-02T13:30:00.001+01:00

Den 9 november, med samling 17.30 på Borggården i centrala Linköping, inleds en manifestation för mångfald och mot rasism. Manifestationen genomförs för att högtidlighålla minnet av Kristallnatten den 9 november 1938 i Tyskland.

Arrangörer är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet med respektive ungdoms- och studentorganisationer. Arangemanget finns anslaget på Facebook och där kan du också anmäla dig. Du kan läsa mer på bland annat Socialdemokraterna Linköpings hemsida. Affischen som du gärna får sprida hittar du här.

Bakgrunden till att det i år bara är är två partier som är arrangörer ligger i att ett försök gjordes att få till stånd ett arrangemang för fullmäktiges alla åtta partier. Efter en tids eftertanke bestämde sig de både S och V att inte se det som meningsfullt med ett gemensamt arrangemang.

Efter att ha lyssnat på Svergedemokraternas ungdomsförbunds (SDU) torgmöte lördagen den 22 oktober är jag för min del helt övertygad om att det var ett logiskt och korrekt beslut av både S och V att ställa sig utanför en gemensam manifestation. Budskapet från SDU på torgmötet var provokativt, starkt exkluderande gentemot invandrade medborgare och utpräglat patriotiskt. Andemeningen var hård och mycket tydlig. För min egen del ser jag föga värdegemenskap med företrädare för denna typ av ideologi. I ett förtäckt hot riktat till motdemonstranterna användes orden “För att stävja brottsligheten i många förorter, där brandmän, polis och ambulanspersonal attackeras med stenar och raketer, förespråkar SDU ett gendarmeri. Gendarmeriet är en militärt organiserad poliskår som ska kunna sättas in i händelse av våldsamt upplopp och större ordningsstörningar.” Sammankopplat med meningen från sverigedemokraten Christoffer Dulny, kriminalpolitisk talesperson, “Till begåvningsreserven därborta vill jag säga att vi har koll på vilka ni är” träder ett våldsbenäget budskap fram där motståndaren ska kunna kväsas med milisstyrkor. Kan det bli mer obehagligt?

Riksrekryterade spetsklasser i grundskolan, hur klokt är det?

2011-10-10T10:53:00.001+02:00

Bild länkad från www.nyheter24.se

Nu skrivs ansökningarna om att starta riksrekryterade spetsklasser i grundskolan. I Linköping har kommunala Berzeliusskolan ansökt till Skolverket om att få göra en sådan satsning. Den politiska majoriteten i kommunen välsignar förslaget, medan Soccialdemokraterna med flera gör tummen ner. Det är en räcka skolor som gjort detsamma, en hel lista finns hos ansvarig myndighet.

Jag är personligen negativt inställd till försök med riksrekryterade spetsutbildningar inom grundskolan Läs Lärarförbundets välmotiverade remissvar och fall inte till föga för Jan Björklunds (fp) idéer om en allt mera skiktad och sorterande skola. Jag citerar ett stycke ur remissvaret “Lärarförbundet ställer sig tveksam till att inrätta spetsutbildningar inom grundskolan. Visserligen handlar det om en försöksverksamhet i en mycket begränsad omfattning men mot bakgrund av att vi vet att system som selekterar elever ger sämre resultat än utbildningssystem som håller ihop eleverna avstyrker Lärarförbundet förslaget.”.

Det finns andra skäl emot, nämligen sociala. Att vara särbegåvad i ett enskilt ämne innebär inte mognad i andra avseenden som exempelvis sociala sammanhang. Den riksrektyterade spetsklassen innebär att en elev redan i årskurs 7 rycks upp från sin hemmiljö och endera i internatsform eller som inneboende sätts att leva termin för termin långt från hemorten. Jag vet för egen del, genom samtal med skolkamrater från internatsmiljö, vad en sådan placering innebär. Att vara proffs på matte innebär inte att man saknar närhets- och trygghetsbehov. De tidiga tonåren är en känslig period i livet, det finns skäl att inte i onödan göra de åren värre genom separation.

Däremot är det viktigt att skolan kan stimulera och ta tillvara alla elevers möjligheter och enskilda styrkor. Jag menar att det bäst sker inom inom ramen för en sammanhållen skola. Men då krävs bra metoder för att möta den enskilde elevens styrkor och behov. Att som i SvD-artikeln “Ruben fick bakläxa trots att han är mattesnille” tvingas byta skola för att inte stämplas som avvikande är naturligtvis inte hellerbra.

Kort sagt, skolan måste kunna möta varje elev utifrån deras förutsättningar och möjligheter. Spetsklasser löser inte den problematiken. Och för den delen, hur kul är det att bli sämst i elitklassen?

Åt rätt håll i Danmark - äntligen

2011-09-16T12:20:00.001+02:00

Margrethe Vestager, Villy Søvndal og Helle Thorning-Schmidt
Bilden länkas från Berlingske Tidende www.bt.dk

Så har det genomförts folketingsval i Danmark. Det var verkligen en rysare, mandaterna pendlade hit och dit och höll spänningen vid liv ända fram till målsnöret. Jag följde sändningen på danska DR hela kvällen igår, fram till och med det att Helle Thorning-Schmidt talade till sina partivänner på socialdemokraternas valvaka.

Det blir säkert ingen lätt resa som statsminister, men det viktiga är att vårt grannland får en regering som inte sitter i klorna på Pia Kjærsgaard och som vågar satsa på utveckling och en offensiv politik. När ett parti med extrema åsikter dikterar vilkoren för statsbudgeten med krav på sin egegn profilfråga – invandringspolitiken – så är ett land farligt ute. De danska immigrationslagarna är kritiserade från många håll. Låt nu hoppas att de fyra partierna – Socialdemokraterna, Radikale Venstre, Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten - som bildar majoritet förmår och vågar omforma politiken i en mera human och rättssäker riktning. Omställningen sker nog i relativt små steg, det hemska är ju att Kjærsgaards parti har ändrat positionerna kring invandringsfårgorna också i de andra partierna.

Det ska bli intressant och spännande att följa utvecklingen i Danmark och ännu mer intressant att se om det är fyra nordiska länder som har socialdemokratiska partier i ledningen efter det svenska valet 2014.

Lycka till i ditt nya uppdrag Helle Thorning-Schmidt!

Att komma igång igen

2011-09-11T18:11:00.001+02:00

Jag ska göra ett allvarligt försök att komma igång med bloggen igen. Jag tycker det är kul och stimulerande att utveckla idéer och åsikter, att haka på debatten i olika sammanhang och framför allt att starta en diskussion utifrån egna reflektioner och iaktagelser. Men det har varit svårt att samla tankarna under lång tid, annat har varit så mycket viktigare.

Den offentliga person man i någon mån är och den privata sidan är så tätt förbundna. Under sommaren har jag och mina nära och kära burit (och bär) en stor sorg efter vårt älskade barnbarn Nils som hastigt avled veckan före midsommar. Det är en ofattbart svår upplevelse och en offattbar djup sorg som följer på en sådan förlust. Hur hittar man tillbaka till vardagen igen och när kan man börja se framåt?

Nils var en glad och oerhört positiv liten person. Jag har skrivit ett minnesord som publicerats i Corren. Jag har överhuvudtaget skrivit ner många tankar som susat och rusat fram i saknaden efter allas vår lille vän. Många tankar har uttryckts via Facebook och lika många tankar har jag och vi andra i denne lille killes närhet fått tillbaka. Omtanke, stöttning och djupaste deltagande, bara goda strömmar. Tack för alla vänliga ord alla som på något sätt, litet eller något större, gett goda ord tillbaka!

Sist en bild från ett fönster i Ronald McDonalds hus i Lund. All omtanke kring Nils får symboliseras i mjukisdjuren i fönstret. Mitt i all sorg finns så oerhört mycket kärlek invävd, gemenskap och närhet. Mitt i det svarta finns en styrka som hjälper oss alla att gå vidare.

Nils mjukisdjur fotograferade i Lund i april 2010.

Inga inträdesavgifter till Gamla Linköping

2011-06-03T20:52:00.001+02:00

Gamla Linköping är ett unikt område i Linköping. Ett friluftsmuseum, ett handelsplats och en stadsdel i ett. Det innebär utmaningar, men är i grunden något som bidrar till områdes charm, särart och utvecklingsmöjligheter. Som socialdemokrat i Kultur- och fritidsnämnden anser jag och mina partikamrater att Gamla Linköping ska vara öppet, utan avgift, för besökare alla årets dagar.

Stadsdelen ska vara ett besöksmål både för den spontana promenaden som det planerade turistbesöket. Att inhägna området, om så bara några dagar om året, vore minst sagt olyckligt. Tyvärr finns idéer om att införa avgifter både vid större evenemang som julmarknaden, men också i form av en avgift under högsäsong. Då är det ett stängslat område som alltid kommer att möta besökarna, tänk på det.

Förslaget om avgifter var från första början en tjänstemannaprodukt inspirerad av friluftsmuseet Torekällberget i Södertälje. Med tiden har dock förslaget kommit att bli också Alliansens förslag, men det finns tydliga åsiktsskillnader i frågan inom borgerligheten, det märks tydligt.

Syftet med avgifter är att öka intäkterna. Vi socialdemokrater är helt på det klara med att för att Gamla Linköping ska fortsätta utvecklas och vara ett självklart besöksmål i kommunen krävs det sannolikt mer resurser än museet har idag. Från vår sida ser vi gärna att möjligheten med frivilliga bidrag till museet vid besök tydliggörs bättre. En sådan modell tillämpar exempelvis populära Botaniska trädgården i Göteborg. Bidrar inte den åtgärden med de nödvändiga resurserna, så menar vi att museet/nämndledningen behöver vända sig till kommunstyrelsen för ytterligare resurser. Detta inte minst med tanke på områdets strategiska betydelse för Linköping som besöksmål. Vi ser inte en avgiftsfinansiering av museet som en väg framåt.

Att hitta en teknisk lösning som möjliggör att parkeringsavgifterna kommer museet till del har vi dock ingen principiell invändning emot. Det är snarare en logisk utveckling med tanke på miljömål och för att undvika missbruk av parkeringsytan.

Naturligtvis ställer vi oss inte negativa till att införa bättre kontanthantering för de aktiviteter som idag redan är belagda med avgift, men det ska inte i första hand ske för att öka intäkterna, utan för att kunna erbjuda en bättre service till besökarna.

För att långsiktigt trygga museiverksamhetens särart menar vi socialdemokrater att nämnden behöver ge ett uppdrag till kontoret att utreda vilka ytterligare åtgärder som är tänkbara för att öka museets intäkter, utan att för den skull ge avkall på allmänhetens tillgång till området. Vi menar att en redovisning till nämnden, av alternativa åtgärder, bör ske under hösten 2011.

VI socialdemokrater menar bestämt att linköpingsbor och tillresta besökare även fortsättningsvis ska kunna promenera, ta en kopp kaffe och insupa atmosfären i Gamla Linköping utan avgifter för att gå in på området. Vilken annan stadsdel tar ut avgifter av sina besökare?

Ett löfte om tomtkön i Linköping

2011-04-26T22:21:00.001+02:00

Vid en debatt i dagens kommunfullmäktigesammanträde yttrade Muharrem Demirok, kommunalråd (c) med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor, följande i talarstolen:
"Vi kommer att ta fram tillräckligt många tomter".

Kön är lång, byggtakten är låg, marknadsutbudet totalt sett på bostäder är lågt i Linköping. För dem som väljer att inte köpa eller bygga nytt är priserna höga sett till utgångsbuden och budutvecklingen är oroväckande också för relativt ordinära bostäder. Statistik från mäklarnas sida, visar på en kontinuerlig prisuppgång på villor i Linköping.

I ärlighetens namn hindrar tillgången på bostäder kommunens utveckling och företagens växtmöjligheter. Kort sagt, det är svindyrt att köpa sin bostad i Linköping.

Så handen på hjärtat Muharrem, vilket år ska ditt löfte förverkligas? Och hur fanken ska du klara av att nå det?

Läs mer om tomtkön på kommunens webbplats.

Ny lag om betaltjänster

2011-04-11T20:04:00.001+02:00

Läste en reaktion på Facebook häromdagen, kring en ny lag om betaltjänster. Finansinspektionen (FI) har skrivit en promemoria om vad det hela handlar om. Det finns ytterligare information hos FI kring detta.

Reaktionen på Facebook handlade om konskekvenserna. En sms-betalning kan inte längre ske från en anonym telefon, alltså ett icke registerat kontantkort. För att kunna betala via mobiltelefonen krävs ett registerat abonnemang eller kontantkort. Så bra!

För anonyma mobiltelefoner är kriminalitetens bästa vän. För att upprätthålla samband vid brott, för att hota genom anonyma samtal och sms, för att föra över foton som kan knyta peroner till specifika platser och för att rekognosera inför brott av olika slag.

Förhoppningsvis trängs anonyma kontantkort undan, men det vore en bra sak om det blev illegalt att använda den typen av abonnemang. Många länder har begränsat eller omöjliggjort användningen av oregisterade kort.

Mobiloperatörerna försöker dock att stoppa förändringen, men med föga framgång. Läs exempelvis på sajten mobil.se för att få lite andra perspektiv på saken.

En styrelse vald utifrån kvalifikationer

2011-04-09T22:05:00.001+02:00

*Distriktskongress i Söderköping 2011.*	Idag, lördag 9 april, samlades dryga 130 socialdemokrater från hela Östergötland till distriktskongress. Platsen var det solbelysta Söderköping. Var det något speciellt med dagen?
Bilden har hämtats från Socialdemokraterna Östergötland på Flickr.

Valet har vi klarat av med blandat resultat, programskrifterna för mandatperioden är beslutade, så vad fattas? Ja, en valanalys som förtjänstfullt föredrogs av Kent Waltersson och en stadgerevision. Inte alla gillar stadgefrågor, men jag tycker att det är intressant och ett antal andra. Stridsfrågan i revisionen var en ganska markant minskning av distriktsstyrelsen. Bakgrunden är en mångårig situation med en jättestyrelse i kombination med ett flitigt användande av ständiga adjungeringar. Ett litet representantskap som aldrig riktigt hann med det en distriktsstyrelse ska syssla med och som med sin storlek inte i tillräcklig omfattning kunde ägna tiden åt strategiska diskussioner och beslut. Alla arbetarekommuner i länet var förvisso representerade, men varje ledamot och ersättare valdes utifrån framför allt geografiska egenskaper.

Nu är den modellen ersatt av en minskad styrelse där varje ledamot ersättare väljs på grundval av sina genuina egenskaper och sitt politiska kunnande. Idag har vi valt Johan Andersson till ordförande, Lena Micko till vice ordförande och Mattias Ravander till kassör. Vi har valt ledamöterna Eva Andersson, Stig Andersson, Jonatan Hermansson, Helen Johansson Kokkonen, Annelie Liljedahl, Mattias Ottosson, Eric Rynestad och Cecilia Vilhelmsson. Vi har valt ersättarna Kristina Edlund, Kikki Liljeblad, Maria Lind, Miko Månsson och Mikael Stenquist.

Allihop är valda för att företräda och styra vårt partistrikt. Styrelsen måste få vara strategisk, övergripande och offensiv. Ersätaren Maria Lind kan svara på varför hon blev vald till styrelsen genom att säga “jag tror att valberedningen såg att jag hade något intressant att tillföra, att jag har ett politiskt driv som betyder något för partiets framtoning gentemot yngre väljare och unga föräldrar”. Betydligt bättre argument än att få säga “jo, jag blev vald för att jag var från Åtvidaberg”.

Jag säger grattis till den nya styrelsen! Se hela länet, fokusera på uppdraget och tänk strategiskt.

Juholt bygger laget

2011-03-26T17:36:00.001+01:00

Bilden hämtad från socialdemokraterna.se

Jag är på plats i Stockholm nu och strax är det dags att förbereda sig för kongressfest. En sådan här dag är det kul att vara socialdemokrat, jag tror vi har något på gång nämligen!

I förmiddags lyssnade jag på Håkan Juholts linjetal. Allt strålade klassisk demokratisk socialism med blicken starkt riktad mot framtiden, själva adelsmärket för svensk socialdemokrati. Stolta över vad som gjorts, men framtiden är i blickfånget och är målet.

Utgångspunkten är i den socialdemokratiska idén är medborgaren, du, jag och alla andra, och målet är det goda samhället som vi bygger tillsammans. En god och modern idé som ligger väl i tiden.

Jag för min del hävdar att de socialdemokratiska grundvärderingarna står starkare än någonsin. Att moderaterna självmant och strategiskt valt att kliva i våra fotspår genom maximal triangulering visar ju att ingen på allvar vågar utmana de socialdemokratiska fundamenten i Sverige.

Genomslaget i media är massivt, så här kan bara en socialdemokratisk kongress fånga intresset det mediala intresset. Läs mer i exempelvis Svenska Dagbladet eller titta på SVT Play.

Nu bygger vi laget för att återta socialdemokratins positioner inför valen 2014 och framöver. De som kopierat oss får ursäkta, men det är originalutgåvan som gäller. Testa inget annat!

Mattias Åkeson ställer ut på Skådebanan Östergötland

2011-03-26T12:47:00.001+01:00

Invigningstal, det talade ordet gäller:

Välkomna till Skådebanan Östergötland och en utställning med alster av konstnären Mattias Åkeson. Vad finns att veta om Åkesson och hans uttryck?

Jag har hittat ett en text av skribenten Niklas Östholm och ska läsa ett stycke därifrån:

”Något som konstnären Mattias Åkeson upprepade gånger har återkommit till i sina arbeten under de senaste åren är medelklassen. Eller snarare de olika tecken som markerar en medelklassens tillhörighet. Men finns det fortfarande några klasser? Vad är i så fall medelklassen, och vad rymmer den som kan fascinera så? Ett förnekande av klasser härrör troligtvis från idén om att medelklassen växer på så vis att den i förlängningen kommer att radera ut klassgränserna. En närmast utopisk idé, men att den växer är ett tecken på att samhällets ekonomiska utveckling är god. Medelklassen har trots allt kommit att bli samhällets norm. Allt fler känner både en dragning och tillhörighet till den. Samtidigt som man låter sig hänföras av normen opponerar man sig försiktigt mot den. Som en del av att tillhöra medelklassen finns ett begär efter att visa att man inte är medelklass. Man roas när olika kulturella former ger uttryck för smutskastning av sin egen klass, t ex genom att framställa andra i den egna gruppen som endast intresserade av materiella aspekter av tillvaron.”

För min egen del tänker jag på jakten efter den ultimata lyckan och svagheten hos så många av oss att snegla med ögat och titta på vad grannen, kollegan och våra bekanta gör. Heminredningstidningarna som fångar tidens tecken i omstöpningarna av våra hem, våra trädgårdar och vår närmiljö. Den exklusiva konsumtionen som samtidigt skapar en märklig likformighet, en tidens kod.

Exklusivitet - Konformitet

Trendsättare - Följa trender

Sticka ut - Passa in

Originalitet - Vardaglighet

Motsatsord som fångar tiden, som skapar kontraster och som sätter fingret på många företeelser man kan fundera länge på.

På Norrköpings Konstmuseum pågår just nu en samlingsutställning där Mattias Åkesson är en av de konstnärer som ställer ut. Så här beskriver museet utställningen:

Vad bestämmer ett föremåls värde och vilka är konsumtionens drivkrafter? Under industrialismen växer sig borgarklassen stark, museerna och varuhusen tillkommer parallellt. Konsten och företagandet ingår i samma ekonomi och är ofta sammanlänkade, även i Norrköping. Idag är Spiral åtbörd, skulpturen framför konstmuseet, symbol för ett köpcentrum i stan. I Konsumera Mera undersöker konstnärerna bland annat marknadsekonomins mekanismer ur olika vinklingar.

Det känns spännande och intressant att stå här och inviga en utställning med en konstnär som fångar nutidens skeenden och strömningar, och tar sin utgångspunkt i det som finns runt om oss, mitt i shoppingens tidevarv.

Varmt välkommen Mattias och alla ni andra till Linköping och Galleri Skådebanan. Härmed förklarar jag utställningen för invigd!

Dubbelt drabbade

2011-03-12T19:45:00.005+01:00

Jordbävningen slår till med ofattbar styrka och skapar en tsunami som ödelägger med en kraft som är så massiv som bara vattenmassor kan vara. Japan är drabbat av naturens krafter och den här inte så stora, men folktäta, nationen ligger i ett område som är geologiskt instabilt. Det veta alla och forskare följer rörelserna i jordskorpan kontinuerligt.

Naturens krafter är oberäkneliga och svårtämjda. Det gäller också radioaktiviteten som via ett antal aktiva grundämnen ger ifrån sig kraftig strålning och värme om malmen bereds och ger högre koncentrationer av det strålande ämnet. Människan vill ha energi till dagens energikrävande samhälle, det krävs för att vår livsstil ska kunna bibehållas. Kärnkraften förs av vissa politiska krafter fram som modern, miljövänlig och billig. Om detta kan man diskutera länge och den så kallade billigheten är väl främsta argumentet mot återinvesteringar och nyinvesteringar i kärnkraftsanläggningar i Sverige. Det är nämligen svindyrt med ny kärnkraft.

Kärnkraftsverk i Japan är nu drabbade av jordbävningen (se klipp på SVT). En härdsmälta står för dörren eller pågår. Liknande händelser har tidigare skett i Harrisburg och Tjernobyl. Svåra, dödliga och oändligt långtgående olyckor kan inträffa, det är fakta. Det japanska folket utsattes för två atombomber 1945, ödeläggelsen var massiv och än i dag lider drabbade och deras släktningar av sviterna. Nu slår ödet till igen, Japan drabbas av atomkraftens skadeverkningar på nytt. Det håller inte, det är alternativen till kärnkraften som måste utvecklas och få kapitalstöd, inte en teknik som ger evighetslånga oläkta sår i naturen och dödar blint under oändligt lång tid. Det räcker helt enkelt nu!

Läs också:
Roger Berzells blogginlägg Livsfarlig kärnkraft tar livet av folk

Blygheten är botad, ett namn har trätt fram

2011-02-20T11:15:00.001+01:00

Jag bloggade för ett par dagar sedan om den “blyghet” som råder inom Socialdemokraterna och beklagade att ingen träder fram och visar ambition att bli vald som partiledare. Spekulationerna har varit många nu och under lång tid, men fram till helt nyligen har inga blad tagits från någon enda mun. Hur var det nu ABBA sjöng? “Tystnaden är så total, bara du slog en signal”

Nu äntligen börjar det lossna! Jag tänker inte på att de stora tidningarna spekulerar, utan i stället nomineras det (även från Östergötland) och ännu bättre, Mikael Damberg kliver fram och säger på politikerbloggen.se att “Jag vill verkligen vara med och ta ansvar för den nystart som partiet behöver. Hur jag bäst kan göra nytta och vilken roll jag kan spela är det andra som får avgöra.”

Ytterligare klarspråk finns att hämta i en DN-artikel “Uppenbarligen finns det flera som för fram mitt namn. Men jag är väldigt tydlig med att säga att det är valberedningen som ställer frågan, och jag svarar valberedningen om den skulle bli aktuell, parerar Mikael Damberg S tiotusenkronorsfråga.”.

För egen del har jag en vag uppfattning om Mikael Damberg, jag har inte kunskap att säga plus och jag har inte kunskap att säga minus. Men jag har flera förtroendefulla partivänner som för fram hans namn och jag har också läst en kommentar i Corren kring Damberg “Skulle partiet välja Damberg kommer alliansen sannolikt att få en hård match 2014”. Corren är aldrig min favorittidning och är i alla stycken en tendensiös blaska, just därför är kommentaren extra intressant.

