Hur kan en avrättning vara en milstolpe på vägen mot demokrati?

"En milstolpe på väg mot ett demokratiskt Irak" uttalade George W Bush efter beskedet att Saddam Hussein avrättats dagen före nyårsfton 2006. Hur kan en avrättning vara en milstolpe på vägen mot demokrati? Hur kan vedergällningen vara vägen till ett humanistiskt och demokratiskt land? Uttalandet från Bush illustrerar väl mera hur fundamentalistiska krafter kan mötas när rätten att släcka medborgarnas liv för en stat blir ett medel för vilken regim det än må vara.

Reaktionerna mot verkställigheten av dödsdomen har varit många. En del har jublat, andra har tagit avstånd just från användningen av det barbariska straffet. Om det nya Irak ska vandra vägen mot demokrati och rättsamhälle, varför väljer man då att avrätta - fler verkställda dödsdomar kommer, var så säker - i Saddams egna tortyranläggningar, med juridiskt tveksamma rättegångar, med offentliggörande av bilder och annan dokumentation från verkställighetsakten? Varför lägger man bränsle på brasan så att nya självmordsattacker kan motiveras? Varför väljer man Saddams egen barbariska väg när rättvisa ska skipas?

För knappt ett år sedan skrev jag:
Ett liv kan inte väga upp ett annat, ett statligt planerat mördande gör ingenting bättre. I stället innebär dödsstraffet en fortsatt brutalisering av samhället, så också i det irakiska svajande och sköra samhällsbygget. En stegrande brutalisering påskyndas ytterligare, en rättsordning som vilar på gamla talesätt som ”öga för öga, tand för tand” eller ”ont ska med ont förgöras” legitimeras. Ett medeltida, eller varför inte säga urtida synsätt, som enligt min och mångas mening inte har någon plats i ett nutida samhälle, i en modern rättsapparat.

I grunden tror jag hela diskussionen om dödsstraffet bottnar i vilken människosyn man har. Har men en humanistisk grundsyn, så faller argumenten för dödsstraffet platt till marken. Om man tror på människans möjligheter i stället för att resa hinder, om man tror på att det faktiskt går att vända ont till gott, om man tror på respekten för andra människor då säger man också nej till att medvetet, planerat och raffinerat ta livet av andra människor i samhällets namn. Att förespåka dödsstraff innebär ju att man förespråkar dödandet som metod.

Inget har ändrats, argumenten mot dödsstraff är lika starka och argumenten för faller lika platt till marken nu som tidigare. Att motarbeta fundamentalism och barbari kräver att ledande politiker har mod nog att avstå från att släcka liv. Att våga slopa dödsstraffet är ett tecken på mänsklig civilisation.