Tiden börjar bli knapp fram till kongressen i mars. Socialdemokratin behöver hitta en stark och framåtsyftande ledning dom inte räds ansvaret att leda partiet. Jag menar med stöd i texten ovan att Mikael Damberg är en stark kandidat. Jag ser fram emot en diskussion med övriga kongressombud i länet för att kunna hitta ett gemensamt namn att stötta.

Och kom ihåg, vi ska inte bara vinna valet 2014, utan 2018 och 2022. Då spelar faktiskt åldern en viss roll. Gänget runt om kan ha väl så blandade åldrar, men frontnamnet måste kunna hänga med ett antal år.

Vem där? En partiledare?

2011-02-17T08:33:00.001+01:00

Jag fick ett samtal till bostaden. En partimedlem ville veta var jag stod i partiledarfrågan och vem jag skulle stötta. Svarade jag klokt skulle jag få en röst i kongressombudsvalet. Vad svarade jag?

Hur ska jag kunna ta ställning utan att veta vilka som kan tänkas kandidera? Just nu pågår operation lurpassning och ingen potentiell kandidat vill öppet säga att “Jag kan tänka mig att bli partiordförande!”. Det är en oerhörd skillnad mot miljöpartiet där det finns minst en handfull potetiella språkrörskandidater.

Många talar om Mikael Damberg, många om Lena Sommestad, många om Veronica Palm, många om Leif Pagrotsky, tydligen många om Thomas Eneroth och några försöker väcka liv i Pär Nuder som kandidat. Men ingen av dessa har sagt att “Om jag får frågan från valberedningen är jag beredd att ställa mig till förfogande” eller än mindre “Jag tror jag har mycket att tillföra socialdemokraterna om jag väljs till ordförande”.

Det är svårt att ta ställning till ett dimmoln. Om jag blir vald som kongressombud vill jag resonera mig samman med de andra ombuden från länet och gemensamt välja väg i partiledarfrågan. I dagsläget finns ingen enda kandidat att ta ställning till, förhoppningsvis gör det det när ombudsdelegationen samlas.

Och handen på hjärtat, en partiledare får väl inte vara blyg? Kliv fram du som kan tänka dig ett svårt men utmanande uppdrag i ett parti som har en ultramodern värdegrund att bygga på.

Aktivt områdesarbete ger resultat

2010-11-30T16:03:00.001+01:00

Att arbeta aktivt i bostadsområden är ett sätt att stödja preventivt arbete och göra befintliga kommunala resurser mer synliga och mer tillgängliga för dem med de största behoven. Under de senare åren med socialdemokratiskt styre i Linköping fanns ett mer utvecklat områdesarbete. De olika kommunala verksamheterna rörde sig i en riktning av mer samverkan, mer helhetssyn och mer fokus på den enskildes sammansatta behov snarare än stuprörsinsatser. Ett bra exempel är verksamheten med det så kallade Projekt Nygård. Här finns fortsatt ett konsekvent områdesarbete baserat på helhetssyn också med nuvarande majoritet.

Incitament för ett utvecklat områdesarbete saknas sannerligen inte. Välfärdsrapporten som Linköpings kommun tagit fram visar på stora skillnader mellan stadsdelarna och där särskilda insatser behövs för att motverka psykisk ohälsa, arbetslöshet och utanförskap. Vi socialdemokrater tror det behövs nya ”Projekt Nygård” där erfarenheterna från detta projekt kan spridas till andra stadsdelar. Ska en sådan satsning bli aktuell behövs en bedömning av vilket område som behöver ett nytt projekt, det behöver ske en grundlig analys så att resurserna fördelas där behoven är som störst. Det går inte att på rak arm säga vilket annat område i Linköping som behöver ett sådant projekt, utan en sådan undersökning. Klart är dock att arbetet i Nygård gett resultat och stabiliserat ett tidigare mycket oroligt och utsatt bostadsområde.

Socialdemokraterna har i Omsorgsnämnden konsekvent och aktivt drivit dessa tankegångar. Beslut är också taget att projektet kommer få fortsätta arbeta i ytterligare ett år.

Vi socialdemokrater vill att Omsorgsnämnden ges i uppdrag att stärka sitt samverkansarbete i med olika kommunala aktörer, framför allt då samverkan mellan Bildningsnämnd och Omsorgsnämnd där insatserna för socialt stöd och jobbinsatser utformas för målgrupper i olika bostadsområden. Detta enligt den modell som vuxit fram i Nygård.

Också akuta sociala insatser kan behövas i olika stadsdelar och behoven måste fångas upp tidigt. Också här är Projekt Nygård är en bra förebild som kan användas på flera stadsdelar.

Kort sagt, vi socialdemokrater vill se mer av samverkan och stadsdelsnära verksamhet. Vi vill också se mer av samverkan och gemensamma perspektiv från nämndernas sida. Ur ett medborgarperspektiv finns bara en kommun, vi måste som ansvariga politiker visa att så är fallet också i praktiken.

Demonstrera mot rasism

2010-11-06T18:37:00.001+01:00

År efter år har manifestationer hållits den 9 november på årsdagen av Kristallnatten, mot rasism och för att motverka den alltmer uppmärksammade främlingsfientligheten. Genom många år har de politiska partierna samlat stått bakom manifestationen, men grundinitiativet togs av Vänsterpartiet. Platsen jag specifikt talar om är Linköping, men naturligtvis har många människor agerat på många andra håll runt om i världen.

I år är det inte någon samordnad aktivitet från de politiska partierna lokalt, men det är icke desto mindre viktigt att samlas samlas för människovärdet och för att minnas de ohyggligheter som inträffade för 72 år sedan.

Jag vet, genom god insyn, att det inte är någon illvilja från övriga partier (inklusive mitt eget) som gjort att Vänsterpartiet genomför manifestationen ensamma. Någonstans rann tiden i väg, förberedelser pågick hos Vänstern och vi övriga tog alltför sent tag i frågan om gemensamma aktiviteter. Till nästa år blir det som jag tror en gemensam linje igen.

Hur som helst, jag kommer att manifestera tillsammans Vänsterpartiet. Jag sluter upp på Stora Torget tisdag 9 november kl 17.30. Du kommer väl också? Läs mer om arrangemanget på Vänsterpartiets hemsida.

94,3 % röstade inte på Sverigedemokraterna

2010-09-22T08:29:00.001+02:00

Det finns skäl att påpeka och lyfta fram att 94,3 % av Sveriges befolkning inte röstade på SD. Dessutom finns det skäl att fundera över begreppet vågmästarroll. Så länge inget parti fått mer än hälftrn av mandaten, kan i princip alla partier (ensamma eller i samverkan) bli vågmästare.

Dessa enkla sanningar ger lite distans till det det trumfkort SD verkar tro att man förfogar över i alla sammanhang. Hemläxan blir alltså att inte låta SD få rollen som vågmästare.

Ett riktigt skitval, några funderingar

2010-09-20T12:23:00.002+02:00

Det är bara att konstatera, Socialdemokraterna har gjort ett riktigt skitval nationellt. Hur man än vrider och vänder, så är det så. Det går att bena i detta om och om igen, men faktum kvarstår, siffrorna finns där för alltid. Många är vi som kommer att lägga pannorna i veck och fundera på varför det blev som det blev. Jag ska för egen del göra några noteringar nu och kanske bygga på senare när man pratat runt en del.

Kanske trodde vi, åtminstone inledningsvis, för mycket på seger. Jag ville själv aldrig riktigt tro på de vikande opinionsmätningarna, men var givetvis orolig. När vi låg som högst opinionsmässigt hade det en dämpande effekt på partiarbetet. Det märks också i en del arbetarekommuner som tappat oerhört mycket mark. Man ser det också på bristande partiinternt arbete, de ledande företrädarna finns tyvärr alltför ofta i kommunhuset och inte bland väljarna.

Socialdemokraterna ville tidigt formera ett regeringsalternativ och valde inledningsvis bara Miljöpartiet som partner. Efter en tid lyftes Vänsterpartiet in i gemenskapen, men först efter en ganska tuff intern diskussion inom Socialdemokraterna. Velandet kring det rödgröna gjorde att regeringsalternativet formades relativt sent och i flera frågor var vi inte fullt ut samsnackade. Risken finns nu för en demonisering av Vänsterpartiet som orsak till att det ”sket sig”. Att dra den slutsatsen tror jag dock är att göra det för enkelt för sig.

Alliansen har däremot lärt sig sin läxa från tidigare borgerliga regeringsperioder och tillämpat ”en för alla, alla för en”. Samtidigt har Moderaterna stadigt knaprat väljare från sina borgerliga vänner och står nu väldigt starka inom Alliansen. Kristdemokraterna är hårt trängda, men väldans lojala.

Så en enskildhet, jag tror det skedde något medialt när diskussionen om RUT-avdraget gick som hetast. De rödgröna tappade initiativet och trängdes in i ett hörn. RUT var inte en så stor fråga att vi skulle gett den så stort utrymme. Vi skulle försökt ta oss ur den diskussionen och återtagit initiativet. Att RUT-frågan blåstes upp var taktiskt smart av Alliansen och inte någon slump.

Det går heller inte att bortse från medias tilltagande politisering, där tidningar som DN, Expressen och Corren agerat draglok åt Alliansen. Corren är sannolikt det allra tydligaste exemplet, med vinklad nyhetsvärdering, ledarkommentarer i anslutning till redaktionell text etc. Det har varit en oerhörd utmaning att formå att tränga igenom pappersmedias totala dominans. Två tidningar som klarat uppdraget mer balanserat är Svenska Dagbladet och Aftonbladet, båda tillhörande Schibstedkoncernen.

På vår plussida står en som jag upplevt god valorganisation, mängder av aktiva valarbetare, en hel del lokala framgångar så långt jag hunnit kolla och en enastående valspurt med en allt säkrare och statsmannamässig partiledare. Men visst, vi kommer att behöva diskutera resultatet, analysera det och vi måste ta ta ställning till behovet av förnyelse. För visst finns det en del problem att ta tag i i kära partiet, när man 54 år gammal alltför ofta får höra sig själv benämnas ”grabben”.

Det finns stora skillnader mellan blocken

2010-09-19T17:20:00.001+02:00

Att säga att det inte finns några skillnader mellan de politiska partierna är att reducera det engagemang som enskilda människor visar i sammhällsfrågor till ett intet. Där är ett synsätt som präglar konservativa ideal, där politikens inflytande ska reduceras till ett minimum (den så kallade nattväktarstaten).

Årets val är en vattendelare mellan olika sätt att se på människor. Ingen i det rödgröna laget missunnar någon att lyckas. Tvärtom har socialdemokraterna alltid velat göra det möjligt för alla att just lyckas, komma vidare, få starta om och få rätsida på livet. Men den rödgröna sidan vill absolut inte att den egna lyckan ska bekostas av andras olycka. I stället gäller att vi är starkare tillsammans och att alla har starka sidor som kan bidra till en god samhällsutveckling.

Motsatsen är Alliansens linje där de med minst resurser ska bekosta stora skattelättnader för redan välbärgade personer i högstatusområden. Kom inte och säg att det inte finns skillnader i de olika alternativen.

En tillräckligt hög skattenivå garanterar ett civiliserat samhälle där bördorna födelas över en livscykel. "Av var och en efter behov och åt var och en efter förmåga" är den grunden det rödgröna alternativet vilar på.

RÖSTA RÖDGRÖNT!!
Läs mer: www.rodgron.se

Min lycka ska inte bero på andras olycka

2010-09-17T23:41:00.001+02:00

Ingen i det rödgröna laget missunnar någon att lyckas. Tvärtom har socialdemokraterna alltid velat göra det möjligt för alla att just lyckas, komma vidare, få starta om och få rätsida på livet. Men den rödgröna sidan vill absolut inte att den egna lyckan ska bekostas av andras olycka. I stället gäller att vi är starkare tillsammans och att alla har starka sidor som kan bidra till en god samhällsutveckling.

Skatten garanterar ett civiliserat samhälle där bördorna födelas över en livscykel. Av var och en efter behov och åt var och en efter förmåga.

Till sist, länken in till de tre rödgröna partierna: www.rodgron.se

Alla som drabbas av sjukdom ska ha rätt till trygghet

2010-09-13T20:45:00.001+02:00

Skribent: Richard “Nicke” Bremer

Jag kallar mig för socialist, noga räknat demokratisk socialist. Jag är stolt över det och trygg i min ideologi. Jag har en egen hemsnickrad definition av begreppet socialism. Jag brukar säga så här, att för mig är socialism att min lycka inte ska vara beroende av andras olycka. Jag har säkert inte levt upp till denna devis alla gånger, men jag försöker alltid tänka så och göra mitt bästa för att röra mig i den riktningen.

Alliansen har en annan devis som på något sätt måste vara styrande i de innersta rummen. Den lyder “min lycka hänger på din olycka”. Tydligast visar det sig i att samtidigt som skatter sänks med ofantliga belopp för de allra förmögnaste, så får de som är allra mest utsatta betala priset. Konkret handlar det om långvarigt sjuka och arbetslösa, till och med dödligt sjuka.

Ett tydligt exempel på Alliansens strategier finns i dagens upplaga av Östgöta Correspondenten, med ett reportage om Maria som är döende i cancer. Hon går på behandling men den hjälper henne bara för stunden och den påverkar henne starkt. Hon kommer att dö av sin sjukdom. Maria har dock varit sjuk för många dagar. Enligt de nya sjukförsäkringsreglerna som den borgerliga regeringen beslutat om ska hon vara frisk och rehabiliterad nu. Problemet är att Maria aldrig kommer att bli frisk. Hon kommer dö av sin sjukdom.
Maria kan inte heller arbeta. Hon har inte någon förmögenhet på banken. Hon har arbetat inom äldreomsorgen. Så den sista tiden i livet måste hon söka socialbidrag för att kunna betala hyra, mat och räkningar.

Maria är inte ensam. Det är många som drabbats av samma problem. De ansvariga borgerliga politikerna gömmer sig bakom en massa lögner och påhitt om att det var inte såhär det skulle bli. Problemet är ju att det är just såhär som alla sa att det skulle bli redan innan man genomförde förändringarna.
Den borgerliga regeringens politik kastar ut sjuka och döende människor utan försörjning. Hur värdigt är det i ett land som Sverige? Om det är de allra sjukaste som ska betala enorma skattesänkningar för de rikaste är det någonting man kan kalla för välfärd?

Det krävs en helt annan ansvarstagande politik. Alla har rätt till trygghet om man drabbas av sjukdom. Alla sjuka ska ha rätt till en individuell bedömning. En rödgrön regering har lovat att rätta till sjukförsäkringen. Tänk efter hur du själv skulle vilja ha det i en motsvarande situation, lägg din röst på det rödgröna blocket!

Andra som blaggat om detta är: Emil Broberg, Agneta Niklasson, Roger Berzell, Joakim Hörsing och Rödgröna bloggare i Östergötland.

Samma gamla visa, valår efter valår

2010-08-31T07:47:00.001+02:00

Så har det dykt upp en artikel på SvD:s Brännpunkt som förfäktar LO:s annonsering mot Alliansen och till förmån för Socialdemokraterna. Det finns med garanti åtskilliga blogginlägg i samma fråga, ett har skrivits av moderaten Stefan Eriksson. Samma typ av artiklar brukar dyka upp varje valrörelse. Artikeln på Brännpunkt har besvarats från LO:s sida i en replik införd 28 augusti.

Först sakligt, det är verkligen inte konstigt att LO agerar, detta oavsett hållning till Socialdemokraterna. Under senare år har framför allt Centerpartiet intagit en alltmer aggressiv ton gentemot de fackliga organisationerna. Tydligast visade det sig i CUF:s kampanj “Fuck facket forever”, en barnslig men tydlig kampanj som visade upp ett direkt fackföreningsförakt. Nuvarande annonskampanj från LO ska ses i ljuset av återkommande angrepp från framför allt Centerpartiet. Det finns reaktioner mot CUF-kampanjen även från studenter knutna till Handelshögskolan.

Vad alla dessa kritiska röster glömmer är att städa framför egen dörr. Det handlar otroligt stora resurser som sammantaget stödjer Alliansen och som är intimt sammanflätade, men utan formella band i form av direkta anslag till politiska partier. Jag tänker på Timbro, SNS, Den nya välfärden, 4:e oktoberrörelsen och borgerliga tankesmedjors finansiering, som motsvaras av många många miljoner. Det borgerliga företrädare kräver av andra kräver också en egen moral, men tyvärr lyser den helt med sin frånvaro.

Man ska heller inte glömma en en helt dominerande borgerlig dagstidningsmarknad, där östgötska Corren lokalt är en uttalad och okritsik megafon för Alliansen. Så snacka inte om resurser, det blå laget har stora tillgångar samlat som inte på något sätt redovisas öppet.

Hur är det då med LO och Socialdemokraterna? Jag avslutar med en kort historielektion. 1889 bildades Socialdemokraterna av svensk fackföreringsrörelse. Till att börja med var partiet både en facklig och politisk organisation. 1898 bildades LO. Banden består och är inget som hymlas kring. Det är ett öppen och ärlig samverkan som gäller, inte spel under täcket och dolda bidrag.

Nu är det fart på’t

2010-08-23T09:57:00.001+02:00

Nu är valrörelsen igång för fullt. Jag har själv förmånen att en dag i veckan kunna jobba på Socialdemokraternas valcentrum i Linköping. Här är stämningen god, telefonsamtalen rullar på, heltidspolitiker och “vanliga” valarbetare blandas i den gemenskap partilivet innebär.

Valrörelsen präglas av återkommande opinionsmätningar som pekar åt olika håll. Det är viktigt att jobba på stenhårt och inte snegla på mätningarna. Det är valresultatet som räknas.

Du kan hjälpa till och hjälpa oss att vinna valet. Anmäl dig som valarbetare via vår centrala sajt www.socialdemokraterna.se
Som sagt, nu kör vi stenhårt för valseger!

Lite vett och tanke skadar inte i politiken

2010-08-01T21:00:00.001+02:00

Man får vänner och bekanta också i politiken. En hel del blir man Facebookvän med och då och då får man lyfta lite extra på ögonbrynen i statusraderna från både partivänner och motståndare. Igår skrev moderatpolitikern Eva Cox från Söderköping följande: Sveriges främsta arbetarparti har vuxit och blir allt STÖRRE!! Hon avser här på fullt allvar sitt eget parti och hon har också skrivit liknande påståenden tidigare.

Jag kopierar statusraden och lägger ut den för diskussion på min egen logg, inom ett par timmar har 31 kommentarer ramlat in, absoluta merparten starkt kritiska till trianguleringstricket att framstå som så kallat arbetarparti. Här nedanför har du mina egna kommentarer till det starkt provokativa uttalandet:

1. Något alla inte vet är att Eva Cox och och hennes partikamrat Stefan Eriksson enats om är att Moderaterna är det ENDA arbetarpartiet. Intressant att man tillsammans helt dissar övriga allianspartier.

2. Att använda begreppet arbetarparti måste framför allt vara avsett som en grov provokation mot Socialdemokraterna. Med tanke på vad Moderaterna står och stått för är det ju fullständigt barockt och egentligen parodiskt att använda arbetarbegreppet för att beskriva sitt parti med.

3. 1889 bildades Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti av fackföreningarna i landet, alltså de då ganska lättdefinierade arbetarna. 1917 sprack partiet och idag finns det stora Socialdemokraterna och det mindre Vänsterpartiet. Alla andra försök att använda ordet arbetarparti/arbetareparti är att anse som uttalad populism och saknar helt trovärdighet.

4. Det är den politik man för man ska stoltsera med och föra fram, inte lånta fjädrar. Ur ett moderat perspektiv har man lyckats att genomföra stora förändringar av landet under den gångna regeringsperioden. Stå upp för effekterna och motiven till dessa förändringar och försök inte låna begrepp och nyckelord av andra. Låt väljarna ta ställning till om man vill fortsätta den inslagna vägen eller få förändring.

‎5. Eva Cox (m) är heller inte vilken moderat som helst, hon är länsordförande för M-kvinnor i Östergötland och är heller ingen nybörjare i politiken. Det innebär att förväntningarna på reflektion och djup är mycket större än på en ny och orutinerad företrädare. Det märks dock inte alls.

Det vi möter är svagt grundad plakatpolitik utan eftertanke. Det oroar mig, moderaterna är ett stort och inflytelserikt parti både i majoritet och opposition. Det finns skäl att ställa vissa krav på en företrädare med ett mandat på länsnivå.

Wiehe får klart godkänt!

2010-07-09T20:30:00.001+02:00

Staffan Danielsson, centerpartistisk riksdagsledamot från Östergötland, har bloggat om Mikael Wiehes senaste skiva Ta det tillbaka och hans första uppträdande någonsin i Allsång på Skansen. Den sång från skivan och årets konsertprogram som Staffan D här reagerat på är den starkt samhällskristiska “Har banken ta’tt din villa”. Sången tar sin utgångspunkt i personer som hamnat i svåra ekonomiska och sociala omständigheter och den desperation som blir effekten av en sådan situation. Jag uppfattar inte de utpekade meningarna som en uppmaning till våld, utan att texten fångar tankar som kan växa fram när man aldrig har "näsan över vattenytan". Desperation föder dramatiska tankar, men bara för att man tänker en tanke behöver den ju definitivt inte förverkligas.

Sedan Staffan, så sjunger ju inte Wiehe sången i Allsång på Skansen. Däremot finns den som Youtubeklipp från TV4:as Nyhetsmorgon, det har du här ovanför. I Allsång på Skansen (ett SVT-program) framför han en kärlekssång och som allsång den fantastiska "landet det tillhör dig och mig". Ska man PO-anmäla gäller det väl i alla fall att hålla rätt på exakt vad som visas i ett inslag?

Nu är ju jag inte helt opartisk, jag har gillat Mikael Wiehe och det han skrivit ända sedan första halvan av sjuttiotalet. Jag tycker nog att de mjukare sångerna är de bästa och likaså de texter som bygger på att lyssnaren själv får tänka och reagera.

Hur som helst, musik och kultur i övrigt är starka uttrycksmedel som väcker reaktioner och motreaktioner. Det är nog det som är meningen. Kultur som inte ger reaktioner saknar mening. Wiehe får klart godkänt av mig.

Adjö Corren!

2010-06-29T16:43:00.001+02:00

Idag verkställdes uppsägningen av prenumerationen på Corren. Jag har tidigare i blogginlägg beskrivit varför jag inte gillar "Nya Corren". Hela den argumentationen kvarstår. Men hushållets prenumeration stod på min kära hustru Lotta Bremer som motiverade uppsägningen med orden "Den har blivit urusel sedan den ändrades, den har blivit svårtillgänglig. Skillnaden på SvD och Corren är också att i Svenskan läser man och bildar sig en uppfattning, Corren bildar uppfattningen åt dig". Bemötandet på abonnemangsavdelningen var snäsigt och något intresse av att fånga skälen till uppsägningen fanns knappast. Uttrycket att vara sig själv nock passar som hand i handske.

Som du förstår blir Svenskan vår hemmatidning framöver. Vi vet båda var den står politiskt, men samtidigt är kvalitén mycket hög både textmässigt och bildmässigt, nyhetsmaterial och ledarmaterial är tydligt skilda åt och inte minst är de mera djupa reportagen förstklassiga. Alla riksnyheter är heller inte inte "klipp och klistra från TT".

Jag kommer att följa Corren på nätet, men Ola Sigvardsson har lyckats provocera bort vårt hushåll som prenumeranter. Jag vet att fler resonerar lika och att tvivlet kring lokaltidningen går att finna bland läsare av blandad politisk kulör eller icke kulör. Agera du också och framför allt, låt chefredaktören ta del av dina åsikter!

För dig som vill ha en journalistisk reaktion, läs en artikel om Correns nya grepp i tidningen Journalisten. Läs också ett uttalande från Correns journalistklubb som tydliggör den lokala hållningen.

Effat har sågat på egen gren

2010-06-15T13:54:00.002+02:00

Att fastställa en riksdagslista för ett helt län i ett stort parti som Socialdemokraterna kräver en lång process. Många är det som genom åren känt sig kallade, men desto färre är det som blivit utvalda att företräda sitt parti på nationell nivå. Att snabbt segla upp från lokal nivå och kräva en valbar plats låter sig inte göras och det vore märkligt om det gick.

Det är många viljor som ska jämkas samman och det gäller att ha gjort sig ett namn i hela länet, att ha drivit ett antal frågor framgångsrikt lokalt eller regionalt, att ha ett brett och genuint förtroende. Min uppfattning är att Effat Mir Safdari helt enkelt inte svarade upp mot de krav som ställs på en riksdagsledamot. Det har inget med hennes bakgrund att göra utan bygger helt och hållet på hennes politiska meriter. Jag har själv aktivt lyft fram andra kandidater med invandrarbakgrund både på kommunfullmäktigelistan i Linköping och i nomineringarna till riksdagslistan.

Effat Mir Safdari fick inför nuvarande mandatperiod flera tunga uppdrag för Socialdemokraterna i Linköpings kommun. Ledamot i fullmäktige, ersättare i kommunstyrelsen, ledamot i Kultur och fritidsnämnden, ersättare i Personalutskottet, mångfalt mer än någon annan fått i början av sin förtroendemannabana. Hon fick också aktivt stöd, inte minst från Kristina Edlund, vår gruppledare i Kultur- och fritidsnämnden. Med tiden visade sig att kostymen var för stor, det kom inte så mycket konkreta förslag, få tillfällen i talarstolen och inga tunga ärenden som drogs i hamn. Aktiviteten internt var hög, många flygblad, torgaktiviteter och dörrknackningar, men hur aktiv man än är i sådana sammanhang, så räcker det inte för att meritera till ett riksdagsuppdrag.

När sedan arbetet med partiets listor inför nästa mandatperiod var som intensivast, kommer signaler om att Effat Mir Safdari inte accepterar placeringen på riksdagslistan. Antydningar framförs via ombud om att hon eventuellt skulle lämna partiet. Då finns inget att be för längre, det går inte att acceptera en kandidatur under dessa förutsättningar.

Jag står bakom de prioriteringar som gjorts både lokalt och regionalt i det partiinterna arbetet. Man kan inte kräva höga placeringar och samtidigt hota med att agera mot partiet, då sågar man på egen gren. Effat har hållt i sågen själv och till slut skapat en omöjlig situation.

Dags att avsluta en frukostrelation

2010-06-11T09:32:00.002+02:00

Jag kommer inom den närmaste tiden att avsluta min frukostrelation med Corren. Att betala för propaganda känns inte värst bra, dessutom har tidningen utvecklats dåligt även i övrigt. Riksnyheterna hämtas från TT till största delen och bildkvalitén har sjunkit. SvD må vara oberoende moderat, men det är en förbannat bra och välgjord tidning. Den får trona ensam på frukostbordet framöver!

Som idag, nästan en helsida där Svenskt Näringsliv får breda ut sig kring jobbfrågor och så en ledarkommentar till det, då är det Berlusconivarning. Man blir bara förbannad och varför ska man betala för att utstå det? Det mesta går ju också att följa på nätet, även om man kommer att missa en del.

Jag är djupt bekymrad över den utveckling anrika Corren har tagit, det handlar inte längre om att förmedla nyheter professionell, det handlar prio ett om att vara en en megafon. Var finns trovärdigheten? Hur långt är chefredaktören Sigvardsson beredd att gå? Hur kan Sigvardsson med trovärdighet sitta som ledamot i Pressens opinionsnämnd? När reagerar ägarna på tidningens utveckling?

Jag uppmanar fler att säga upp sin prenumeration, det är ett aktivt sätt att agera och säga sin mening!

Läs också Simon Wessbos blogg på samma tema.

Det behövs visst inte fler röstande

2010-06-09T22:45:00.001+02:00

Kommunfullmäktige hade en igår en mycket lång och livlig debatt om en motion med rubrik “Ökat valdeltagande i allmänna val”. Författare till motionen var jag själv och Kristina Edlund, båda två är vi socialdemokrater i Linköpings kommunfullmäktige. Vår tanke när vi lämnade motionen i oktober 2009 att Linköping skulle vara kommunen där idéer blir verklighet i praktiken och i politiken. Men ack vad det går att bedraga sig.

Det är uppenbart att valnämndens ordförande moderaten Rolf Edelman mycket tidigt hade bestämt sig för att de här idéerna skulle inte bli verklighet. Kraftigt förhalad beredning, rädsla för förändring, valet att se problem i stället för möjligheter och slutligen en aversion mot initiativet att motionera i sådana här frågor. "Vi har alltid löst det här på presidienivå” hette det, precis som om det skulle vara olämpligt att använda den initiativrätt varje fullmäktigeledamot har.

Motionen innehöll sex stycken att-satser:
att kommunen agerar aktivt och långsiktigt för att så många röstberättigade som möjligt har kännedom om hur ett val genomförs och hur man kan avge sin röst.
att valnämnden får i uppdrag att inrätta ett tillfälligt kontor i centrum där de röstberättigade, i god tid innan valet, kan få svar på aktuella frågor, få hjälp med röstkort osv.
att valnämnden får i uppdrag att genomföra förtidsröstning på gymnasieskolorna i kommunen
att uppdra till kultur- och fritidsnämnden att undersöka hur biblioteksverksamheten kan vara en aktiv part i arbetet med att öka medborgarnas kunskaper kring allmänna val
att uppdra till kultur- och fritidsnämnden att genom samarbete med studieförbunden öka kunskaperna och förutsättningarna för ett ökat valdeltagande i de socialt mest utsatta bostadsområdena
att merparten av åtgärderna skall vara initierade i god tid före valet i september 2010.

Lång debatt blev det som sagt, engagerade inlägg och många talare. Mot slutet låg det en tendens till kompromiss i luften, men till slut vid själva voteringen var blockuppdelningen total. Folkpartiet närmade sig andemeningen i motionen, men övriga allianspartier visade kalla handen. En signal som bara kan tolkas så att höga röstetal inte är så viktiga för Moderater, Kristrdemokrater och Centerpartister. Varför, varför, varför kan vi inte enas tvärpolitiskt i frågor som denna?

Torbjörn Gustavsson, Corren, har i sin krönika “Å andra sidan” diskuterat gårdagens motionsdebatt. Här finns fler tankar om väljare och valdeltagande. Också Ellen Aguirre skriver om det på sin blogg.

Entreprenörskap, innovationer och välfärd

2010-05-30T11:42:00.014+02:00

Det är svårt att få energi, jag vet inte riktigt vad som hänt. Jo, på sitt sätt vet jag. En viss liten herre har på ungerfär två månaders tid ändrat perspektiven i livet. Men samtidigt vill jag ju att att framtiden ska vara bra för en ny liten människa. Är det här jag ska ta avstamp?

Idag skriver PJ Anders Linder i SvD om näringspolitik. Föga förvånande sågas det rödgröna alternativet jämns med fotknölarna och i stället lyfts sänkta skatter på kapital fram som universalmedicin. De facto sågas båda lagledarna för respektive block, Reinfeldt är lite bättre än Sahlin, men inte så värst mycket. Referens är Josh Lerner, Harvardprofessor och världsauktoritet på riskkapital och entreprenörskap. Han är säkert fena på sitt område, men hur skulle det vara om ett samtal mellan "de som vet" tog andra utgångspunkter någon gång. Som exempelvis frågan "vad betyder en god välfärd och goda uppväxtvillkor för företagandet?".

Varför är det med nödvändighet orättvisor och klyftor som skapar positiva drivkrafter för innovationer och investeringar? Om många har det bra, fler vill investera i boende, utbildning och att se barn och vänner utvecklas i livet, vad skulle i så fall vara skadligt med det? Eller att fler har det bra i livet och att orättvisor och skillnader utjämnas? Måste ordet dynamik (ett mycket tvetydigt ord) rymma allt mellan ofantlig rikedom och djupaste misär? Vad blir bättre för att det tillståndet accepteras?

När ordnas en konferens för alla dessa experter och förespråkare för låga skattenivåer där temat är :

Hur skapar vi bättre förutsättningar för alla barn och ungdomar att få en bra utbildning, att bli sedda och bekräftade, få ett gott självförtroende och få finna sina starka sidor i lugn och ro? Vilken påverkan skulle ett sådant samhälle få på entreprenörskap, innovationer och näringslivsutveckling?

Jag tror att ett samhälle där alla barn och ungdomar får goda grundläggande förutsättningar är bra också för näringslivet och alla investerare. Jag tror inte orättvisor är en bra drivkraft. Jag tror att en rättvis fördelning och bra uppväxtvillkor gynnar både individer, samhälle och näringsliv. Var finns egentligen motsatserna mellan goda levnadsvillkor, entreprenörskap och innovationer?

Lokalt och vinklat mediamonopol – aja baja!

2010-05-14T11:24:00.001+02:00

Jag har funderat en hel del över medias roll i demokratin. Klart att de vill sälja tidningar och tjäna pengar, men när den politiska agendan tar över i en tidning som i stort sett har monopol i ett halvt län, då börjar demokratin och yttrandefriheten att bli naggad i kanten.

En god förebild är exempelvis Radio Östergötland som i stort sett klockar sekunder för att rapporteringen ska bli så rättvis som möjligt. Eller Linköpings tidning, den lilla tidningen, men som ändå är uppkäftig mot oss som sysslar med politik. De försöker att granska alla så gott det går, med sina små resurser försöker de att täcka politiken i kommunen.

Berlusconi använde sitt mediaimperium för att ta makten i Italien. Det har fördömts av många demokrater i västvärlden. Därför ska vi vara på vår vakt så inte nyhetsrapporteringen politiseras, vare sig vänster- eller högerut.

När en tidning med i stort sett monopol “granskar” makthavarna, majoritetens, politik så kräver det ett gott journalistiskt hantverk. Om granskningen blir tre sidor med hyllning till politiken utan att vara kritisk blir jag lite fundersam över agendan. När granskade politiker själva får sätta plus och minus på sitt arbete är det lika tveksamt. När journalisten själv sedan får vara krönikör på den fjärde sidan och där subjektivt kommentera sin granskning…ja, vad säger man? Ovanpå det en “knorr” i form av en kort ledarkommentar i anslutning till texten.

Samma tidning har, som jag skrivit förr, flyttat ledarkommentarerna till nyhetssidor. När vi Socialdemokrater har politiska nyheter som tidningen rapporterar finns det en kritisk ledarskribent som kritiserar våra idéer. När det blå laget har en nyhet, klappar ledarskribenten händerna i sin lilla kolumn. Klart att jag blir kritisk. Jag är socialdemokrat och kräver en schysst nyhetsrapportering och utan att ledarkommentarer försöker styra läsarens mottagande av nyheten.

Jag har följt mediarapporteringen i tidningen med detta fokus under en tid och kan konstatera att de flesta journalister gör ett utmärkt jobb, men rubriksättning och bilder används medvetet. Arkivbilder på rödgröna politiker som är mindre smickrande används hellre än att skicka en duktig fotograf till pressträffar. Det är en tydlig och medveten glidning från gängse tradition i svensk morgonpress.

Jag är rädd att faktiska tidningsmonopol medvetet påverkar läsarna. Det är väldigt sällan som media granskar media. Därför måste läsarna se upp.
När vi som sysslar med politik är kritiska mot medias hantering av nyheter blir vi bums påhoppade om att vi vill styra media. Det vill jag absolut inte, tvärtom! Jag vill se fria journalister som gör ett bra och granskande journalistiskt jobb som inte sablas ned av bilder och rubriker som har en bakomliggande politisk agenda.

Ledarkommentarer ska hållas på en ledarsida. Det ska vara tydligt vad som är en nyhet och vad som är en personlig åsikt hos den som skriver. Nyheter ska vara så bra och granskande att det inte ska behövas en ledarskribent som i raden bredvid måste “tolka” nyheten åt läsaren.

Är det omoraliskt att ha en fin väska?

2010-03-30T20:59:00.001+02:00

Jag har läst löpsedlar, artiklar och kommentarer kring både Mona Sahlins handväska och prinsessorna Victoria och Madeleines d:o. Båda fallen är exempel på synliga kvinnliga accessoarer, kostsamma, men som jag förstår ärligen införskaffade alternativt givna presenter i samband med högtidsdagar. Så gott som alla likande exempel tar sin utgångspunkt i kvinnors inköp, sällan står det något om manliga motsvarigheter som exempelvis kostymer, skor, slipsar, klockor eller vad som nu ses som lyxigt.

Jag förstår och instämmer i kritiken av orimliga löner, arvoden och av monarkin som statsskick. Men när nu besluten är tagna, löner, arvoden och apanage är bestämda, ska vi då dessutom moralisera över hur de används? Skjuter vi inte över målet när vi diskuterar hur privata medel används för inköp, resor, husbyggen, utbildning, sparande eller vad nu en enskild person väljer att köpa? Vem ska bestämma vad som är omoraliskt, vad som är lyx eller anses OK? Naturligtvis ska privata betalningar och överenskommelser ligga inom lagens råmärken, men utöver den begränsningen, vad ska anses olämpligt?

Någon köper handväskor, någon konst, någon samlar pengar på hög, någon äter gott varje dag, någon unnar andra något gott, någon bygger hus, någon reser, någon investerar, alla är vi olika. Ett antal, inte så få precis, kommer inte i närheten av sådana inköp, men kanske ändå lyckas förverkliga en och annan dröm. Är det verkligen rätt och klokt att moralisera över det fria val som var och en har i användningen av egna inkomster, stora som små sådana? Och varför i fridens namn är det i så fall bara kvinnors val som väcker kritik?

Vi kan alltid diskutera hur nivåerna ska vara på de löner, arvoden och liknande som beslutas på politisk nivå, det är en viktig uppgift för alla politiskt aktiva, för alla medborgare. Vi ska givetvis också diskutera och besluta om skattenivåer och vad som ska beskattas, samt göra färdriktningen känd när vi går till allmänna val. Men att lägga moraliska aspekter på hur enskilda personer använder sina förvärvade nettoinkomster det tror jag faktiskt vi ska avstå ifrån. Låt både Mona och systrarna Bernadotte, i sig hopplöst bidragsberoende, både ha och köpa de väskor de vill.

För egen del har jag en förkärlek för nya CD-skivor och dessutom begagnade vinylskivor på Tradera. Dessutom tycker jag om gammaldags rosor och gillar också bomullsskjortor av hög kvalitet. Alldeles säkert omoraliskt i någons tycke.

Ny kurs för landstinget

2010-03-19T21:10:00.001+01:00

De båda socialdemokratiska toppkandidaterna till höstens landstingsval, Mats Johansson och Christoffer Bernsköld, stakar ut kursen för nästa mandatperiod i en artikel i NT, publicerad på partidistriktets hemsida. Båda två utgör en ny fräsch del av den socialdemokratiska regionala politiken.

Orden i artikeln förpliktigar. “Vi vill också utveckla landstingets medarbetarpolitik. Medarbetarna är den viktigaste resursen i att skapa en god hälso- och sjukvård. Alla arbetsplatser i landstinget ska vara mönsterarbetsplatser, med en bra arbetsmiljö och en hög grad av delaktighet från alla medarbetare. En allt mer avancerad hälso- och sjukvård ställer också stora krav på kompetensutveckling.”

Det krävs en hel del jobb och framför allt konkreta resultat för att kunna vinna tillbaka de landstingsanställdas förtroende. Jag har i min absoluta närhet tre landstingsanställda, en sjukhuskurator, en sjuksköterska och en barnmorska. Deras upplevelser på senare år leder i bevis att förtroendet för landstingspolitikerna är minst sagt svajigt och det gäller inte bara den sittande majoriteten. Men om mått och steg tas för att skapa verkliga mönsterarbetsplatser i Kommunals anda, då kan förtroendet återvinnas och med tiden kan den oerhörda potential som personalen rymmer tas tillvara och skapa utveckling och tilltro till Landstinget i Östergötland.

På vägen mot valsegern i höst behöver vi Socialdemokraterna lyssna in de tankar och idéer all personal i landstinget har om hur verksamheten kan utvecklas, kvalitetssäkras och ett hälsosammare Östergötland skapas. Ordningen från perioden 2002-2006 behöver mönstras ut, inte en gång till ska vi gå till val på ett glättigt budskap och sedan gör den största omstruktureringen någonsin, för att i slutänden försöka förankra det som gjorts i partiorganisationen.

Vi går till val på ett öppet och ärligt budskap. “Samtidigt behövs mer stöd för chefer och medarbetare i ekonomiska tuffa tider. Den borgerliga majoriteten har abdikerat från ansvaret för ekonomin. Stora generella besparingar utan politiskt ansvarstagande är inte aktuella om vi får förtroendet att leda landstinget nästa mandatperiod.” Det kan med all säkerhet bli tuffa år fram till en ekonomi i balans, men vi socialdemokrater är tydliga med att politiken inte kan abdikera och lägga över ansvaret på verksamheten.

I april samlas länets Socialdemokrater till distriktskongress. Då ska vi bland annat besluta om det Hälso- och sjukvårdspolitiska program som vi ska gå till val på. Jag tror vi kan komma riktigt långt och lyckas mycket bra med en ny och framåtsyftande ledning för Socialdemokratiska landstingsgruppen.

Nicke Bremer

Villovägar och marknadsexperiment präglar Åsa Torstensson (c)

2010-03-08T08:31:00.001+01:00

Bilden hämtad från webbplatsen för Sveriges ordförandeskap i EU.

Så ska ännu ett nyliberalt experiment inledas. I en artikel på SvD:s Brännpunkt förklarar infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) regeringens nymodigheter på kollektivtrafikens område. Avreglering är nyckelordet och offret för att gynna producenterna av kollektivtrafik är att skrota länstrafiken som organisation och att öppna upp för fri konkurrens på alla områden inom kollektivtrafiken. Om detta skriver förtjänstfullt Dagens Arena i en artikel från i fjol. Noterbart är att Torstensson är en av regeringens allra mest anonyma ministrar, men så här ett drygt halvår före valet väljer hon att gå fram med en proposition som riskerar att skapa kaos i ett sammanhang som kräver mer av samordning för att svara upp mot ett alltmer ökat nyttjande av kollektiv trafik. Liknande experiment gjordes i Thatchers Storbrittanien, med mycket negativa resultat och inte minst följder. Förlorarna i en sådan här omläggning är lätt att peka ut i förväg, det är de som bor vid olönsamma linjer och i lands- och glesbygd, alltså Centerpartiets kärnväljare.

Det säger sig ju självt att de områden som kommer att trafikeras ytterligare, med konkurrerande trafik, är de lönsamma delarna. I Östergötland är med all säkerhet busstrafik på sträckan Norrköping-Linköping ett sådant lönsamt alternativ. Detta i sin tur riskerar att urholka intäkterna för att kunna hålla ett bra trafiknät i hela länet. Men hur mycket än konkurrensen ökar, på lönsamma sträckor, så räcker inte järnvägskapaciteten till.

Det ska erkännas att utökad järnvägskapacitet är en fråga som varit eftersatt under många år. Förvisso sker, med beslut i olika regeringar, utbyggnad i norr, i Skåne och i Stockholm, men totalt sett har inte mycket skett. Det finns i det sammanhanget anledning till självkritik för oss socialdemokrater. Det är samma gamla stambana som löper från Stockholm till Malmö, Götalandsbanan fattas alltjämt som felande länk och möjligheten att resa på tvären i landet kunde vara bättre. Men nuvarande regering har inte gjort mycket för att förbättra situationen. Inte ens möjligheten att skapa stimulans genom investeringar och nödvändigt underhåll har använts i ett konjunkturläge som är katastrofalt. Att bygga och investera i lågkonjunktur, med lägre prisläge, har varit en klassiker som skapat många jobb i kärva tider. Den möjligheten har Åsa Torstensson försuttit. I stället har det setts nödvändigare att låna pengar för att kunna sänka skatterna åt redan gynnade.

Slutsatsen blir att regeringen bör avstå experimentet med en avreglerad kollektivtrafik och i stället koncentrera sig på att öka järnvägskapaciteten. Men tåget (!) har nästan gått för att hinna göra något på det området under den här mandatperioden. I stället står hoppet till en kommande rödgrön regering som tar järnvägsfrågorna på allvar. Jag är övertygad om att det då blir en betydligt mer offensiv politik på hela kollektivtrafikområdet. Åsa Torstensson själv har spårat ur för länge sedan. Det är dags att befria henne från sitt ansvar.

Tack för att ni hjälper mig att tänka

2010-02-26T10:33:00.001+01:00

Ett mejl avsänt den 26 februari till ledarredaktionen på Corren, samt chefredaktören Ola Sigvardsson och debatt- och kvalitets(sic!)redaktören Jerker Hallengren. Hej allihop på ledarredaktionen, samt Ola och Jerker också!

Jag vill allra ödmjukast tacka Correns ledning och ledarredaktionen för att ni hjälper mig att tänka när jag läser nyheterna i tidningen. Exempelvis fick jag hjälp av Lennart Cromnow att tolka artikeln om den nedvärderade grävaren som stämmer Motala kommun, jag fick hjälp av Johanna Stier att tolka artikeln om energisparande i Mjölby och många andra exempel kan läggas fram. Hur Lars Anders Johansson hjälpt mig kan jag tyvärr inte påminna mig, men stöd i tanken har jag säkert fått, helt klart. Det är så skönt att någon annan hjälper mig att dra slutsatser, för jag är ju bara en enkel läsare och prenumerant. Vad vet jag om stora vida världen? Och det vet vi ju alla, som vuxit upp på slätta, att det som står i Corren är ju sant i alla delar.

Sedan är det ju jättejättebra för de enskilda nyhetsjournalisterna att kommentarerna i anslutning till deras alster liksom gör sanningen lite mera sannolik. Alla behöver ju stöd och visst är det fint att ledarredaktionen och nyhetsredaktionen tillsammans drar sannolikheten ytterligare några steg framåt. Klokt också att inte publicera enskilda debattartiklar kring förändringarna, för så mycket annat har ju vunnits i "Nya Corren". Det har exempelvis blivit lättare att dela ut Dagens Ros och sidorna har fått mycket mera färg, det är ju jättekul! Och dålig stämning vill ju ingen ha i en så klatschig publikation som Östgöta Correspondenten, eller hur?

Tacksamma läsarhälsningar
Richard "Nicke" Bremer
Linköping

Corren - tidningen som gör precis som den vill, del 2

2010-02-23T11:21:00.010+01:00

Klipp hämtat från Correns hemsida

Nu börjar det här med Correns omstöpning och lokala mediamonopol bli direkt obehagligt. Jag har tidigare sänt en debattartikel till tidningen, jag har också i två inlägg (nr 1 och nr 2) bloggat om det olämpliga i politiseringen av tidningen och det påfund som kallas korta ledarkommentarer i anslutning till redaktionell text. Jag utvecklar inte den tanken ytterligare nu, utan hänvisar till de tidigare inläggen.

Vad som gör mig upprörd är ett samtal med debattredaktionen idag och då dess redaktör Jerker Hallenberg. Vid förfrågan om publicering av den insända artikeln får jag svaret att det inte är aktuellt med någon sådan, att chefredaktören Ola Sigvardsson har svarat via mejl och att "med detta får jag låta mig nöja". Alla försök till dialog var meningslösa och vidare diskussion får föras direkt med chefredaktören själv var upplysningen. Det framgick tydligt att debattredaktören var direkt instruerad av av chefredaktören.

Jag har tydligen slagit an en känslig sträng hos tidningens ledning och skälet kan man spekulera kring. Jag för min del tror inte att det går smärtfritt att dels ha faktagranskande proffsiga journalister som publicerar nyhetsartiklar och samtidigt ha "facit" tillgängligt bredvid som säger åt läsaren vad sedan ska tyckas. Detsom pågår på Corren har med garanti skapat inre motsättningar på tidningen och nu blir det givetvis obehagligt för ledningen om någon utanför tidningen har fångat detta och sätter fingret på publicistiska tveksamheter av grövre art.

Den fria debatten och lyhördheten gentemot läsarna är bara floskler. Den "nya Corren" har genomgått en kosmetisk förändring med färgade vinjetter, men bakom den glättade ytan skymtar en situation som bara en tidning med mediamonopol kan generera. Jag är djupt oroad och upprörd över utvecklingen av pappersmedia i Linköping. Det är dags för fler att reagera och agera!

Corren - en tidning som gör precis som den vill

2010-02-21T12:11:00.010+01:00

Jag försöker påverka tidningen Corren (Östgöta Correspondenten) om det tveksamma i deras nya på fund med korta ledarkommentarer i anslutning till redaktionell text inne i tidningen. I ett tidigare blogginlägg redogör jag för det tveksamma i att blanda tidningens politiska ambitioner med dess nyhetsförmedling. Ett exempel på sammanblandningen är ett reportage om miljonöverskott i Åtvidabergs kommun. Artikeln följs av en ledarkommentar i direkt anslutning till nyhetstexten. Ett annat är en artikel (tyvärr ej sökbar) kring en entreprenadupphandling i Motala kommun, där en rättsprocess pågår. Ledarskribenten Lennart Cromnow dömer av frågan i ännu en ledarkommentar. Läsaren får inte själv reflektera över artikelns innehåll, journalisten som skrivit nyhetsartikeln tappar status och tidningen ger sig in i en tendensiös nyhetsrapportering. Var möjligheten ska ges till repliker på ledaren är oklart, jag betvivlar att eventuiella reaktioner införs på lokalsidorna. En mycket oroväckande utveckling!

Jag har gjort lite efterforskningar och det finns reaktioner från journalistiskt håll, från politiskt håll (både på Allianssidan och den rödgröna) och med all sannolikhet också från fackligt håll. Corren har mediahegemoni i mellersta Östergötland, uppenbarligen gör tidningen precis som den vill på tvärs med publicistisk tradition och med ett enda syfte, att ta makten över reaktionerna på det införda nyhetsstoffet. Jag häpnar och hoppas nu att fler reagerar över Correns hållning.

---------------------

Mitt svar på Ola Sigvardssons mejlsvar nedan:

Hej!

Först vill jag säga att det var inget brev jag skickade, det var en debattartikel som du av artighet fick för kännedom. Det innebär alltså att min önskan är att min artikel publiceras i papperstidningen. Att få ett mejlsvar är i sig bra, men det innebär inte att frågan luftas för den övriga läsekretsen. Jag har redan tidigare läst motiveringen till de korta ledarkommentarerna, det är ju det stycker jag citerar i inledningen till min artikel.

Jag kan säga så mycket som att jag fått medhåll i min kritik också från det borgerliga lägret, av en riksdagsledamot och ett fd detta kommunalråd, båda två från Linköping. Likaså har jag hört journalistkommentarer som är mycket kritiska. Det är just den högst påtagliga risken för sammanblandning av redaktionell text med politiska kommentarer som sticker i ögonen och oroar ur publicistiskt perspektiv.

För egen del har jag länge tvekat över prenumerationen (en mångårig sådan) på Corren och har sedan något år också Svenska Dagbladet som dagstidning. Den är förvisso oberoende moderat, men är välgjord, saklig och den borgerliga tonen finns där man förväntar sig den, på själva ledarsidan. Utvecklingen framöver avgör om vårt hushåll fortsätter prenumerationen av Corren. Att en tidning med de facto lokalt mediamonopol agerar så tendensiöst skadar utan tvekan trovärdigheten.

Kvällshälsningar från
Richard "Nicke" Bremer
Linköping

-------------------

Mejlsvar från Ola Sigvardsson på min insända debattartikel

Hej Richard och tack för ditt brev.

Syftet med ledarsidan är att driva borgerlig opinionsbildning, det har du helt rätt i. Syftet med nyhetsartiklar i tidningen, även under valrörelse, är att bedriva en öppen och allsidig bevakning som inte grundar sig i politiskt ställningstagande.

Idén med att lyfta ut ledarkommentarerna på nyhetssidorna är att vitalisera tidningen, något som jag anser att vi uppnått. Jag utvecklar dessa argument mer i en krönika som publicerades veckan innan vi genomförde förändringen. Den bifogas nedan.

Det viktiga är att ledare och nyheter inte blandas ihop, utan att det finns en åtskillnad. När ledarsidorna uppfanns för sisådär 150 år sedan fanns det ingen annan möjlighet att markera åtskillnad än att placera materialet på olika sidor. I dag har vi färg, vinjetter och en rad andra grafiska hjälpmedel som gör att vi kan markera åtskillnad på en och samma sida, något som gör den här förändringen möjlig.

Hittills har vi fått ytterst få negativa reaktioner på detta. De som kommenterat har varit övervägande positiva, liksom majoriteten i min läsarpanel som fick frågan lördagen efter omgörningen (462 svarande).

Vi kommer att fortsätta med det här arbetssättet framöver, men som i allt som rör tidningens utformning lyssnar jag och funderar över den kritik som når mig. Till exempel dina synpunkter.

Vänliga hälsningar
Ola Sigvardsson

Sedan hänvisas till Olas krönika den 30 januari där motiven för förändringarna presenteras.

"Skrota LAS" - farlig väg

2010-02-15T21:19:00.006+01:00

Det kan finnas skäl att känna oro inför är vad som avses med ”avskaffa LAS” som en del borgerliga företrädare, mest Centerpartister, svänger sig med. Se exempelvis en artikel i Expressen inför Centerpartiets stämma.

Är det bara turordningsreglerna som diskuteras eller är det hela ”sakliggrundbegreppet”.

Jag tror att de allra mest extrema åsikterna knutna till yngre centerpartister innefattar också det senare begreppet, alltså hela begreppet "saklig grund". Då är arbetsmarkanden tillbaka till 1900-talets början. Arbetsgivaren (egentligen arbetsköparen) kan då saklöst säga upp en anställd utan något som helst motiv.

Vilken arbetsplats mår bra av att alla hela tiden saklöst riskerar att förlora jobbet? Jag tror inte ens arbetsgivarna vinner något. Rädsla skapar aldrig uppfinningsrikedom, det skapar bara vanmakt. Så alla som hejar på Magnus Andersson och hans idéer, CUF:s ordförande, tänk efter ett par gånger. Vilket samhälle vill ni ha egentligen? Ett samhälle där arbetstagarna är helt och hållet rättslösa, en utveckling som skapar starka sociala motsättningar och som med garanti kommer att leda till fler arbetsmarknadskonflikter. Vem vinner på det i det långa loppet?

Correns korta ledarkommentarer omyndigförklarar läsaren

2010-02-13T18:34:00.002+01:00

Corren (Östgöta Correspondenten) har infört en ny företeelse i det som kallas nya Corren. På nyhetsplats inne i tidningen kommer det att publiceras korta ledarkommentarer. Så här motiverar chefredaktören Ola Sigvardsson detta påfund i en förklarande text:
“För läsaren är det bra att ha allt material i ett ämne samlat på ett ställe, både nyhetsrapporteringen och kommentaren. Det tvingar också ledarredaktionen att arbeta mycket närmare nyheten, att snabbt sätta sig in i sakförhållandena och skaffa sig en hållning till det. Det gör att tidningen blir mycket rappare.”

Jag är för egen del mera tveksam. Är inte detta ytterligare ett steg i politiseringen av nyhetsflödet i en tidning som har i det närmaste monopolställning i mellersta Östergötland med landets femte största kommun som kronan på verket? Redan vid valet 2006 valde Corren att låta nyhetsartiklar inne i tidningen präglas av tidningens färg oberoende borgerlig. Avsikten gjordes tydlig, en valseger för Alliansen var det övergripande målet och på pressetikens altare offrades värdet av sakliga nyhetsartiklar. Målet nåddes och nu kommer nästa steg, korta ledarkommentarer. Tror inte Correns ledning att läsarna själva kan värdera och kommentera lokala nyheter?

Ett exempel på den nya linjen var ett reportage nyligen om den blåröda kommunledningen i Åtvidaberg, under artikeln fanns en kort kort ledarkommentar. Det känns verkligen styrande att någon annan, ledarreaktionen, hjälper mig som läsare att värdera texten. Hur känns det för journalisten när kommentarer från ledarredaktionen, nära tidningens ledning, fäller avgörandet över en nyhet som skildrats så sakligt som möjligt?

Tidning nr 2 i vårt hushåll är Svenska Dagbladet, med beteckningen oberoende moderat. Jag vet mycket väl att ledarsidan präglas av den just den hållningen, men i övrigt är tidningen som jag upplever det mycket saklig och inte smörigt borgerlig. Exempelvis gjorde SvD i höstas en mycket kritiskt reportageserie om maten i Stockholms läns landsting, där den borgerliga ledningen grillades hårt.

Jag tycker Corren borde överväga lämpligheten i sin nya strategi med ledarkommentarer inne i tidningen. Borgerlig press har redan en mycket stark ställning, inte behöver den väl ytterligare markeras med att säga åt läsarna vad de bör tycka också på nyhetsplats? Och ligger inte den nya linjen i utkanten av de pressetiska reglerna?

Slutligen, är det bara jag som reagerar och ser igenom strategin bakom nymodigheten? Att desperat nyttja sin marknadsdominens för att sprida ut blå dimmoln inför ett val där Alliansen ligger mycket illa till opinionsmässigt.

----------------------------

Har du åsikter, gå vidare till Correns forum där jag lagt upp en snarlik text för diskussion.

Backspegeln gör mig rörd

2010-02-05T08:34:00.002+01:00

Det är den där dagen som infaller varje år, den kronologiska dagen som är så där småtrevlig. Vart tionde år är den mera pompös, med större åthävor, med hurrarop och som regel mer förberedelser. I år inträffar den för femtiofjärde gången. Vad menar jag? Jo då, du förstår, men blygsel förhindrar mig att skriva i klartext.

Paket från hustru, barn och deras respektive levererades vid frukostbordet i morse. Jag hade önskat mig “Beatlesboxen” i stereoversion och jag fick den! För att förstå lite av känslan bakom denna detta kulturella sextiotalskoncentrat kan du läsa en recension i Östersundsposten.

Jag tog med en av skivorna och spelade den i bilstereon i bilen på väg mot jobbet. När “A hard days night” ljöd ur högtalarna blev jag väldigt rörd. Minnen strömmade fram och jag satt åter vid radiogrammofonen, märket var Radiola och den hade ett vackert grönt öga, den stod i vad vi kallade “stora rummet” i huset vi hyrde i Klockrike. Jag satt ofta där och spelade syrrans och brorsans skivor för mig själv. Stora världen kom direkt till Klockrike via skivaffärerna i Motala.

Mest var det Beatles jag spelade. Jag sjöng med på som jag tyckte finaste engelska och med exakt samma röst som John Lennon. Tiden är någonstans 1965-67, en evighet sedan. Men en sak lever kvar, John Lennon och jag sjunger fortfarande väldigt bra tillsammans!

Nya sätt att forma listor

2010-02-03T15:05:00.001+01:00

I mitt senaste blogginlägg skrev jag följande stycke:
Inför framtiden måste vi som parti fundera över hur vi ska vaska fram våra kandidater till riksdagen. Jag tror vi ska låta oss inspireras av både andra partidistrikt som andra partier. Resan fram till mål denna gång tog oerhört mycket inre kraft för oss alla, den kunde använts mycket mera offensivt.

Så vad kan man göra, som gör fler delaktiga och skapar mindre slitningar på vägen. Jag kan inte alla tekniker som finns för att skapa listor men några är exempelvis provval, lokalt kampanjarbete och mentometeromröstningar, på olika sätt kombinerat med personvalskampanjer. Jag är inte säker på att alla dessa modeller är direkt applicerbara på oss socialdemokrater, men klart är att den nuvarande modellen att forma en riksdagslista är en ganska sluten process. Möjligheten för enskilda partimedlemmar att få ta del av röstförklaringar från enskilda kandidater och veta vem och vad man röstar på är ganska liten trots allt.

Däremot har jag en bestämd uppfattning oavsett metod, vi ska stenhårt hålla fast vid varvade listor. Det handlar inte om kvotering utan om att spegla väljarunderlaget. Det handlar om att i ett demokratiskt samhälle ska kvinnor och män ha lika inflytande och inte minst rätt till lika inflytande.

Jag hade förmånen, tro det eller ej, att i lugn och ro få ta del av Moderaternas metod för att forma sin riksdagslista i Östergötland. Provvalet på lokal nivå är för min del inget jag hissar till skyarna, men deras stämma där de tio föreslagna toppnamnen står till stämmans förfogande för frågor och där man med mentometerknappar, anonymt och snabbt, kan genomföra röstningsprocesser känns modern, rättvis och genomsiktlig. Delegationerna från de olika kommunerna är inte bundna utan röstar efter eget huvud på dem de själva anser bäst skickade för uppdraget. Jag kan förstås inte alla detaljer i Östgötamoderaternas inre liv, men tydligt är att det enskilda stämmoombudet själv får bilda sig en uppfattning och sedan i en snabb, säker process får avge sin röst.

Jag tycker för min del att vi socialdemokrater ska röra oss åt det här hållet, men framför allt ska vi fundera över hur vi kan skapa större delaktighet för våra enskilda valkonferensdeltagare och våra medlemmar, öka möjligheten för enskilda kandidater att få avge sin röstförklaring och svara på frågor och heller inte rädas en och annan omröstning. Att bli vald med ett brett stöd och ha blivit prövad på olika sätt måste vara en styrka för våra folkvalda, inte en nackdel.

En blick bakåt, men också framåt

2010-02-01T20:56:00.001+01:00

Söndagen den 31 januari samlas vi socialdemokrater i Östergötland till ännu en valkonferens, eftersom den förra förklarats ogiltlig. Varför vi hamnade i ett omtag kan du läsa om på Roger Berzells blogg, där han föredömligt sakligt redogör för vägen fram till da capoföreställningen.

Tiden fram till gårdagen, ungefär ett halvår, har som jag personligen ser det lagts på navelskåderi och före det ett pseudoval (läs kyrkovalet). Det har varit en ovanlig tid inom vårt partidistrikt. Vi missade chansen att använda jobbkongressen som språngbräda inför valåret, vi fastnade i inre personstridigheter som kortsiktigt gynnar våra politiska motståndare, men som långsiktigt skadar demokratin och allmänhetens tilltro till oss som tror på politikens möjligheter. Vi har valsat och valsats i media (se exempelvis Corren den 2 december) i en blandning av fakta, anonymitet och osanningar.

Jag för min del kommer att minnas andra halvåret 2009 som en tid utan motstycken. I detta noterar jag att starka, för att inte säga mycket starka krafter kommer i rörelse i nomineringstider. Orsaken för att tala klartext rymmer delar som makt, arvoden och mat på bordet, något som riskerar att skymma processen att hitta dem som bäst för fram partiets ideologi och idéer.

Vad som sannolikt har förvärrat situationen är att flera av dem som haft en ansvarsposition som förtroendevalda också kandiderat till riksdagen. Det har gjort att flera av dem som skulle kunnat ta tag i styråran inte fullt ut kunnat göra det, eftersom man då hade fått agera i egen sak.

Ovanpå mycket annat har det förts fram påståenden om fusk och stadgebrott. Det ska ärligt medges att tidigare stadgetolkningar skapat en tradtion av hur ombud utsetts och kallats, en tradition som innebär en tydlig glidning från stadgarnas syfte. Frågan jag ställer mig är bara om påståenden om fusk och kravet på en ny valkonferens hade rests lika ivrigt om resultatet av omröstningen om plats fem på riksdagslistan (Andersson och Gabelic) blivit det motsatta? Jag menar att stadgefrågan blev ett slagträ, där det bakomliggande syftet var att få till stånd en ny omröstning. Men med facit i hand fanns naturligtvis ingen annan väg att gå för distriktsstyrelsen än att ogiltligförklara det första beslutstillfället och kalla till en ny valkonferens.

För mig egen del växte känslan fram inombords att jag riskerade bli en bricka i ett spel, där tunga elefanter (Urban Ahlin m.fl. ) från andra län dansar sin dans. Denna känsla, tillsammans med en allmän obehagskänsla och slutligen frågan om generellt förtroende (inte sakpolitiskt) ledde för min del fram till att jag slutligen valde att stödja valberedningens förslag i sin helhet.

Inför framtiden måste vi som parti fundera över hur vi ska vaska fram våra kandidater till riksdagen. Jag tror vi ska låta oss inspireras av både andra partidistrikt som andra partier. Resan fram till mål denna gång tog oerhört mycket inre kraft för oss alla, den kunde använts mycket mera offensivt.

Till sist, finns det några vinnare och förlorare i allt detta? Vad bär vi med oss från denna nomineringsperiod? Dessa båda frågor bjuder jag på till dig som läsare. Upprepa frågan några gånger, gärna tillsammans med några andra, och för ett samtal kring era olika synsätt. Samtal leder framåt om man ger dem tillräckligt med tid.

Störningar i tågtrafiken (puh!)

2010-01-26T14:23:00.009+01:00

Tågtrafik i England, 1870-tal.

Den sista tiden har vi tågresenärer och långpendlare i Östergötland utsatts för prövningar. I morse var verkligheten så här: kort tåg, trasiga dörrar, trasig toalett, trasig kortläsare och som krydda en viss försening. Många fick stå, många fick trängas och komforten var ju inte precis den bästa. Händelsen är inte på något sätt unik, liknande händelser sker ofta nu när kylan slagit till.

Vad jag undrar är hur tågen och banan (spår, el och växlar) förbereds för vintern? Utgår underhållsberedskapen från att alla vintrar är mildvintrar? Eller ingår risken för en vargavinter i bedömningen? På något sätt känns det som vårt samhälle blir alltmer komplicerat och raffinerat, men samtidigt klarar vi i mindre utsträckning att möta väderomslag, naturliga svängningar i klimatet och inte minst kallvintrar.

Så frågeställningen till Östgötatrafiken, SJ, Veolia och Banverket blir om ni förbereder er för att den smällkalla vintern faktiskt kan slå till i vårt land? Eller är det mildvintern som ligger i botten av alla beräkningar och bedömningar?

Vi resenärer bidrar med både kostnaden för biljetter och anläggnings- och driftkostnader via skattsedeln. Vi har ett stort tålamod, men det finns ju gränser även för oss. Så hur blir det framöver, kan vi räkna med mindre störningar i trafiken vintertid eller fortsätter eländet?

Finns det några centerpartister kvar snart?

2010-01-23T13:36:00.013+01:00

Jag har funderat en hel del på Centerpartiet på sistone. Dagens i grund och botten sanna bild av ett hårdfört, ultraliberalt och löntagarfientligt parti på högerkanten stämmer dåligt överens med den bild jag fick av Centerpartiet under exempelvis mina år (1995-2002) som politisk sekreterare för socialdemokratiska landstingsgruppen. Jag mötte framför allt två av Centerns landstingsföreträdare, Sven-Eric Nilsson och Göran Gunnarsson, som var förhandlingsinriktade, framsynta, ansvarstagande, socialt engagerade, jordnära, kloka, stabila och inte totalt låsta till ett politiskt block. Båda framhöll sig som icke-socialister, men låg stadigt förankrade i den tidens mittenpolitik. Förhållandet till Moderaterna var kärvt, föga kamratligt och relativt sällan bar det frukt i gemensamma utspel. I stället nyttjade Centerpartiet skickligt sin ställning som ansvarstagande och relativt oberoende till att påverka politikens innehåll långt mer än vad röstetalet hade gjort möjligt. Paralleller kan dras till Linköpings kommun med Roland Larsson och Gösta Gustavsson, och på samma sätt till rikspolitiken med inte minst den alltför underskattade Olof Johansson, mångårig partiordförande.

Jag tror det finns oerhörda spänningar i detta parti som nu brottas med kraftigt sjunkande opinionssiffror. Personerna jag nämner i inledningen kan jag för min del omöjligt koppla samman med libertianen Fredrick Federley eller ännu värre Jonas Pettersson, pressekreterare på Centerns riksdagskansli, som under vintern har dragit igång sin kampanj för att bli riksdagsledamot. Hans kampanjfilm om den svenska byggbranchen visas och kommenteras på sajten Alliansfritt Sverige. Båda två agerar uttalat fackföreningsfientligt, Federley gjorde sig även känd för att försvara den salladsbar som för ett par år sedan helt lagligt blev utsatt för en facklig blockad. Federley tog över driften, men visade snabbt att han inte var någon vidare värst företagare (se artikel i DN). Han är också en av förespråkarna för att legalisera prostitution.

Så vad blir min slutsats? Jo, jag tror att Centerpartiet håller på att falla samman inifrån. När en hedersman som Börje Hörnlund, en gång borgerlig arbetsmarknadsminister, aktivt går ut och kritiserar regeringen i Aftonbladet och skillnaderna mellan den traditionella centerpolitiken och den nya blir så stor att en intern avgrund uppstår, då kan inte Centerpartiets kärnväljare mobiliseras längre. Personerna som nämndes inledningsvis kan i mitt sinne inte kopplas samman med företrädare som Federley och Pettersson. Eftersom de båda senare står för föryngringen, men på samma gång är så uttalat nyliberala, byter Centern långsamt skepnad. Någonstans måste man ha rötter, själ och ideologi, det går inte att utplåna själva basen för ett partis existens. Centerpartiet under Maud Olofssons ledning går mot sin undergång, numerärt och ideologiskt, sanna mina ord.

Tappa inte nya vantarna

2010-01-09T13:05:00.010+01:00

Det är verkligen kallt ute, att temperaturen mitt på dagen ligger på minus tjugo är man ju inte så van vid. Jag har nya vantar också, sköna tumvantar i ylle. "Tappa inte nya vantarna" är ett spår på plattan Slowfox som proggruppen Blå Tåget släppte 1974. Sångtexter kan verkligen fånga skeenden och förstärka känslor. Några rader ur texten:
"Tappa inte nya vantarna,
det blåser, det blåser så kallt.
Gör inte av med alla slantarna,
det är så dyrt att leva"

Just nu har fjärde steget i jobbskatteavdraget genomförts, se artikel i SvD. Vi som har jobb får skattelättnader, det som har förlorat jobbet, är sjukskrivna eller pensionärer får inte ett skvatt. Utförsäkringar, sviktande arbetsmarknad, brist på statlig stimulanspolitik och ideologisk tro på orättvisor som drivkraft, gör sammantaget att klyftorna mellan dem som har och inte har växer allt mer nu i ingången på valåret 2010. Jag tror för min del att orättvisan som ideologi inte går hem bland väljarna, alla är definitivt inte cyniska egoister, tvärtom. Vi som har jobb och tjänar skapligt, jag tillhör själv en av de gynnade, vill inte att det egna välmåendet ska bero på andras försämrade köpkraft och utsatthet. Tillsammans, inte i konkurrens, skapas ett gott samhälle där det finns plats för alla. Några kalllar säkert detta för blåögdhet, men jag tror i stället att den verkliga blåögdheten finns bland dem som tror på orättvisan som drivkraft.

Sverige behöver en ny rödgrön regering som sätter allas välfärd i centrum, en regering som tror på att framgång den skapar vi tillsammans. Fram till dess att vi skiftar regering i höst gäller det nog att hålla rätt på vantarna, för det blåser så kallt och för många är det alldeles för dyrt att leva. Men du, följ samtidigt det rödgröna samarbetet på den gemensamma sajten rödgrön.se, häng med vad som pågår och engagera dig i arbetet för ett rättvisare Sverige.

"Europas vänster måste tänka om"

2009-12-26T19:10:00.003+01:00

Ingen ska påstå att det är några jätteskillnader mellan Aftonbladet, Expressen och för den delen Kvällsposten. Efter att ha kikat igenom dagen Aftonblad konstaterar jag att av tidningens 56 sidor är snällt räknat 21 av journalistisk karaktär, i procent räknat dryga 37 procent. Resten är en blandning av annonser och vad som kan kallas pseudonyheter. Till detta kommer också den rosa sportbilagan som för min del känns väldans ointressant, andra kastar sig säkert över den.

Men det finns en skillnad mellan dessa tabloider, den finns på ledar- och kultursidorna. Idag återfinns ledaren Europas vänster måste tänka om, skriven av Katrine Kielos, som blickar tillbaka på vänsterns position vid ingången till nollnolltalet och när vi nu är på väg in i tiotalet. Antalet regeringar inom EU-länderna, där ett parti till vänster om politikens mittlinje ingår har minskat kraftfullt. Labour i Storbrittanien spås gå mot ett säkert valnederlag när nästa parlamentsval genomförs. Kielos ledare är mycket inressant och rekommenderas verkligen för läsning. Hennes analys kan sammanfattas i frågeställningen Vart är Europas vänster på väg?

Någonstans måste vi socialdemokrater våga välja och hitta vägar som inte nödvändigtvis är bleka liberala kopior. Det måste synas tydlig skillnad på vår faktiskt förda politik och de liberala-konservativa ministärer som nu styr nästan överallt. En socialdemokratisk politik måste syfta till att ge möjligheter år alla, att ta sig ur de gigantiska klyftor som allt tydligare präglar samhället. Någonstans hörde jag att EU25 (de nuvarande medlemsländerna) totalt sett rymmer större levnadsmässiga skillnader än USA. Strävan för socialdemokratin måste vara att finna vägar som vänder den utvecklingen och som vågar föra fram idéer som bryter trenden.

Den socialdemokratiska bloggaren Thomas Hartman har tillsammans med förra SSU-ordföranden Anna Sjödin skrivit boken Vem bryr sig? - En bok om Sverige som snart släpps. I presentationen står följande "Den som värnar välfärden måste våga vara välfärdsstatens största kritiker. Den politiska kraft som vill ha människors stöd måste dela den ångest och de drömmar de mest utsatta i samhället lever med. Då minskar klyftorna i samhället och då först återfår politiken människornas förtroende." Tankvärda ord som är värda att lyfta inom det parti som ska ta ansvaret för att styra Sverige efter nästa års riksdagsval. Vi behöver betona vår politiska särart och vi behöver göra tillsammans med andra demokratiska socialistiska partier i hela Europa.
Manus

Skattebetalarnas förening bjöd in...

2009-12-11T21:08:00.006+01:00

...till så kallade Inspirationsdagar i ett brev sänt till fullmäktigeledamöterna i Linköping. Syftet är att ge inspiration att tänka i nya banor och i slutänden uppnå ett lägre skatteuttag. Oj oj oj, vilket förvånande budskap! Synd bara att Linköpings Stadsmission lånat sig till detta evenemang genom sin direktor Lars Linebäck, en gång socialdemokratisk ordförande i socialnämnden. Stadsmissionen om någon borde väl känna av effekterna från en regering som sänker skatter för de som har jobb och ökar pålagorna för dem som är arbetslösa och sjuka.

Jag skrev ett kort men tydligt svar till Skattebetalarna, jag tror nämligen inte vi har så mycket gemensamt:

Rubrik: Inbjudan inspirationsdagar - NEJ TACK

Hej!

Jag vill bara meddela att jag inte är intresserad av deltagande i era Inspirationsdagar, här förlagda till Linköping den 15 december.
Varför?

Skattebetalarna är inte legitima företrädare för landets skattebetalare. Det är i så fall i långt högre grad valda representanter för partierna i de beslutande parlamentariska församlingarna. Jag är själv medlem i Socialdemokraterna, en organisation med 120 års erfarenhet av politiskt arbete och med för närvarande över 100 000 medlemmar.

Skattebetalarna är en lobbyorganisation som propagerar för låga skatter och nyliberal politik, krafter som ensidigt gynnar sittande regering. Det finns alltså inget skäl för mig att ta till mig av era idéer.

Jag avstår gärna från ytterligare utskick från er organisation, ni vinner inte mitt hjärta hur ni än försöker.

Med vänlig hälsning
Richard Bremer

Det räcker ta mig tusan nu

2009-12-08T13:29:00.005+01:00

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om anonyma brev och de motiv som ligger bakom att driva en fråga till det allra yttersta, bortanför voteringar och bortanför det så kallade sunda förnuftet. Sådant sker när den egna viljan att få rätt överskuggar den politiska gruppering man är satt att representera. Här i Östergötland har Socialdemokraterna hamnat i en sådan situation när efterbörden från vår nyligen genomförda valkonferens nu förstärks genom dansen från tunga elefanter i partistyrelsen, allra tydligast i en artikel i Norrköpings Tidningar.

Praxis är det som präglat hur delegationerna fyllts på vid våra regionala kongresser. Sett i efterhand är det lätt att säga att stadgarna inte följts till punkt och pricka, men faktum är att så här har det gjorts många gånger förr. Jag ställer mig nu frågan om samma krafter hade kommit i rörelse om resultatet av voteringen (mellan Johan Andersson och Aleksander Gabelic) på plats fem på vår riksdagslista hade varit det motsatta? Om Aleksander vunnit voteringen hade samma personer, hemliga och icke hemliga, på samma sätt ropat på stadgebrott och sagt att "det hade aldrig kunnat hända i vårt partidistrikt" som Urban Ahlin nu yttrar i denna fråga. Är inte hela tiden det bakomliggande syftet att kullkasta voteringsresultatet det som driver på, kosta vad det kosta vill? Eller är det rättrådigheten som är drivkraften oavsett vem som förlorar en votering? Icke, säger Nicke!

En gång i tiden yttrade CH Hermansson i dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna (vpk) att "Någon jävla ordning får det ändå vara i ett parti". Hör hans ord på SRs webbradio och besinna vad som yttras. De krafter som nu verkar i detta tänker inte på den idéburna rörelse de verkar i, de tänker allra mest på den egna maktsfären och den egna lilla köttgrytan. Var det inte tillsammans som Thorstein Bergman sjöng? Vi måste jobba tillsammans och inte mot varandra, så tänker jag.

Det räcker nu

2009-12-03T19:49:00.005+01:00

Jag vet inte vem eller vilka som skriver anonyma brev till media kring Socialdemokraterna Östergötlands valkonferens. Brev som, även om de hade varit anonyma, i vart fall kunde riktats direkt till partiorganisationen. Men syftet måste vara något annat än att bara föra fram sin kandidat, sina idéer och sin vilja. Syftet måste utgå från enbart den egna viljan och en tro på den enda rätta vägen.

Det är lätt att räkna ut att det är djupt initierade och/eller nogrannt instruerade personer som skriver anonyma brev till media, personer som kan medias spel. Min åsikt är att det som nu pågår inte på något sätt gagnar vårt parti eller ens någon av de inblandade personerna (riksdagskandidaterna). Det finns bara en part som gagnas och det är våra motståndare, samt i förlängningen de som misstror politiken i största allmänhet.

Jag följer givetvis noga det som pågår i media (läs NT, Corren osv). Jag vill här klargöra min åsikt och betona att jag för min del inte på något sätt vill bli ett redskap i inre stridigheter. Jag vill ses som en person som värnar partiets idéer och inte spelar våra motståndare i händerna. Däremot vill jag betona rätten att föra fam en åsikt och pröva den i en demokratisk organisation Jag för min del tycker att en som fångar hela situationen bra är Christoffer Bernsköld i sin blogg. Han beskriver anständighetens gräns på ett bra sätt, hur långt man kan gå när man driver ett enskilt namn i en valprocess.

Just nu längtar jag efter att lägga nomineringsdiskussioner bakom oss Socialdemokrater och i stället benhårt fokusera på ett intensivt valarbete. Vi har först ägnat kraft och tid till ett pseudoval (kyrkovalet), sedan haft nomineringstider under en ganska lång period. Båda dessa komponenter har till del blockerat möjligheten att nå ut med kongressens budskap och hämmat upptrappningen inför valåret. Dags att citera Internationalen i stället, alltså "Upp till kamp"!

Kommentarer till "varböldsinlägget"

2009-11-25T20:25:00.003+01:00

Jag har fått en del kommentarer kring mitt förra inlägg En varböld värker hål, där jag beskrev vägen fram till måndagens moras med en totalt sprucken fullmäktigegrupp inom Socialdemokraterna Ödeshög. Mediareaktionen blev omedelbar, med samtal både från Corren och Radio Östergötland. Jag har sedan i bloggkommentarer blivit beskylld för partiskhet, faktaförvrängning och för att förvärrat situationen inom lokalorganisationen. En "klipsk och djupsinning"kommentar säger "Vore jag katt skulle jag inte lyfta på rumpan åt dej och ditt DRAVEL.Väl mött öga mot öga med oss och förklara dej!".

Låt mig lyfta fram några fakta som jag menar varit avgörande:

1. Efter en lång och öppen träff där alla berörda fått komma till tals utan replikrätt valde sex stycken styrelsemedlemmar av egen kraft att inte medverka i det fortsatta arbetet för att skapa bättre klimat i styrelsen och lokalorganisationen. Jag var mycket noga med att inte ta ställning för någon sida hela vägen fram till denna brytning.

2. Två stycken årsmöten har genomförts utan reservationer och utan voteringar. Styrelsen har blivit enhälligt vald vid båda dessa tillfällen.

3. Styrelsen och dess ordförande är legitima företrädare för arbetarekommunen. Detta regleras i stadgarna. Styrelsen har varit den part som har sökt samarbete vid de möten där jag medverkat. Jag har vid dessa tillfällen ansträngt mig för att vara så saklig och noggrann som möjligt, detta för att bidra till att stabilisera organisationen. Samma sak har gällt övriga externa medverkande.

Kulturfientlighet och högerkraft
Hur de nu avhoppade fd partikamraterna än beskriver saken kan man också klart konstatera att stödet har gått till tre högerpartier (Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna) och att detta bland annat lett till att Socialdemokraterna missat möjligheten att ingå i en ny majoritet (med Centerpartiet). En följd av detta är att Ödeshög blir länets första kommun med noll kronor i folkbildningsanslag. Detta i en kommun som präglas av amatörkultur i olika former. Indragningen innebär att studieförbunden sannolikt lämnar orten helt och att en kulturskatt som Alvastra Krönikespel allvarligt hotas.

Det är falsk marknadsföring att påstå att det har skapats en alternativ lokal socialdemokrati. Avhopparnas eventuella nya partibildning är ett högeralternativ och inget annat.

Andra mediakommentarer:
Lyssna gärna till partidistriktets ombudsman Roger Berzell i ett inslag i SR Östergötland.

En varböld värker hål

2009-11-24T07:59:00.008+01:00

Jag har haft "förmånen" att under ungefär 2½ års tid följa Socialdemokraterna i Ödeshög och deras mödosamma resa mot framtiden. Det har varit intressant, det medges, att utifrån betrakta en process som nu slutligen resulterat i vad som kan kallas "en varböld värker hål". En gruppering, en minoritet, har ansett sig ha mer rätt än övriga och har gång efter annan fronderat mot ledningen. Otrevligheter människor emellan har definitivt inte saknats.

Märkligt nog har två årsmöten genomförts utan vare sig motförslag eller reservationer. Gänget runt Charles "Challe" Eriksson har inte drivit sin sak på beslutande medlemsmöten, man har i stället gått sin egen väg genom att gå emot partilinjen i de parlamentariska sammanhangen. I år har detta drivits ännu längre, till och med en egen linje vad gäller kommunbudgeten har presenterats, en linje som inte alls lyfts partiinternt. Att agerandet bryter mot partistadgan är solklart och nu kommer det yttersta tecknet när trion Charles Eriksson, Kristina Fredriksson och Lena Lago Berg deklarerar att man ska bilda ett nytt lokalparti. Skeendet skildras i en färsk artikel i Östgöta Correspondenten och på SR Östergötlands sajt.

Äntligen kan den lokala partiledningen börja se framåt, oroshärdarna lämnar Socialdemokraterna. Det finns inget skäl att sakna personer som inte deltar i beslutande medlemsmöten, som inte följer besluten på samma möten och som bara sätter den egna viljan i centrum. Hur det går med partibildningen får vi se, oavsett detta finns nu möjlighet för Ödeshögs arbetarekommun att börja rusta för framtiden.

Det finns också skäl att notera att de tre röstade för ett förslag från (m), (fp) och (kd) och mot ett förslag från (s) och (c). De tre har alltså blommat ut som renodlade högerpolitiker, vilket knappast var vad deras väljare trodde i september 2006. Har trion någon skam i kroppen lämnar de omedelbart sina uppdrag för Socialdemokraterna, inklusive kommunfullmäktigeuppdraget. Att besluta om skattemedel under falsk flagg är inte bara olämpligt, det är i allra högsta grad ohederligt.

Eftertanke och framtid

2009-11-15T19:41:00.006+01:00

I lördags landade en lång tids aktivitet kring nomineringar till riksdagslistan för oss Socialdemokrater i Östergötland. För egen del hade jag engagerat mig ganska hårt för att få Aleksander Gabelic på säker valbar plats, till och med en Facebookgrupp drog sent omsider igång för att ytterligare öka trycket.

Strategin att puffa för Aleksander var så när fullt ut framgångsrik. Med röstsiffrorna 153 för motkandidaten fick vår kandidat 130 röster, ett ganska jämt lopp med andra ord. Jag tror den jämna omröstningen rymde sympati, protester, engagemang och tron på att ett län trots allt bara är - just det - ett län. Vägen fram till omröstningen innehöll blandade komponenter, men framför allt öppen och ärlig debatt de gånger placeringarna på listan diskuterades öppet. Där emellan har funnits andra inslag som skriftliga pekpinnar, makt och rädsla för att de smidigaste planerna ska kastas om och kastas över ända.

Så med hela vägen fram till listan i backspegeln kan det finnas skäl att fundera över förändrade eller i vart fall justerade urvalsinstrument och kriterier, andra metoder för omröstning, större möjlighet för öppna delegationer vid val av företrädare. Det måste inte för alltid vara rätt det som en gång varit det. Ett par frågor rullar upp för mig: Hur skapar man förändring och hur skapar man förutsättning för den? Vilka strukturer hindrar förändringen?

Fundera på frågorna och hör gärna av dig med dina idéer och synpunkter! Du kan mejla direkt till nicke.bremer(at)comhem.se eller ännu hellre skriva reaktionerna som kommentarer här.

Därför stödjer jag Aleksander Gabelic

2009-11-13T22:01:00.002+01:00

(Det talade ordet gäller)

Presidie, kongressledamöter, gäster!

Idag är det dags att välja vilka som ska kandidera till riksdagen i nästa års val och inte minst att bland dessa välja ut de som på bästa sätt kan representera Socialdemokraterna i länet, dra mest röster, göra trovärdigast intryck, orka driva på i ett tungt arbete för att förverkliga partiets idéer. Inget är säkert, men sex tämligen säkra mandat ger oss tre starka kvinnor och män som ska stå i frontlinjen i en säkert tuff och svår valrörelse. Den mediala styrkan, sakkunskapen och den ideologiska kompassen och tryggheten är viktiga delar för att få ett vinnande lag. Rimligen är det dessa delar som måste vara avgörande, inte den exakta bostadsorten.

Alla som kandiderar bor i Östergötland, gott så. För låt oss minnas att våra riksdagsledamöter har hela valkretsens uppdrag. Och låt oss också vara realister, vi har inte sju säkra mandat.

Vägen fram till dagens beslutande möte har inte varit odramatisk, det finns reservationer på fyra positioner på listan. Låt oss se det positiva i att det finns en diskussion i länet kring vilka som ska ha tätpositionerna. Låt oss se med lite mindre dramatik på de voteringar som kommer att följa. Valberedningen har lagt ett förslag som har en majoritet bland dem som är valda till just det organet. Men låt oss nu myndigförklara valkongressens alla ombud och ge dem förtroendet att rösta efter egen övertygelse i de slutna omröstningarna. Här sitter hundratals kloka socialdemokrater som klarar av att tänka själva. På lång sikt tror jag vi måste hitta andra processer fram till den spikade listan, vi sliter sönder varandra inifrån annars och det tjänar bara våra motståndare på.

Aleksander Gabelic har under sina år i riksdagen lyckats bygga upp ett ännu starkare närverk än det han hade med sig in och är verkligen en aktiv och respekterad riksdagsledamot. Till internationella frågor och människorätt via FN-förbundet har fogats ett gediget kunnande på miljöområdet, något som Aleksander verkligen har vunnit aktning för i många sammanhang. Han är aktiv i hela länet och har skapat kontakter på många håll, både lokalpolitiskt och gentemot näringslivet.

Aleksander har också en annan etnisk bakgrund, rötterna finns i Kroatien. Han är småbarnsförälder med kunskap om det så kallade livspusslet. Jag tror det är viktigt att väljarna kan identifiera sig med våra kandidater, att det finns en blandning av erfarenheter och olika egenskaper. På så vis tillför Aleksander något till helheten, det är den blandade kartan som är socialdemokratins starkaste kännetecken. Aleksander är därför en viktig pusselbit för att få ett vinnande lag nästa år.

Jag yrkar slutligen att Aleksander Gabelic placeras på plats 5 på riksdagslistan!

Det inre urvalet eller tid för nomineringar

2009-11-06T08:57:00.008+01:00

Runt om i Östergötland pågår nu diskussioner inför formandet av Socialdemokraternas riksdagslista 2010. Det har bloggats om frågan, bland annat Roger Berzell i inlägget Vänner ställs mot vänner, men mest förs diskussionerna i mer slutna sällskap. Jag tror det är här man ska börja.

Det finns ett uttryck som heter "varit i säck innan det kom i påse". Med det menas att en idé funnits känd sedan länge i en liten krets innan den når den breda massan. Jag får just den känslan när ett förslag sitter så bergfast och när det trots allt finns reservationer kring tre av de tio första platserna. Är det en mindre krets som mycket tidigt låst sig kring ett förslag som väldigt mycket liknar det som läggs fram för vår valkongress den 14 november? Sedan, på väg mot beslutstillfället, byggs argumentationen upp för att sälja in förslaget i vidare kretsar, men här händer det lite oväntade. Det blir en lång och rejäl diskussion om valberedningens prioriteringar, en två timmar lång sansad och bra diskussion. Det känns faktiskt befriande.

Inför kommande val tror jag vi ska fundera över processen fram till en färdig lista. Hur vägen fram till beslut ska förändras är inte givet, men jag kan inte låta bli att snegla på östgötamoderaternas modell med mentometerutrustning på stämman, utfrågning av kandidaterna en och en där övriga hålls åtskilda från stämman under utfrågningen. Samma sak kan göras lokalt, det som kandiderar för en topplacering får chansen att inför beslutande möte ge en avsiktsförklaring för vad uppdraget som heltidsförtroendevald har för syfte och vilka idéer som präglar kandidatens politiska vilja.

Det gäller att mönstra bästa möjliga lag när en riksdagslista ska spikas. Genom att fokusera på toppkandidaternas idéer och agenda för den närmaste fyraårsperioden kan det bästa laget byggas. Kanske någon länsdel blir underrepresenterad och någon överrepresenterad, men att verka i riksdagen är ett uppdrag för hela valkretsen med nationella intressen som huvudspår.

Alltså, dags att pröva nya nya grepp för hur vi utser våra ledande företrädare. Låt oss starta den diskussionen redan nu.

Verklighetens folk - eller Kd:s moralkakor

2009-10-19T08:35:00.002+02:00

I en artikel i dagens Östgöta Correspondenten skriver Yvonne Andersson (kd) om människors rätt att välja livsväg. Artikeln knyter an till partiledaren Göran Hägglund och hans idéer om verklighetens folk. Det bakomliggande resonemanget går ut på att vänstern i vid mening och den så kallade kultureliten gjort upp ramar för vad som kan anses vara acceptabelt som livsstil och livsval. Kristdemokraterna har spelat Sverigedemokraterna rakt i händerna i detta, mer om det på ledarplats, också det i Corren.

Själv tycker jag det är märkligt att just Kristdemokraterna gör utspel som detta. Partiet kryllar, av naturliga skäl, av frireligiösa krafter och i den delen av samhället har väl moraliska pekpinnar alltid varit väldigt vanliga. Så enkla livsval som att gå på bio, dansa, spela kort och att ha sex före äktenskapet har under lång tid ansetts omoraliskt och förkastligt. Syndiga kvinnor som fött barn utanför äktenskapet har föraktats och ställts utanför gemenskapen. Jag säger inte att alla Kristdemokrater resonerar så här, men generellt sett har mängder av moralkakor levererats just från konservativa frireligiösa kretsar. Så vem är verklighetens folk? Är det Yvonne Andersson med sin retoriska och nyvunna frisläppthet eller är det ensamma mamman som kämpar på för att hålla näsan över vattenytan? En mamma som i sin verklighet måste vända på varje korvöre för att få tillvaron att gå ihop?

Kristdemokraterna är helt enkelt inte trovärdiga i dessa frågor, så många moralkakor och levnadsregler har levererats från genuint kristdemokratiska miljöer att Yvonne Anderssons kritik vänsterut blir närmast skrattretande. Jag tror inte att avsikten har varit att spela Sverigedemokraterna i händerna, men den reella effekten är att tankegångarna passar Jimmie Åkesson som hand i handske. Så Yvonne, lev i verkligheten och sluta dela ut moralkakor, det är min slutsats.

Vänner och vänners vänner - sociala media

2009-10-07T20:48:00.008+02:00

Via sociala media som Facebook får man hela tiden kontakt med vänner, återfunna vänner, bekanta och återfunna bekanta. Indirekt via statusrader och andra noteringar uppstår också beröringspunkter till vad vi kan kalla "vänners vänner". Jag har kontakter på många håll och kanter, personer jag på något sätt har anknytning till. Politisk aktivitet gör att man får goda vänner och kontakter också på andra sidan, i det "blåa laget". Här finns upptakten till en ganska obehaglig händelse där jag och alla socialdemokrater blev idiotförklarade.

Bakgrunden är en kommentar från en Facebookvän i det blåa laget kring skuggbudgeten som lades fram av det rödgröna laget igår. Så här skrev den personen "Oppositionens skuggbudget pekar i alla fall på uppgång - åtminstone när det gäller ökat utanförskap, högre skatter och högre arbetslöshet." Inte så mycket att bli upprörd för, det är en ganska typisk statuskommentar från en politisk motståndare. Sedan kommer en kommentar på detta, nu stegras tonen "Ushhhhhhhh! vilka idioter som tänker rösta på sossarna år 2010?!......bort med dem.!" Här tycker jag det finns skäl att reagera, att vi socialdemokrater både blir idiotförklarade och ska "bort" är ett tonläge som är ytterst tveksamt från en fullmäktigekandidat i ett etablerat parti. Om vi ska bort, hur ska det gå till? Det låter som en mycket militant formulering, en omogen och provocerande kommentar, eller vad säger du?

Jag svarar Bremerskt, med formellt språk och med kärv ironi "NN har verkligen ett "trevligt tilltal" till oppositionen. Jag känner mig djupt hedrad att tillhöra "idioterna", men funderar på hur vi ska komma "bort"? Sedan allmänna rösträtten infördes är Socialdemokraterna det absolut största partiet. Att ett land har producerat så många "idioter" som dessutom har klarat av att regera landet under lång tid och med framgång, det torde vara en unik situation." Utöver detta skickar jag också ett balanserat och avvägt Facebookmejl direkt till den som kommenterat.

Nu går NN igång ordentligt, läs bara "Nicke ....meila inte mig privat...vill du säga nåt så skriv i X plogg. Jag som lever i ett demokratiskt land som heter sveríge får skriva vad jag vill...yttrande frihet....eller är det bara frihet när någon skriver skit om vår profet....och när NN skriver vad han tycker....så blir du Bremer sur på honom....Jag skall säga till dig och till alla hur skall Ni bort...som kummunismen har försvunnit från Sovjetunionen då...det är lätt att ni försvinner med tiden från hela Europa. Om ni har inte tålamod så får du skriva vad du vill. Men jag vill påminna did en gång till, skriv inte till mig privat. När jag läste vad dina kamrater vill göra me Sverige och svenska folket, skrev jag en rad i X plogg...Ni borde tåla mera, om Ni inte kan då är det ert problem inte mitt."

NN lämnar sedan ingen mer kommentar (tack för det!). Däremot startar en intressant tråd om att kunna se människan bakom rollen/masken, att det är viktigt att skilja på sak och person. Tack alla för en bra dialog kring detta. Men i slutänden finns ändå frågorna kvar kring NN:s agerande. Att kandidera till ett fullmäktigeuppdrag och samtidigt uttrycka sig så obalanserat på - faktiskt - offentlig plats, vart leder det? Och vad står ett ord som "bort" för innerst inne? Jag drar inga partipolitiska växlar av det skedda, men oroar mig över att ett tonläge som det citerade riskerar att finna vägen in i en fullmäktigegrupp. Å andra sidan, det är nomineringstider och en och annan valberedare läser nog också Facebookinlägg. Kanske idiotförklaringen blev ett sågande på egen gren, ett självmål, ett fälleben? Jag hoppas det.

Ägande kors och tvärs

2009-09-29T16:15:00.003+02:00

Lyssnar till Muharrem Demirok (c) och Lennart Berggren (fp) som ondgör sig över Tekniska Verkens ägande utanför kommungänsen. Uppenbarligen har Alliansen väldigt olika syn på dessa frågor.

Märkligt nog har samma personer inga synpunkter på att vårdföretaget Carema har Singaporianska staten som en av sina ägare. I en artikel i tidningen ETC redogörs för ägarstrukturen. Det är tydligen helt ok att diktaturstater äger företag som är verksamma som kommunala utförare, men inte ok att kommunala företag i ett demokratiskt land och i en demokratiskt styd kommun verkar utanför Linköpings gränser.

Det är svårt att inte fundera över detta. Varför är inte Demiroks och Berggrens resonemang logiska? Eller visar Singapore på ett bättre entreprenörskap? Ja, hur är det egentligen. Åtminstone har jag svårt att förstå logiken.

Årets uppgrävda stadskärna

2009-09-26T18:12:00.004+02:00

I maj 2009 utsågs Linköpings kommun till årets stadskärna. Bland annat på kommunens hemsida trumpetas budskapet ut. Gott så, Linköping är en juste stad och visst förtjänar vi en utmärkelse.

Men med viss efterklokhet borde den haft ett annat namn, nämligen "Årets mest uppgrävda stadskärna", för jag har väl aldrig sett så mycket uppgrävda gator och kaos i city. Naturligtvis måste underhållsarbeten göras, men förtar inte alla uppgrävda gator den positiva effekt man kunde förvänta sig av titeln? Inte ökar turismen och handeln när det är som det är just nu.

Det är viktigt med gatu- och ledningsunderhåll, men visst kunde tajmingen varit bättre just i år?
Vad säger plankommunalrådet Muharrem Demirok (c) om detta? Vad säger vår egen planmästare Mats Johansson (s)?

Den staten, den staten

2009-09-19T11:41:00.002+02:00

har åkt till jobbet nästan i onödan. Statliga ESF-rådet meddelar käckt via sin hemsida att man "genomför underhåll i sin IT-miljö". Det innebär att ingen webbrapportering kan göras före 22.00 i morgon. Staten ropar på 24-timmarskommuner, men själv tar staten helg! Och inget mejl om detta inte, det blir en glad överraskning för alla användare och projektägare.

Den som ropar på statliga driftsformer borde få smisk på fingrarna. Nyckfullhet, ettårshorisont och byråkrati är nyckelord. Vilken oerhörd skillnad mot kommunal förvaltning! Heja kommuner och landsting och heja SKL (Sveriges Kommuner och Landsting)!

Grattis Stoltenberg!

2009-09-15T08:26:00.004+02:00

Så står det klart att Norges rödgröna regering får väljarnas mandat för ännu en mandatperiod. Det norska valet dominerar media dagen efter måndagens stortingsval, se bland annat Dagens Arnena. Som det står "...Norges väljare slipper en regering som är beroende av högerpopulister. Trots att Fremskrittspartiet gick fram något i gårdagens val lyckas de rödgröna behålla sitt grepp om regeringsmakten. Förhoppningsvis är gårdagens valresultat i Norge början på en ny europeisk rödgrön våg."

Vi får hoppas och tro att gårdagens rödgröna valvinst ger råg i ryggen och vind i seglen för Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson. Skulle det gå dithän att rödgröna regeringar dominerar norden framöver finns det alla skäl att glädjas. Det visar på en ny tredje väg, den rödgröna ansvarsfulla och trygga, som innebär en tro på människors förmåga att växa och utvecklas. En väg som inte bygger på misstro, kontroll och sortering. Så slutkommentaren blir, klokt val Norge!

"Skrota LAS" - vad leder det till?

2009-09-10T21:27:00.005+02:00

Jag funderar på om de Centerpartister som på partistämman säger "skrota LAS" (se SvD-artikel) bara menar att det är turordningsreglerna som ska bort eller om det är hela saklig-grund-begreppet som ska avskaffas. Sanningen är att om så är fallet kastas löntagarna 100 år bakåt och blir helt utlämnade till arbetsgivarens godtycke. Hur blir en arbetsmarknad som bygger på den grunden? Gynnas ens företagen? Vad händer med ett företag när de anställda tystnar och ingen törs kläcka idéer längre? Vem vågar ha synpunkter och ge kritik när man utan någon som helst anledning kan få kicken? Vilket klimat blir det i en arbetsgrupp när angiveri och fjäsk totalt kan få genomslag?

Så funderingen kvarstår, innefattar "Skrota LAS" också saklig-grund-begreppet?

Kraften hos många människor i rörelse

2009-08-16T10:18:00.009+02:00

Det är söndag och jag har tid att läsa tidningen ganska noga. Jag fastnar för ett fyrasidors reportage i Svenska Dagbladet om järnridåns fall, mycket intressant läsning. Det var historia som skapades dag på dag och den skapades av alla de människor som inte stod ut med förtryck och ofrihet. Kitteln kokade och den kokade över. Runt om i dåvarande Östeuropa satte sig människors tankar i rörelse och tillräckligt många agerade för att rörelsen skulle vara omöjlig att stoppa. De forna kommunistregimerna föll var och en och i slutet av 1991 föll också Sovjetunionen samman.

Det finns enskilda personer som går att lyfta fram i detta, exempelvis överstelöjtnant Arpad Bella vid de ungerska gränstrupperna, men framför allt är det kraften i den fria tanken hos många många människor som gjorde detta möjligt. Att läsa reportaget om händelserna för tjugo år sedan ger hisnande perspektiv och leder till slutsatsen att också den mest hårdföra regim kan fås att falla om tillräckligt många agerar. Det var möjligt att tvinga bort diktaturerna i forna Östeuropa, det var möjligt att införa demokrati i Spanien, Grekland och Portugal, det var möjligt att få bort aparteidregimen i Sydafrika. Detta är alla händelser i rimlig närtid och borde inspirera på fler håll.

Allas kramaffärspartner Kina är inget annat än en hårdför diktatur, men så många fjäskar och kryper för en politisk ledning som avrättar fler människor är något annat land. Vi har den iranska regimen som fängslar kritiker och använder dödsstraff och tortyr urskillningslöst. Samtidigt finns det ett underliggande motstånd som kan bli just den tankesmitta som förmår välta bort diktaturens kreatur från sina självutsedda positioner. Förändringar som kommer från många människors viljekraft är så oändligt mer verkningsfulla och stadiga än försök att välta diktaturer över ända med angreppskrig. Ungern, Tjeckien och Slovakien är exempel på detta, likaså Irak och Afghanistan men i motsatt mening.

Med omvärldens stöd kan det ske förändringar i fler länder. Så när får vi höra EU, USA och andra starka konstellationer på allvar stötta folkliga rörelser i diktaturstater som är strategiskt viktiga ur ekonomiskt perspektiv? När vågar någon ledande företrädare sätta demokratin och folket före lågprisproduktion och handel? Gjuta mod och kraft i många så att de vågar agera. Jag är övertygad om att det går att skriva historia också 2009 och framåt.

Tvingad till vårdboende - Jan-Willy Andersson (kd) pekar med hela handen

2009-08-03T15:38:00.005+02:00

I förra veckan publicerades en kortare artikel i Östgöta Correspondenten där Jan-Willy Andersson (kd) uttalade sig om hemtjänst dygnet runt. Två meningar citeras ur artikeln: Vad är alternativet om behovet är stort?- Har man ett kontinuerligt behov av personalinsatser ska man flytta till ett vårdboende, säger Jan-Willy Andersson.

Formuleringen från Jan-Willy Andersson känns minst sagt trubbig, den levereras också i juli månad utan något som helst sammanträde i närtid. Frågan jag ställer mig är om det är en enig Äldrenämnd som gjort ett ställningstagande eller är det en formulering kommunalrådet Andersson står för ensam. För visst är det skarpa uttalandet hårt, tvärt och inhumant?

Numera talar i princip alla om ökad valfrihet och inte minst inflytande för dem som är i behov av hemtjänst. Då levererar värdighetsgarantins parti Kristdemokraterna via Andersson ett dekretliknande uttalande om att "då ska man flytta till ett vårdboende" när hemtjänst krävs hela dygnet.

Visst finns det personer, som av varierande skäl, inte kan eller vill flytta till ett vårdboende. Det kan handla om vårdbehövande som har en familjesituation med i vart fall tonåringar hemmaboende som gör att familjen måste ha all rätt att hålla samman. Det kan handla om vårdbehövande med en frisk livspartner där livssituationen påverkas starkt av att en annan vårdform närmast tvingas på. Så vad menar du egentligen Jan-Willy Andersson? Är valfrihet och inflytande i kommunal hemtjänst bara vackra ord på papper eller finns det ett reellt innehåll också i väsentliga frågor som den jag skriver om?

Svenska kyrkan måste få finna vägen framåt under egna demokratiska former

2009-07-19T12:55:00.008+02:00

I september är det kyrkoval. Precis som tidigare ställer etablerade partier och ett otal andra lokala och nationella varianter upp i valen till Svenska kyrkans olika beslutsnivåer. I år är det med andra år som det alltid har varit, det är politiska grupperingar som styr Sveriges största religiösa samfund. Det är en otidsenligt och ologisk ordning som har sina rötter i en tid då vi hade en statskyrka och där denna kyrka hade en myndighetsroll. Borta är i världslig mening sockenbegreppet, folkbokföringen och beskattningsrätten. Kvar finns, med två lokala undantag, uppgiften att svara för att vi alla blir begravda. Dessutom finns vigselrätten kvar, men den uppgiften är inte unik för Svenska kyrkan.

Alltså, trots att Svenska kyrkan är ett samfund bland andra fortsätter traditionen med partipolitisk styrning. Med samma logik borde då också andra samfund styras på samma sätt, men det vore knappast realistiskt att saluföra en sådan idé och dessutom helt främmande för en sekulär stat som Sverige. Rimligen är det så att när kyrkan skildes från staten, så är det Svenska kyrkans egna medlemmar som ska styra verksamheten och besluta om de inre demokratiska strukturerna. Detta skulle då ske på precis samma sätt som inom exempelvis Svenska Missionskyrkan, Romersk-katolska kyrkan, Metodistkyrkan och Pingströrelsen i Sverige, alltså utan partipolitiska instrument.

Det är svårt att hitta en logik som förklarar varför Svenska kyrkan skulle kräva särskilda lösningar gentemot andra samfund. Om kyrkan inte längre är en del av staten och den formella samhälluppbyggnaden, så krävs onekligen en diskussion i partiorganisationen om Socialdemokraterna ska vara involverat i framtida kyrkoval. Diskussionen behöver föras på principiell grund, inte med hänsyn till vilka förmögenheter som kyrkan förvaltar eller vilken verksamhet som bedrivs. Förhoppningen är givetvis att också övriga partier inleder samma diskussion och en process i denna riktning, så att avpolitiseringen kan ske under ordnade former.

Jag har startat en Facebookgrupp "Vi socialdemokrater som vill avpolitisera Svenska Kyrkan" kring ämnet, så att en öppen diskussion kan föras kring en faktiskt ganska angelägen principiell fråga.

Ring P1 - tur att det finns

2009-07-11T21:22:00.003+02:00

Jag är ingen flitig lyssnare på Ring P1 med Täppas Fogelberg, men då och då lyssnar jag, särskilt om programmet kommer på i bilen. Senast jag lyssnade var i förrgår, diskussionen kom att handla om dödsstraff. Det är i sig alltid en intressant diskussion, jag är en mycket bestämd dödstraffmotståndare, men det intressanta är programformen som sådan. Det ringer en mycket blandad publik, många har suttit på kammaren och funderat ut noga vad de ska ta upp. Andra pratar in på telefonsvararen. Man kan höra kloka eftertänksamma ord, man kan höra dåligt underbyggda "sanningar", en och annan rättshaverist säger sitt.

Det viktiga är blandningen, samtalet, diskussionen och att de mest skilda åsikter kan komma till tals. Tanken slog mig, ett "Ring P1" i Iran eller Kina, skulle det kunna finnas? Rimligen inte, programmet rymmer mycket samhällskritik och frispråkighet, ibland så stark att den i ett totalitärt land skulle kunna leda till fängelsestraff, tortyr och till och med döden.

Så dagens stora tack går till Täppas Fogelberg, som klokt och engagerat leder programmet. Ibland är det nog svårt, riktigt svårt, men det funkar. Ring P1 är ett bra tecken på en fungerande demokrati och levande Public Service. Hurra!

Trött på hyllningskörer till bakåtsträvaren Björklund

2009-07-06T20:40:00.013+02:00

Skene, Västergötland, i den drömska framgångsperioden
för svensk skola, Jan Björklunds våta dröm.

En ledarkommentar i dagens Östgöta Correspondenten har rubriken "Rödgrön politik som sänker skolan". Det gäller att titta bakom Björklunds batongretorik och se vad deta hela handlar om i grunden. Den rödgröna skolpolitiken bygger på vetskapen om alla människors vilja att växa och utvecklas, inte på kontroller och sållning. Vi vet att barn och ungdomar åstadkommer mer tillsammans, än i skiktade miljöer. I mitt tycke är Björklunds kunskapssyn hämtad från hans drömmar om barndomens skola i Skene. Kanhända det var hans lyckas land, men det kan inte stå som modell inför framtiden. Skolfrågorna handlar om människosyn och ideologi, just därför uppstår en så bjär kontrast mellan blocken.

Att bygga en stark skola för framtiden kräver att vi politiker tror på och inser människors vilja att utvecklas. Den rödgröna skol- och utbildningspolitiken tar sin utgångspunkt i detta. Jag påstår inte att allt är bra i dagens skola, MEN folkpartiets ständiga svartmålning skadar och trycker ner i stället för att lyfta och stötta. Målet som hägrar för Björklund är starkt skiktade miljöer och en möjlighet att på riktigt lång sikt skapa ett låglöneproletariet. "Skomakare bliv vid din läst" är inget motto man bygger samhällen på, men likväl tror major Björklund stenhårt på den principen.

Läs bakom retoriken och se hur illa det verkligen är! En mandatperiod till med Björklunds hemsnickrade skoldrömmar kan innebära en risk för återinförd skolaga. För vetenskapliga rön och landvinningar har knappast präglat viljan hittills. Låt oss slippa den risken genom en ny regering!

Sätt press på Irans regering

2009-06-27T10:19:00.005+02:00

Tal hållet på Lilla torg (Gyllentorget) i Linköping, vid ett apellmöte lördag 27 juni 2009.
Det talade ordet gäller

Mötesdeltagare!

I början av juni höll alla EUs medlemsstater val till Europaparlamentet. Överallt deltog innevånarna i fria och rättvisa val. En medborgare, en röst är den enkla och demokratiska principen. Det ska vara enkelt att rösta, alla ska ha en rimlig och rättvis chans att ge sin vilja till känna.

Jag hade själv förmånen att, via kommunens valnämnd, vara med och övervaka och kontrollera valets genomförande i Linköpings kommun. Varje röst ges en oerhörd omsorg, den passerar flera steg och kontroller, för att slutligen under säkra former ligga till grund för partiernas resultat och hur varje enskilt mandat ska besättas. Allt sker med en gemensam vilja från de deltagande i vallokaler, valnämnd och valmyndighet att här ska det gå rätt till, här ska största möjliga noggrannhet föreligga.

Så här är det definitivt inte till överallt runt om i världen. Ungefär samtidigt genomfördes presidentval i Iran. Att tala om öppna och fria val går överhuvudtaget inte att göra. Det mäktiga väktarrådet ska godkänna alla kandidater och sittande president Mahmoud Ahmadinejad har en mycket stor möjlighet att exponera sig via den statliga televisionen och via kontrollerad massmedia. Låt mig läsa ett citat från en artikel i Svenska Dagbladet den 26 juni: Väktarrådet i Iran har kommit fram till att det inte begicks några oegentligheter i samband med valet den 12 juni.
- Vi har aldrig haft valfusk i samband med något presidentval och det här valet var det renaste någonsin, sade Abbasali Kadkhodai på fredagen till den officiella nyhetsbyrån Irna.
Det val som genomförts är inte fritt, det är inte rättvist och det är fullt av valfusk. Vem tror på ett valdeltagande på över 100 %? Det iranska folket behöver en demokratisk regering!

Sverige har en unik möjlighet att öka påtryckningarna på Iran under det kommande ordförandeskapet i EU. Under ett halvt år drar Sverige upp agendan för unionen. Det måste till kraftfull diplomati, politiska påtryckningar och det är ingen idé att vänta. Så låt oss gemensamt uppmana Carl Bildt att använda sin utrikespolitiska kunskap och erfarenhet för att sätta hård press på despoterna som styr i Iran. Visa med skärpa och största tydlighet att EU och Sverige inte finner sig i kränkta mänskliga rättigheter, inskränkt pressfrihet, valfusk och våldshandlingar.

Jag säger det igen:
Det iranska folket behöver en demokratisk regering!
Det iranska folket behöver en demokratisk regering!
Tack för ordet!

Höjd pensionsålder, är det så himla klokt?

2009-06-20T12:52:00.010+02:00

Av och till förs idéer om höjd pensionsålder fram. Exempelvis Folkpartiet (läs DN-artikel) vill helt slopa den övre gränsen för pensioneringen, Kristdemokraterna (läs SvD-artikel) stannar vid 72 års ålder, högt bara det.

Jag säger inte att det inte finns persionärer som kan jobba långt upp i åldrarna. Jag säger i sig inte att finansieringen av vårt pensionssystem är en oviktig fråga, men det finns ett stort värde av ett naturligt avslut vid en viss tidspunkt. Det handlar om att kunna lämna arbetslivet värdigt, detta utan den skammens väg som en uppsägning av personliga skäl lämnar efter sig. För med en slopad eller kraftigt höjd gräns för pensioneringen, utan rätten för arbetsgivaren att säga upp den anställde när pensionsåldern uppnåtts, så väntar svåra stunder för både arbetsgivare och anställda när avslutet en dag ändå måste bli verklighet.

Vi tänker oss läraren eller sjuksköterskan som vill jobba kvar, detta med sikte på en självvald avtrappning vid 70 års ålder. Åren går och man tappar trots allt lite tempo, får lite svårare att ta till nya metoder och rön, ligger inte i framkant. Den anställde vill jobba kvar av ekonomiska och självförverkligande skäl, känner sig själv säker på sitt kunnande och kompetens. Chefen och närmaste arbetsledaren däremot har sett att yrkesutövningen börjat svikta, hur hanteras den situationen? Enda vägen är då endera förhandlingsvägen eller att säga upp trotjänaren av personliga skäl (tänkbara orsaker kan vara sviktande kompetens, säkerhetsskäl eller omsorg om den som får trotjänarens tjänster). Det blir en svår och pressande uppgift att föra detta avslut i hamn.

Är det inte bättre att ha en fastställd övre gräns med avgångsskyldighet, men en möjlighet att där det så passar (och parterna är överens om det) visstidsanställa kanske ett år i taget? Vem avgör om kompetensen och energin inte räcker till? I slutändan är det alltid chefen, arbetsledaren och den som tar emot arbetsinsatsen som måste sätta ribban i sådana avvägningar. Det kan inte vara den enskilde anställde som på egen hand ska avgöra när det är dags att packa ihop pryttlarna i skrivbordet och njuta av sin ålders höst.

Att hela frågan dessutom kontrasterar kraftigt i förhållande till en extremt hög ungdomsarbetslöshet är ytterligare ett skäl till försiktighet i dessa frågor. När antalet arbetstillfällen sviktar är det nog till och med klokt att några lämnar arbetsmarknaden av naturliga skäl och ger plats för nya förmågor.

Att rycka undan mattan

2009-06-18T07:57:00.005+02:00

I Dagens Arena den 18 juni avslutar Björn Elmbrandt ledaren med följande ord:
"Debatten i går tydliggjorde flera av de felvalen. Att mitt i en brinnande kris smalna av möjligheterna för unga arbetslösa att studera vidare. Att man mitt i långkonjunkturen systematiskt slussar sjuka människor ut ur trygghetssystemen. Väljarna är inte dumma. När den riktiga valrörelsen börjar kommer Reinfeldt & Co inte undan att de har förvärrat krisen."

Regeringen Reinfeldt trädde till i en högkonjunktur. Bordet var verkligen dukat för en festmåltid, statens finanser var sunda, hjulen snurrade för fullt. Så började "reformarbetet" med skattesänkningar för redan gynnade, a-kasseförändringarna, kraftigt ökad press på sjukskrivna, frysta statsbidrag till kommuner och landsting, kravskola i stället för kunskapsskola, avstannande infrastrukturinvesteringar osv. Listan kan göras lång.

Finanskrisen slår sedan till med full kraft. Ministären Reinfeldt lutar sig bakåt, tryggar bankernas fortlevnad, men i övrigt görs absolut ingenting. Samtidigt går mängder av personer ut i arbetslöshet med försämrade förutsättningar, en hel del har också valt att lämna a-kassa och fack. Trycket ökar på kommunerna genom ökade utbetalningar av socialt bistånd (läs socialbidrag). Ett ökande antal personer tappar fotfästet och tappar livstron.

Vad vinner Sverige på en regering som inte vågar satsa på absolut någonting? På en regering som tror att orättvisor och ökade klyftor skapar drivkrafter som ska stärka nationen? På en regering som inte har någonting att komma med i form av stimulansåtgärder för att få fart på hjulen? Vad är det bakomliggande syftet?

Det är lätt att bli konspiratorisk, men det bakomliggande syftet måste vara ett långtgående systemskifte. Finanskrisen hjälper till att rycka undan mattan för människor som lever på marginalen. Långt borta skymtar ett blått lyckans land där precis allt mäts i marknadens värden: de arbetande människorna, barnen och ungdomarna i skolan, alla precis alla. Konkret ska i ökande grad ett tillbakatryckt låglöneproletariat serva de starkare och hjälpa till att bygga upp deras obeskattade förmögenheter. Det är nyliberalism när den är som tydligast och förändringarna går fort, mycket fort. Frågan är bara hur många som genomskådar dimridåerna och verkligen ser den bistra sanningen?

Studentbalen, en del av den sociala skiktningen

2009-06-02T09:20:00.003+02:00

Just nu är det studenttider. Mängder av unga människor går ut i vuxenlivet efter några års studier i gymnasieskolans olika program. För en del har det gått jättebra, möjligheterna syns oändliga, och för andra väntar en osäker framtid med idag extremt hög arbetslöshet och ett mera blandat studieresultat i bagaget.

Det är också en tid när olika festligheter markerar slutet på en epok som tonåring och början på ett självständigt vuxenliv. Så långt är allt bra, men varför detta frosseri i klassmarkörer? I festkläder som många kanske kan skrapa ihop pengar till, men absolut inte alla, och detta i en inramning som markerar att du som är annorlunda inte är välkommen. Om du inte har råd, om du inte vill följa strömmen, om du på annat sätt avviker från normen, då passar du inte in.

Det skulle vara roligt att se ett alternativ till studentbalerna, något som välkomnade mångfald på alla sätt och inte var så kostsamt att delta i. Jag vet att skolorna i sig inte är ansvariga för balaktiviteterna, men man skulle faktiskt kunna peka på andra vägar genom att uppmuntra och lyfta fram andra former av studentfirande som inte utestänger och som inte stöper alla i en form.

Finns det fler som har åsikter om detta? Vad tycker SSU, Ung Vänster och Grön Ungdom? Vad säger elevråden på aktuella skolor? Vad säger kommunens ungdomsombud? Kanske det bara är jag som funderat kring det här ämnet, men jag tror faktiskt inte jag är ensam om att reagera.

Borgarna sänker skatter och höjer avgifter, känns metoden igen?

2009-05-26T19:51:00.004+02:00

Nu har Alliansen styrt Sverige, Landstinget i Östergötland och Linköpings kommun i snart tre år. Som vanligt när borgarna styr så tenderar allt att gå åt fanders, detta oavsett om ministären heter Fälldin, Ullsten, Bildt eller Reinfeldt. Skillnaden den här gången är att förändringarna går så mycket snabbare, den internationella krisen gör ju jobbet så mycket lättare.

En tydlig tendens är att sänkta skatter motas med höjda avgifter, något som bland annat Roger Berzell pekar på i sin blogg med inlägget "skyhöga priser på tomter". Taktiken är densamma som när Thatcherregeringen införde platt skatt genom så kallad poll tax, något som s-bloggaren Thomas Hartman skrivit om. En rak skattesats som innebär att exempelvis alla kommuninnevånare betalar samma summa oavsett inkomst. Modellen slår stenhårt mot låginkomsttagare och gynnar kraftigt höginkomsttagare.

Så när centerpartiet i Linköping håller uppe priserna på småhustomter, när moderaterna i landstinget vill höja patientavgifterna och återinföra dem för barn och ungdomar, då är det samma råa nyliberala strävan till förändringen som präglade den starkt ideologiska Margaret Thatcher och hennes politik. Syftet är att omfördela gemensamma resurser till enskilda, att stärka grupper med redan höga inkomster och att i alla led gynna de egna kärnväljarna.

Skillnaden mellan höger och vänster är större än någonsin i politiken. Den ekonomiska krisen förtydligar den klassiska konflikten mellan arbete och kapital. Några må kalla mina tankar för socialistiska. Jag skäms inte alls, visst ryms socialdemokratin under det stora röda paraplyet. Dessutom, Thatcherismen är precis lika gräslig nu som på 80-talet, även om bärarna av idéerna växlar.

Vänstervindar ger hopp

2009-05-17T11:45:00.007+02:00

Två dagars glada och framåtsyftande aktiviteter med många socialdemokrater tillsammans, det är mitt starka minne av fredagen och lördagen på Marieborgs folkhögskola i Norrköping. Fredagen med den så kallade KOM-utbildningen för valledarna och samtidigt överläggning med distriktsstyrelsen. Lördagen med massor av aktiviteter i en valkickoff med både östgötar och sörmlänningar. Runt 250 personer kom till Norrköping denna vackra majlördag.

Jag är imponerad av kunnandet och styrkan hos alla dem som är på väg i sina utbildningar, några exempel: Teresa Carvalho och Ulrika Jeansson som föreläste om Sverigedemokraterna; Olle Johansson och Anders Härnbro som pratade på temat "Vad är en socialdemokrat?", Anna Johansson och Cecilia Vilhelmsson som föreläste om vår nationella kommunikationsstrategi, samt Roger Edblom och Martin Tollén som föreläste om kampanjmetoder. Alla är rättframma, pålästa och trygga i sina roller som socialdemokrater. Några har tagit steget in i distriktsstyrelsen och jag tror inte engagerade 70-talister låter sig fösas framåt som vi andra gjort ibland. Jag tror på en ny stark våg av pålästa och engagerade partivänner. Det är bra, det är starkt och det är hoppfullt. Det är glada miner, en alternativ och aktiv politik, kort sagt: det är socialdemokrati!

Politikers privata sms kan granskas

2009-05-07T08:43:00.007+02:00

Läste en artikel i Svenska Dagbladet som refererar till en kammarrättsdom. I domen konstateras att sända och mottagna SMS-meddelanden i en förtroendevalds mobiltelefon är att anse som en handling, upprättad av alternativt inkommen till myndigheten.

Jag tycker att domen går alldeles för långt, ska precis allt som i bokstavsform kommer från en förtroendevald anses som en upprättad handling? Och detta dessutom även från privat mobiltelefoni...Innefattar det också adressbok och bilder? Ska alla politiskt förtroendevalda vika ut hela sitt privatliv i form av en upprättad handling? Frågorna blir väldigt många.

Om man som förtroendevald spritsar "Grattis kommunalrådet!" på en tårta är det att anse som en inkommen handling? Enligt artikeln kan man skriva i leverpastej och det är ändå en handling. Gäller det för också en stunds korsordslösande mellan två sammanträden i kommunhuset? Foton på familjen i telefonen går väl i samma riktning, till barnen får man säga "mina älskade små handlingar".

Ibland tänker jag att det är bara i Sverige sådant här sker. Vår tendens att alltid vara rättrådigast, alltid öppnast, alltid vara verkställiga dag ett efter beslut, gör att eftertankens styrka riskerar att saknas.

Är det någon mer än jag som reagerar? Eller är jag bara hopplöst töntig som tänker att det någonstans måste finnas plats för någon form av sunt förnuft?

Sverige behöver en socialdemokratisk regering - IGEN!

2009-05-01T21:10:00.008+02:00

1a-maj firas runt om världen, människor i många länder samlas för att manifestera mot orättvisor och för solidaritet. Det känns alltid gott att samlas under fanorna, höra blåsorkestern spela och ropa slagord, möta vänner, visa styrka och samhörighet. Jag sköter ofta en megafon och går utanför tåget och peppar. Några smakprov på slagorden:
* Ut med Reinfeldt, in med Mona!
* Ut med regeringen ur Rosenbad!
* Kasta borgarna i papperkorgarna!
* Sverige behöver en socialdemokratisk regering -IGEN!

I en tid där nuvarande regering sitter passiv och inte gör något för att råda bot på ungdomsarbetslösheten, sitter still och ser hur arbetslösheten ökar och ökar, behöver fler än någonsin visa att det finns alternativ, att det går att agera och att Sverige inte behöver vara det land som gör allra minst för att motverka den globala ekonomiska krisens effekter. All den ilska som finns runt om i landet kan vändas till en stark kraft som leder till valseger i juni och inte minst valseger i valet 2010. Att få genomlida ytterligare fyra år med moderat vanstyre är helt enkelt inte bra för Sverige. Den fjärde parollen ovan blir den allra viktigaste:

Sverige behöver en socialdemokratisk regering - IGEN!

Passivitet som ideologi

2009-04-20T20:07:00.008+02:00

Tanken har vuxit fram den senaste tiden, att regeringens passivitet är ideologiskt betingad. Det är lätt att tro att det är ett slags famlande efter de rätta redskapen som gör att arbetslösheten ökar mer än i den närmaste omvärlden, som gör att den svenska ungdomsarbetslösheten sticker ut i jämförelse med övriga EU. Det går till och med att tänka att det kan finnas en regeringsovana som spelar roll, att Reinfeldt & C:o vill bättre, men inte förmår.

Jag blir alltmer övertygad om att så inte är fallet. I en artikel i LO-tidningen tar Göran Färm upp tråden med meningen "Sammantaget håller Anders Borgs politik på att bli alltmer udda, passiviteten upphöjd till ideologi.". Samma slutsats drog Bosse Ringholm vid Socialdemokraterna Östergötlands årsmöte i lördags. Min uppfattning är att det inte är tafatthet, inte är okunskap, det är ideologisk cynism som skakar om samhällets grundpelare och gör människor olyckliga.

Allt hänger ihop, stora skattesänkningar som gynnar de allra rikaste, en skadeskjuten A-kassa som ökar otryggheten och sänker organisationsgraden i fackföreningarna, en hårdare hantering av sjukskrivningar som tränger ut långtidssjuka i fattigdom. När krisen kom blev den en katalysator i omstöpningen av det svenska samhället. Det rullar på bra för Anders Borg och det "moderata" tvåtredjedelssamhället är här. Ett antal personer har gynnats och taktiken är säkert att det ska finnas tillräckligt många i den gruppen när valet 2010 står för dörreen. Att några halkar efter och bildar grund till ett kommande låglöneträsk är bara i linje med den bakomliggande strategin.

"Gynna de gynnade och gör de otrygga otryggare" blir huvudparoll när "Det nya arbetarepartiet" firar 1a maj. Skickligt, cyniskt, omstöpande är nyckelorden, helt plötsligt känns ordet moderat väldigt felplacerat. Den verkliga betydelsen är "måttfull, hovsam, sansad" - knappast begrepp som präglar det ledande regeringspartiet.

På väg...

2009-04-12T14:46:00.005+02:00

I morgon bitti åker jag och nitton andra socialdemokrater till Bryssel. På påskens sista dag ska vi få möjlighet att lära lite mer om Europeiska Unionen, vässa argumenten inför valet i juni och få möjlighet att se en del saker ur ett mer övergripande perspektiv.

Påsken har varit bra, fint väder, god mat, barna hemma på besök. Dessutom har jag varit produktiv och färdigställt en motion till partikongressen i höst. Bloggintensivt har det inte varit på ett tag, men bättring utlovas!

Dassig politik eller Muharrems glömska

2009-03-30T21:45:00.007+02:00

I augusti 2007 interpellerade jag Teknik- och samhällsbyggnadsnämndens ordförande Muharrem Demirok angående tillgången på offentliga toaletter i Linköping. Interpellationen byggde på verkligheten i kommunen och avslutades med fyra frågor:
* Hur ser du som ansvarig politiker på tillgången till offentliga toaletter i centrala Linköping?
* Hur stämmer tillgången och servicenivån överens med de krav som en växande kommun ska svara upp till bland annat gentemot gruppen funktionshindrade?
* Vilka initiativ är du beredd att ta för att förbättra situationen?

Muharrem höll med om att tillgången var otillräcklig, att han skulle ta initiativ till att utreda frågan. Nu har mer än ett och ett halvt år gått och ingenting har hänt. Toaletten i S:t Larsparken har inte återplacerats, toaletten i Trädgårdsföreningen är oftast trasig och som kronan på verket, urinoaren (se bilden) nära Tullhuset är lika plåtigt ful och ickefungerande som någonsin.

Slutklämmen blir, är detta ett exempel på dassig politik eller har herr Demirok drabbats av glömska? Jag tror det är en kombination av båda delarna.

Heja det röda laget!

2009-03-10T20:58:00.007+01:00

Tiden rusar på mot 1:a maj. En speciell dag på många sätt. Sedan lång tid är det en dag då vi testar valorganisationen och mycket riktigt finns ett uttryck "lilla valrörelsen" som fångar veckan före 1:a maj. Det handlar om att visa styrka, mångfald, stolthet och glädje. Ett val vinns inte bara med goda argument, just glädje och stolthet är viktiga delar av vägen fram till valseger.

På bilden här ovan ser du Johan Löfstrand, ordförande för Socialdemokraterna i Linköping. Det är Johan och resten av oss cirka 250 förtroendevalda som ska se till att vårt parti lyckas vinna nya röster i i Linköping i samband med EU-valet i juni. Det är vi som lokalt ska visa att det är stor skillnad på vänster och höger också i Europasammanhang. Det är vi som lokalt ska lyfta fram vår kandidat till kandidat till EU-parlamentet, Norrköpingsbon Göran Färm med kampanjsajten Kryssa Färm. Fajterandan bland oss socialdemokrater här i kommunen är god. Vi jobbar alla aktivt med verksamhet och aktiv oppositionspolitik. Och en sak till, vi är väldigt sugna på att visa att det krävs aktivitet och idéer för att föra Linköping framåt.

Vi kommer att vara ett aktivt lag inför valet den 7 juni. Din röst och din aktivitet behövs för att sätta borgarna på avbytarbänken. Heja det röda laget!

"Mig äger ingen" - författarkväll

2009-03-07T21:45:00.015+01:00

Jag är på väg att avsluta min anställning på ABF Östergötland. Som en av de sista publika åtagandena har jag varit delansvarig för en författarturné med Åsa Linderborg. Vid två tillfällen, båda med fullsatt lokal och aktivt lyssnande publik, har jag hört Åsa berätta om delar av bokens innehåll. Boken är "Mig äger ingen", hennes självbiografi om uppväxtåren i Västerås. En torftig miljö att växa upp i kan vara en bild, men också att föräldraskap och kärlek är saker som kan vara starka även om inte omständigheterna är det allra bästa. Läs en anmälan i Göteborgs-Posten där hennes bok recenseras.

Jag är glad att jag har fått lyssna på Åsa Linderborg. Åsa beskriver vad klass innebär och gör det tydligt att klass är ett begrepp som inte på något sätt har upphört. Hennes fråga till publiken vid båda föreläsningarna har varit "Skäms ni för att tala om klass?". Faktiskt har ingen sagt sig göra det. Det finns oerhörda skillnader mellan människor även idag, inte minst i regeringen Reinfeldts Sverige. Ett antal människor har vunnit ekonomiskt även under krisen, andra har ett riktigt helvete, är pressade från alla håll. Det är klart att det handlar om klass, om kön, om etnicitet, när man ska beskriva orättvisorna i samhället.

Min egen upplevelse av hennes bok, en känsla som nu förstärktes, var att det var en gripande barndomsskildring, en kärleksfull bild teckandes av hennes sammansatte pappa och av en uppväxt som rymde tragik, men också väldigt mycket gemenskap och kärlek. Den sista tredjedelen av mycket blev en blandning av leenden, snyft och snörvel, sidorna plöjdes med lätthet och lämnade starka minne efter sig. Tack Åsa för två fina föreläsningstillfällen och bra samtal däremellan!

Ett bra gäng som agerar

2009-02-24T14:19:00.005+01:00

Jag sitter just och filar på kommunfullmäktigegruppens verksamhetsberättelse. Jag är ingen neutral betraktare, det ska erkännas, men det går faktiskt att konstatera att det är en aktiv socialdemokrati som agerar i Linköpings kommun. Ordet agerar är medvetet valt, det är en grupp som väljer att driva frågor, lägga alternativa förslag, synas i media och visa att socialdemokraterna står för något annat än vår passiva kommunledning.

Jag ska saxa från det inledande avsnittet:
Verksamhetsberättelsen för 2008 beskriver ett verksamhetsår där socialdemokraterna som partigrupp utvecklat oppositionsrollen ytterligare. Med en borgerlig kommunledning som i ett antal frågor visar en påfallande passivitet, är det ibland förhållandevis lätt att vinna de muntliga duellerna i fullmäktige. Ibland leder vår aktivitet också till påtagliga förändringar, men alltför ofta manglas Alliansens förslag igenom. Detta med en känsla av att den lokala nivån endast är en transportör av regeringens nationella strävanden. Genom en aktiv och framåtsyftande har vi socialdemokrater gång på gång visat att skillnaderna mellan höger och vänster är högst påtagliga.

I fråga efter fråga, som exempelvis Ostlänken, byggandet av bostäder och utveckling av kommunen på många andra sätt, är Paul Lindvall & C:o märkligt passiva. Samma tendenser finns på nationell nivå, i den finanskris vi har nu så väljer Reinfeldt & C:o att utreda snabbtåg ytterligare, avvaktar med justering av statsbidragen till kommuner och landsting. Sammantaget får man känslan att allt detta är mycket medvetet. Låt marknadskrafterna spela fritt, så kommer systemskiftet som ett brev på posten. Här tror jag själva essensen av den borgerliga ideologin ligger, låt systemen smulas sönder, sitt passiv och låt det ske, finanskrisen och lågkonjunkturen gör jobbet.

Så när vi socialdemokrater är aktiva i vår fullmäktigegrupp, så vill vi visa att alternativen inte bara är höger och vänster, utan också passivitet kontra aktivitet. Tron på att det går att förändra samhället och utveckling genom aktiva handlingar. Jag är glad att vi kämpar på tillsammans, men jag börjar bli otålig att få ge mig in i en valrörelse som kastar ut passiviteternas mästare ur kanslihusen på såväl lokal, regional som nationell nivå.

Tron på statliga driftsformer

2009-02-15T10:15:00.007+01:00

Av och till dyker tron på staten som driftsorganisation upp. Senast är det Folkpartiets Jan Björklund som väcker tanken på ett återförstatligande av skolan. Allt emellanåt hörs i länet verksammma Lars Stjernkvist och Widar Andersson föra fram liknande åsikter kring hälso- och sjukvårdens framtida organisation. Allt ska bli likvärdigt och tron på staten som saliggörande driftsorganisation är stor, tvånivålösningen är själva idén som löser allt. Det finns till och med en webbplats som hyllar dessa tankar, Statens Vänner. Behövs regional samordning är lösningen kommunalförbund utan beskattningsrätt. Kommunalförbund som på regional östgötanivå kräver att fjorton fullmäktigeförsamlingar är helt överens och där den som vill minst bestämmer takten, lite av en EU-modell på svensk regional nivå. Samma problembild som när borgerliga Söderköpings kommun lade ribban lågt för regionala kultursatsningar för ett par år sedan...

Vi tänker oss hälso- och sjukvården i statlig drift, är det så klokt? Samma personer som ovan menar att primärvården ska föras till kommunerna. Hur blir det för lilla Ydre kommun att driva en vårdcentral, svara för läkarrekrytering och stödja forskning- och utvecklingsverksamhet? Jag är mycket tveksam till en sådan lösning. Ska sedan regionala kommunalförbund ta över driften av mindre- och mellanstora sjukhus, så blir det "lägsta ambitionsnivån" som bestämmer takten. Så till universtitetssjukhusen (regionsjukhusen) med staten som ägare. Vad är garantin för att det blir bra? Jag pekar på en politisk nivå som inte klarar av att återinvestera och investera i exempelvis infrastruktur, inte klarar av att i egenskap av Försäkringskassan i rimlig tid föra över X kronor från konto A till konto B, som inte kan hålla sams med sig själv i sina olika skepnader och som med stor nyckfullhet kan bryta överenskommelser med den lokala/regionala parten eftersom stora starka staten alltid tar ett år i taget....

Dessutom, frågan om gränsland mellan huvudmän kvarstår. Om staten ska driva storsjukhusen, kommunalförbund små och mellanstora sjukhus, samt kommunerna traditionell primärvård och sjukvård i hemmiljö, så är det tre parter som ska hantera vårdkedjor och förklara för medborgaren varför det knölar i flödet mellan nivåerna.

Det finns också ett demokratiskt underskott om staten tar över driftsansvaret för exempelvis skola eller sjukvård. Vägen mellan medborgare och ansvarig politiker är orimligt lång. Det skulle gälla i skolans värld, i hälso- och sjukvårdens värld och alla andra områden som fördes över till staten. Hur skulle brukarinflytandet garanteras? Hur skulle de lokala perspektiven och förutsättningarna fångas upp? Genom en generaldirektör och dennes stab? Fjärrstyrning sade Bull, väljaravstånd sade Bill.

1 + 1 + 1 blir mer än 3

2009-02-10T10:49:00.003+01:00

De tre partierna (s), (v) och (mp) har träffats för överläggningar på den socialdemokratiska hemmaplanen Bommersvik. Det är ett unikt steg som pekar ut en ny väg inte minst för Socialdemokraterna. Platsen är djupt symbolisk. På Bommersvik skapas framtiden, här har internationella vindar tagit sin början och riktigt tunga elefanter har dansat där.

För egen del känns det bra att resan mot ett regeringsskifte hösten 2010 har börjat. Jag tror också att ett starkt vänsteralternativ kommer att locka väljare, väldigt många är trötta på Reinfeldt & C:o och känner sig lurade av löftena från valåret. Det rödgröna laget är bättre på alla sätt, utom för de besuttna. Nu kör vi så det ryker hela vägen fram till valdagen i september 2010, med en första test i juni 2009.

Jag hejar hejdlöst på rödgrönt alternativ, det allra bästa för Sverige!

Kärnkraftens utbyggnad - desperat allianspolitik

2009-02-06T21:21:00.006+01:00

Allianspartierna har enats om kärnkraften. Folkpartiet har drivit på, moderaterna har alltid gillat "nuclear power", Kristdemokraterna har bytt fot och till sist föll också Centerpartiet. Att Maud Olofsson sviker ideal är ju knappast något nytt, med ett gapskratt skulle hon förhandla bort allt inklusive den egna familjen, bara makten och härligheten bibehölls. Folkrörelseidealet är på väg bort, högerpositioneringen med samlingsnamnet "Mauderaterna" tar sig allt starkare utryck. Så förvånad över Olofssons svängning kan man knappast bli.

Motivet då? För det första kan man ju konstatera att regeringen Reinfeldt inte har värst höga ambitioner på klimatområdet. Man vill göra intryck av att fixa massor i mer outvecklade länder, medan hemmaplanen inte betyder så mycket för helheten, Sverige är ju så litet. Det är ju besvärligt med resurshushållning, rent av knöligt med besvärande känslor kopplat till stadsjeepen och en massa trist källsortering och annat bök. Så när möjligheten öppnar sig att gå till val på kärnkraftsutbyggnad, då blir budskapet till väljarna "Med vår energipolitik slipper ni att tänka på en massa trist energisparande, vi ökar eltillgången och ni behöver bara vrida upp termostaten och njuta av den härliga golvvärmen!". Att uranbrytningen orsaker massor av miljöproblem nämns inte, att mängder av atomavfall skapar problem jorden runt är inte värt att nämna och att ett av våra största och viktigaste grannländer Tyskland reagerar skarpt på den svenska regeringens ambitioner hålls det också tyst om. Likaså att energifrågan nu är ännu en långsiktig fråga som hamnat i blockpolitikens totala låsning.

Alliansen går till val på en klassisk "kiss-i-byxan-politik". Det blir varmt först, sedan kommer problemen. Drivkraften för alliansen är den generella oron för energifrågorna och följden kommer att bli att energispar, alternativ energiproduktion och att hållbar hushållning hamnar i fullständigt bakvatten.

Göran Eriksson på Svenska Dagbladet avslutar sin analys "Skarp blockgräns skapar kortsiktig energipolitik" med orden "2010 kan svenska kärnkraftsvänner rösta på alliansen och hoppas att energibolagen vågar investera efter en borgerlig valseger. Medan kärnkraftskritiska Centerväljare får hoppas att investeringarna uteblir, eller byta block." Det finns alltså kritiska röster mot energiuppgörelsen också bland genuint borgerliga skribenter. Kanske Maud Olofsson, för att travestera gamle centerledaren Gunnar Hedlund, sålt skinnet innan björnen var skjuten?

Framtidsdagar i Västerås

2009-02-01T21:26:00.004+01:00

Två dagar med uppladdning, glädje, argumentation och avspark inför en valrörelse som slutar tredje söndagen i september 2010. Vi var cirka 1000 aktiva socialdemokrater på plats i Västerås precis i månadsskiftet januari-februari. Stämningen och tillförsikten var god, för att inte säga mycket god.

Inledningen var förlagd till Stortorget där Mona Sahlin, Ilmar Reepalu och Tomas Östros talade till en månghövdad publik i bister januarikyla. Alla tre talen präglades av självförtroende, tydlighet, glädje och vänsterpräglad ilska över regeringen Reinfeldts orättvisa politik. Det rödgröna laget ÄR alternativet till en regering som idag präglas av svag initiativkraft och tendenser att skjuta svåra beslut på framtiden. Aldrig har jag hört mitt kära parti tala med sådan glöd och trovärdighet med tre rödgröna trumfkort på hand. Det är starkt, det är nödvändigt och det är ärligt är de ord jag vill sätta som samlande etikett.

Dagarna innehöll också massor av intressanta seminarier med idéer kring hur vi ska kunna utveckla metoder för att öka kontakten med väljare och sympatisörer. Låt vara att i stort sett alla partier inspireras av den framgångsrika Obamakampanjen, men styrkan för Socialdemokraterna är nog kombinationen av långvarig tradition som folkrörelseparti och de nya metoderna från "over there". I mötet med väljare i vardagen har Socildemokraterna redan en stark grund att stå på, men den går att vässa, utveckla och spetsa med ny teknik.

Så jag och tror jag alla andra deltagare, for hemåt med stärkt självförtroende, goda argument och segervilja, inte illa. Eller som jag skrev i min status på Facebook "Nicke är i Västerås, nu ska vi sopa banan med Alliansen, valseger 2010!"

Demonstration mot övervåldet i Gaza

2009-01-09T21:22:00.007+01:00

Jag har tågat, som en av ganska få infödingar, i en demonstration mot den israeliska arméns angreppskrig, övervåld och illdåd mot befolkningen i Gaza. Demonstrationen genomfördes med kort varsel här i Linköping fredag 9 januari och samlade riktigt många deltagare.

Partivännen och socialdemokraten Ali Hajar var den som höll ihop den talade delen av demonstrationen med samling på Gyllentorget. I Alis tal hördes både vrede och sorg, hans känslor kom från hjärtat när han talade. "Som vanligt struntar Israel i vad FN säger, vad EU säger, ja vad hela världen säger" var en av Alis formuleringar. När andra länder upprepat struntar i och helt negligerar FNs beslut brukar det leda någon till konkreta åtgärder. När däremot staten Israel har upprepade gånger agerat på trots mot beslutade resolutioner händer ingenting.

Den här gången angrips också FN-anläggningar och Röda Korsets anläggningar, fältsjukhus och hjälptransporter. Allt ska krossas, helt utan urskiljning. Att den israeliska krigsmakten är effektiv råder ingen tvekan om, slagkraften är oerhört stor och effektiv. Läser en krönika av Olle Svenning i Aftonbladet om just detta. "Vi har inte att göra med två parter som det ständigt mässas om. Gazaborna eller för den delen Hamasstyret disponerar inga krigsflygplan, beredda att spy sin dödliga last över befolkningen, inga Apache-helikoptrar. Inga stridsvagnar. "

Förvisso är det klart att Mellanösternfrågan är ett sammansatt och svårlöst problem med många komponenter, men när civilbefolkning utsätts för det Gazas innevånare nu genomlider, då måste man reagera, visa sin solidaritet med de hårdast drabbade av våldet i Mellanöstern, nämligen den palestinska befolkningen. Vem kan någonsin vinna något på barbari? Är inte barbari själva drivkraften till våldsspiraler och terrorism?

En schablonmålning med ett republikanskt budskap

2008-12-23T22:44:00.008+01:00

Jag har varit på julhandling i Lund, det blev några timmar i en intensiv julhandel. På en mur utanför ett äldre privatboende mitt i stadskärnan var en schablonmålning utförd. Motivet var en sprayad regent med texten ovanför "Avskaffa monarkin". Det roliga i sammanhanget är att idag är det också drottningens födelsedag.

Jag gillade måningen, märkligt att den fått sitta kvar i anslutning till en sannolik privatbostad. För övrigt fanns en riktigt bra skivbutik i närheten, tre CD inhandlades, en med Elvis Costello, en med Niel Young och en med Nusrat Fath Ali Kan. Bra stadsbesök, bra budskap!

Sommaren är långt borta

2008-12-07T12:19:00.002+01:00

Sitter och tittar på bilder från sommaren 2008. En dag sitter stark i minnet. Jag tillbringade några dagar hos goda vänner i Enskede. En dag tog jag tunnelbanan i till Stockholm, rådde bara om mig själv, strosade, läste, pausade, parkbänkade, tittade och bara njöt av att vara.

Jag började med mitt livs första besök på Hallwylska museet, Stockholms sista privatpalats som uppfördes 1893-1898 som privatbostad åt greveparet von Hallwyl. Det var ett fascinerande hus att guidas i, en hel del intressant konst och dessutom en märklig detalj i köket. Där fanns tre kranar, en för varmvatten, en för kallvatten och en för regnvatten. Fiffigt att hushålla med resurserna och inte slösa i onödan, en tänkbar tanke också idag.

Sedan blev det museispårvagnen ut till Waldemarsudde, en plats jag heller inte besök tidigare. Det blev en god stunds aktivt och eftertänksamt beskådande av all konst på plats, gott fika och återigen strosande i det fria. Efter detta en långsam promenad in till city, jag tog verkligen tid på mig, pausade, satt och läste på en parkbänk, njöt av sommarvärmen, tog vara på känslan av att inte stressa och att kunna rå mig själv.

Så varför skriver jag detta. Jo, när det är mörkt och "vinterhöstigt" så kan det vara skönt att tänka tillbaka lite och se vad man lärt sig. Att någon gång tänka bara på sig själv, sänka tempot och se vad man har runt ikring sig, det är ingen dålig metod för att få kraft att klara vardagen. Minns de fina dagarna när allt stämmer och ta dig vidare när det är lite motigt.

Barns och ungdomars hälsa går före vårdnadsbidrag

2008-11-25T11:36:00.006+01:00

I dag är det budgetfullmäktige i Linköping. Alliansens (majoritetens) förslag är huvudförslag. Det saknas offensiva initiativ för framtiden i den blå budgeten och det finns också en särskild utgiftspost som jag argumenterat emot förut, nämligen vårdnadsbidraget.

Vårdnadsbidraget kostar i 7,49 miljoner kronor för kommunen. Här finns som alltid frågeställningar som pekar på motsatsen mellan alliansens allmänna retorik och detaljen vårdnadsbidrag (kristdemokraternas köttben). Var finns arbetslinjen i detta fall? Var finns jämställdheten? Var finns behovsorienteringen?

Socialdemokraternas budgetförslag har en annan inriktning, vi vill använda samma summa pengar till en storsatsning på elevhälsan. Det måste vara viktigare att bryta ohälsans väg för barn och ungdomar och ungdomar än att föra in ett antal familjer i en sårbarhet som är minst sagt extrem. Minsta störning, så faller lösningen med vårdnadsbidrag ihop som ett korthus. Skilsmässor, separation, arbetslöshet, sjukdom och dödsfall är alla reella faktorer som i ett trollslag sätter personer som uppbär vårdnadsbidrag i en starkt otrygg situation. Alliansens budgetförslag är på så sätt uttalat kvinnofientlig.

Vi socialdemokrater tror på en stark förskola som en väg att ge barnen en bra start i livet. Vår övertygelse är att förskoleverksamheten behövs allra mest i socialt utsatta miljöer. I vårt budgetalternativ satsar vi ytterligare 10 miljoner kronor på barn och unga i dessa områden. 25 stycken välfärdsarbetare gör skillnad mot alliansens budget. Vår ambition med en "skola mitt i byn" är viktig för att kunna bryta nedåtgående spiraler och för att ge barn och unga möjlighet att utvecklas och gå framtiden till mötes med förbättrade möjligheter.

Socialdemokraterna säger JA till att ge barn och ungdomar en bättre hälsa, vi säger JA till att utveckla Linköping och ge alla bättre framtidsutsikter och möjligheter. Socialdemokraternas budgetförslag förtjänar bifall från kommunfullmäktige.

Klistermärken - igen!

2008-11-23T20:30:00.010+01:00

Jag har varit ute på långpromenad tre dagar i rad. Idag var det kallt och vinter, men ganska snart fick jag upp värmen, tempot lade jag ganska högt. Efter ett stycke fick jag syn på det första NSF-klistermärket. Den här gången var det inte RÖ (Reaktion Östergötland) som hade varit aktiva, utan NSF (Nationalsocialistisk Front), som i vart fall vågar stå för att de är nazister, till skillnad från RÖ.

Jag skrapade säkert bort minst tjugo märken längs promenadvägen. Det var blandade budskap, bland annat om att "Stoppa våldtäkterna" genom att stödja NSF. Jag känner två personer som blivit utsatta för våldtäkt, det ger fruktansvärda själsliga ärr som sitter kvar näranog livslångt. I det ena fallet var förrövaren en geniun svensk, i det andra fallet en ljushyad person från ett engelsktalande land. NSFs budskap går ut på att våldtäktsmän skulle vara "utlänningar" och får vi bara ut alla dessa så upphör våldtäkterna. Att det finns mängder av inhemska våldtäktsmän i alla länder är inget NSF noterar eller reflekterar över. Det är sorterade fakta och enkla budskap som pumpas ut via klistermärken som sätts på stolpar, bankomater, dörrar och överallt där det finns mycket människor. För att få veta mer om brottsubriken våldtäkt och statistik kring denna, gå till Kvinnojouren Ellinor och en krönika från Lotta Nilsson på BRÅ (Brottsförebyggande rådet).

Mötte en kvinna med hund när jag skrapade bort ett klistermärke. Hon undrade vad jag gjorde och jag förklarade. "Då ska jag också skrapa bort märken, de där nazisterna är så otäcka!". Eftersom jag såg att många märken redan var sönderskrapade, så är det ju helt klart att det finns fler som också tänker på samma sätt.

Precis som jag sade i mitt tal vid kristallnattsmanifestationen den 9 november i Linköping: "När ska ni nazister fatta att vi Linköpingsbor inte vill ha ert budskap. Vi tar avstånd från era idéer och vi äcklas av er aktivitet!"

Så uppmaningen blir, reagera och agera alltid mot nazisterna! I det lilla finns mycket att göra, dölj deras falska budskap genom att skrapa bort allt det skit som sätts upp!

Danska - ganska begripligt och värt ett försök

2008-11-17T22:22:00.007+01:00

Man kan ha olika nöjen i livet. En del samlar på knappar, några går och dansar, några odlar blommor. Ja, vad som är hobby och nöje skiljer sig åt från person till person. Av något skäl, så har en hobby för mig blivit det danska och inte minst det danska språket. Jag gör definitivt inte anspråk på att vara expert, tro inte det.

Det hela började vid en familjesemester 1994, då min familj hyrde en stuga på norra Jylland i två veckor. Jag bestämde mig för att "ingen engelska, det ska fungera utan det". Det gick ganska bra, läste tidningar, lyssnade på en del radio, såg teve och matade in en del ord. Sedan har det här fortsatt genom åren, jag har läst en del dansk litteratur, pratat en del när jag besökt grannlandet, sett dansk film, lyssnat på en del dansk musik och också pratat en del med min danska arbetskamrat Else, samt dessutom pratat för mig själv (och min stackars familj).

För ett drygt år sedan kom så kronan på verket. Genom vår kabelteveleverantör blev det möjligt att lägga till DR1 i kanallistan hemma och det har inneburit god tillgång till danska nyheter, dansk underhållning och film. Ovanpå detta valde vi också NRK1, som en nordisk komplettering. Det blir mest tittande på den danska kanalen, men ibland är det kul med norskan som omväxling. Dessutom, båda kanalerna är reklamfria, det är bara så befriande.

Men danskan är ju obegriplig säger någon? Inte är den väl det, men den kräver kanske noggrant lyssnande, en nyfikenhet för många ord som faktiskt är gemensamma med vår svenska men som blivit lite förändrade med tiden. Bokstäverna har lite andra ljudvärden, men övning ger färdighet. Dessutom, om man förstår kanske drygt 95%, så spelar det ingen roll med de andra 5 procenten.

Så vad blir rådet? Jo, ta chansen att lära dig ett vackert grannspråk - danska - och läs, lyssna och titta på dansk litteratur, musik, film och teve. Det finns många godbitar att ta till sig.

Vi som tror på allas lika och unika värde

2008-11-09T19:17:00.007+01:00

Tal på Kristallnattsmanifestationen i Linköping, söndag 9 november 2008
Jag talade för Socialdemokraterna i Linköpings räkning.

Mötesdeltagare!

Jag ska börja med att citera fredspristagaren och människorättsaktivisten Martin Luther King ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad” När vi står här idag i en manifestation mot främlingsfientlighet och nazism, så är det för att visa hur många vi är som öppet vill visa vår avsky gentemot dem som inte erkänner alla människors lika och unika värde. Idag gör vi det i en gemensam manifestation, men när det är vardag behöver vi göra på alla ställen där du och jag rör oss. Det finns många tillfällen att reagera. Av och till är hela staden full av nazistiska klistermärken. Så fort du ser ett klistermärke av detta slag, ta bort det. Går det inte att dra bort det, skrapa sönder det. När du är klar har du gjort en insats för humanism och mot rasism och främlingsfientlighet.

Acceptera inte svepande omdömen som fångar upp budskap från främlingsfientliga grupperingar. Säg ifrån på jobbet, i familjen, sitt inte och ta emot. Orkar du inte argumentera emot, gå din väg som protest. Lyft fram goda exempel på alla de invandrare som betyder så mycket för samhällets bredd och utveckling. Lyft fram goda exempel på alla de som vågar trotsa normalitetsbegreppen och har kraft och mod att vara sig själva. Polisanmäl kränkningar, anmäl till din hyresvärd när lappar och flygblad börjar spridas i din närhet. Tänk som barnprogramsfiguren Grynet: TA INGEN SKIT!

I Linköping har vi tyvärr ett antal konkreta exempel på att det verkligen finns nazister. Vi ser dom i aktioner på gator och torg, vi ser dem som ovälkomna gäster på möten, vi ser dom i bloggkommentar på våra bloggar, vi ser deras inskränkta ideologi i form av klotter och flygblad. När ska ni fatta att vi Linköpingsbor inte vill ha ert budskap. Vi tar avstånd från era idéer och vi äcklas av er aktivitet.

Från Thorstein Bergmans sång Alla tillsammans kommer strofen ”Framtiden kan verka hopplös, men det är människan som skapar den”. Varje dag behöver vi fundera över och agera kring frågan om människovärdet. Mänsklig gemenskap har en oerhörd kraft i sig, långt starkare än irrlärorna om rasåtskillnad och isolationism. Ett dagsfärskt exempel på det är det amerikanska folkets tydliga besked att välja Barack Obama till sin näste president. Vi som tror på allas lika och unika värde har alltid ett jobb att göra, dag ut och dag in, men vi har också oerhört mycket att vinna.

Tack för ordet!

Föreläsning med Expo med obehagliga gäster i publiken

2008-11-06T22:21:00.004+01:00

I kväll 6 november genomförde SSU Linköping och ABF Östergötland en föreläsningskväll med Expo, stiftelsen som jobbar aktivt mot rasism och främlingsfientlighet och kartlagt den svenska extremhögern. Det var mycket ungdomar på plats, nära 100 åhörare som fick lyssna till påläste Alexander Bengtsson. Redan innan det hela hade börjat spred sig en obehaglig känsla i och med att två mindre grupperingar av nazister fanns i lokalen. Men föreläsningen startade, vi fick veta mer om krafterna och grupperingarna bakom extremhögern i Sverige.

Publiken ställde frågor och det gjorde även de nazistiska aktivisterna. Lugnt och behärskat, men med ett tydligt rasistiskt budskap. Mitt i detta började en av aktivisterna att fotografera publiken, det upplevde jag som mycket kränkande och obehagligt. Med raska steg förflyttade jag mig i salen och tog ett par bilder tillbaks. Uppenbarligen uppskattades inte detta, det blev ett kortare samtal efteråt där jag gjorde klart att en arrangör har all rätt att dokumentera ett arrangemang och att bilderna togs som en del av min tjänstgöring. Någon radering av bilderna var inte aktuell var det tydliga beskedet.

Jag är glad att jag befann mig i ett sällskap av unga, glada och starka SSUare. Kontrasterna blir så tydliga en kväll som denna med ett stort gäng nyfikna och engagerade gymnasieungdomar å ena sidan och en liten klick riktiga loosers med töntiga och äckliga nasseåsikter å andra sidan. Pedagogiken var lysande, alla som var på plats insåg att nazister är en realitet och att goda argument och gemenskap är bästa boten mot en rutten ideologi.

Tänk på att besöka EXPOs hemsida och titta exempelvis på deras researchpaket. Det gäller att veta vad extemhögern står för och vilka former den har.

Closed communitys brottsfria?

2008-10-23T23:43:00.002+02:00

Läser i en artikel i Metro att en tredjedel av svenska folket vill bo i en "closed community". Vem tror att en "closed community" är fri från brott? Precis som i alla områden - fina som mindre fina - kommer här att finnas kvinnomisshandel, barnmisshandel, skattebrott, bokföringsbrott, olaga hot, incest, rattfylla osv. Det är naivt och tro att fina fasader innebär brottsfrihet. De allvarligaste brotten begås ofta inom familjens ram. Så må man vara direktör, spärrvakt eller något där emellan.

Där människor bor sker det goda och det onda, den vackraste fasaden visar inte alltid vad som finns bakom den.

Är den borgerliga politiken värd sitt pris?

2008-09-30T21:07:00.006+02:00

I en interpellation till kommunfullmäktige den 30 september i Linköping frågar partivännerna Elisabeth Gustafsson och Eva Lindh om den borgerliga politiken är värd sitt pris. Bakgrunden är ökade kostnader för social bistånd som i sin tur beror på ett ökat antal utförsäkrade (0-klassade) från Försäkringskassan. Nya regler för sjukskrivningen slår hårt och enskilda individer/familjer får sin tillvaro snabbt raserad. Vägen till utanförskap har öppnats genom en hårdhänt regeringspolitik. Vad är då de egentliga motiven bakom det genomskinliga talet om att bekämpa ohälsan och vad är det som egentligen är intressant?

Det intressanta är under vilka omständigheter förändringarna genomförts. Allt har skett i en tid av stora finansiella överskott i statens kassa, inte alls i samband med en statsfinasiell kris. Det har gjorts för att bekosta skattesänkningar som framför allt har gynnat bättre bemedlade med höga inkomster och exklusivt boende, alltså moderata kärnväljare. Uppenbarligen är det dessa väljargrupper som ska svara JA på frågan om den borgerliga politiken är värd sitt pris. De drabbade av samma politik förs ut i ett allt djupare utanförskap, tro inget annat.

Uttrycket "De nya moderaterna" har klingat falskt hela vägen från det att det lanserades. Det finns inga nya moderater, det vi ser är klassisk högerpolitik med drag från förra sekelskiftet. Syftet är nu, som alltid, att gynna egna kärnväljare och sända notan till de som har det sämst i samhället.

Klass 9A à la Björklund

2008-09-23T22:02:00.007+02:00

Det har gått en tid sedan jag skrev sist, men nu har det återvänt energi och oppositionslust. En tanke jag tänkt rör ett tidigare inlägg jag skrev om teveserien Klass 9A. Jag skrev då orden "Jag tycker att teveserien är ett bra exempel på vad det innebär när elevernas förmåga får stå i centrum. Att ett öde inte är ristat i sten och hur mycket kraft, nyfikenhet och möjligheter som finns inrymd i högstadieelever.".

Det jag skrev tidigare är minst lika giltligt idag. Nyligen sändes ett uppföljningsprogram kring vad som hänt under vårterminen, nu med klassens ordinarie lärare. Resultaten var fortsatt goda, de flesta kom in på sökta nationella gymnasieprogram. Tanken slog mig, hur skulle det blivit om Jan Björklunds tankar fått råda?

Det blir ju förstås spekulationer, men kanske det kunde ha gått så här:
Redan tidigt hade några av de mest begåvade eleverna börjat i en elitklass, på en annan skola, i en annan stadsdel. De elever som hade de sämsta resultaten hade förts undan till särskilda undervisningsgrupper, exluderade från sin tidigare klass. Mellanskiktet hade hankat sig fram, fått ett godkännande, slussats vidare till mestadels yrkesprogram i den nya björklundska gymnasieskolan. Klassens gemensamma bildningsresa hade stannat av, den fina känslan av att lyckas tillsammans hade inte varit lika viktig. Skolans underliggande sorteringsmekanism hade antagligen fått gälla i högre grad, det är min fasta övertygelse.

I Jan Björklunds skola sker klassresan i egen kupé, det är inga gruppresor som eftersträvas. Släpar någon efter gäller 2:a klass och 3:e klass, blir man för stökig så kan avstigning på nästa station bli aktuellt. Några nya tåg kommer inte sedan, det som gäller är att ta chansen när den ges och det är bara en gång.

Intervju med Olof Palme

2008-08-04T10:32:00.002+02:00

Sveriges Televisions "Öppet Arkiv" rymmer många intressanta teveinslag, med start nästan i teves barndom. Jag tittade idag på en intevju där Jonas Hallberg och Olof Palme pratar politik, satir och löften. Inslaget är från 1982 och presenterar en avspänd oppositionsledare, van att möta media. Palmes närvaro är stark, hans röst fångar lyssnaren och tittaren.

Jag tycker att inslaget är förvånansvärt fräscht så här många år efteråt. Det är lätt att dra paralleller till exempelvis "Sen kväll med Luuk", där exempelvis Göran Persson framträdde. Hallbergs rappa dialog, full av humor, hade stått sig bra också idag.

Var hittar du Öppet Arkiv? Gå till SVT-sajten www.svt.se så hittar du lätt vidare till det öppna arkivet. Jag lovar att du fastnar en stund när du börjat leta.