Bra Alternativ i Norrköping

Naturligtvis beror en upplevelse på en mängd av saker och inte minst har förförståelsen en väsentlig del i upplevelsen av en Alternativfestival. Den är inte bara musik, utan det handlar lika mycket om drömmar och budskap i ett större sammanhang. När Tora von Eckardstein på Correns kulturredaktion ger sitt omdöme om Alternativfestivalen i Norrköping, finns det skäl att anta att det sker med en svag förförståelse och framför allt en generalisering utifrån ett litet smakprov av artister och en snabbtitt i programmet. För egen del var jag på plats stora delar av såväl torsdagen som fredagen. Mitt totalintryck är att det för det faktiskt redovisades ett alternativ till traditionella och om man säger så ”enbart kommersiella band”. Om vi skriver progg i stället för alternativ kan följande mening hämtas på sajten http://www.progg.se/ ” Progg är egentligen inte en musikstil utan en kulturell rörelse som även omfattar konst, poesi, kost och musik.” Du måste alltså försöka se rörelsen, människorna och hela sammanhanget (kontexten) för att kunna ana själva alternativet.

Festivalen rymde både nya och gamla ”proggare” om man nu ska använda den etiketten. Det var absolut inte bara ”krälande kackerlackor som borde lagt av för länge sedan”, utan tvärtom en spännande blandning av yngre och äldre artister, av äldre och yngre festivalgäster. Bland de yngre vill jag särskilt nämna Sanna Carlstedt och Ulf Sturesson som båda utstrålade mognad och säkerhet. Bland de mera garvade artisterna/banden finns många som förtjänar att lyfta fram, exempelvis Kebnekajse, Stefan Sundström, Mikael Ramel och Dan Hylander. Då nämner jag för min del bara framträdanden om jag verkligen sett. Pugh Rogefeldt levde däremot knappast upp till förväntningarna, hans framträdande kändes gammalt och slitet; samma sak kan tyvärr sägas om Py Bäckman. Sedan finns också tycke och smak; vad Nordman gör i sammanhanget och var hans fräschör finns reser för min del många frågor. Men totalintrycket bland alla man pratat med var mycket gott, trots regntunga skyar och tämligen svag marknadsföring.

Att se och uppleva ett musikframträdande ger mängder av tolkningar hos var och en som på något sätt deltar. Att jag som har rötterna i proggen och den röda eran på sjuttiotalet har/får en annan upplevelse än de som är betydligt yngre är inte förvånande. Vad som däremot är förvånande är att som von Eckardstein skriva ett reportage om en hel festival efter att endast ha sett två artister och att dessutom lyckas med att ge fel datum till läsarna. En enkel hänvisning till festivalsajten hade i den delen varit en god hjälp för alla proggintresserade i Correns upptagningsområde.

Richard ”Nicke” Bremer
Proggvän i Linköping

Hur kan en avrättning vara en milstolpe på vägen mot demokrati?

"En milstolpe på väg mot ett demokratiskt Irak" uttalade George W Bush efter beskedet att Saddam Hussein avrättats dagen före nyårsfton 2006. Hur kan en avrättning vara en milstolpe på vägen mot demokrati? Hur kan vedergällningen vara vägen till ett humanistiskt och demokratiskt land? Uttalandet från Bush illustrerar väl mera hur fundamentalistiska krafter kan mötas när rätten att släcka medborgarnas liv för en stat blir ett medel för vilken regim det än må vara.

Reaktionerna mot verkställigheten av dödsdomen har varit många. En del har jublat, andra har tagit avstånd just från användningen av det barbariska straffet. Om det nya Irak ska vandra vägen mot demokrati och rättsamhälle, varför väljer man då att avrätta - fler verkställda dödsdomar kommer, var så säker - i Saddams egna tortyranläggningar, med juridiskt tveksamma rättegångar, med offentliggörande av bilder och annan dokumentation från verkställighetsakten? Varför lägger man bränsle på brasan så att nya självmordsattacker kan motiveras? Varför väljer man Saddams egen barbariska väg när rättvisa ska skipas?

För knappt ett år sedan skrev jag:
Ett liv kan inte väga upp ett annat, ett statligt planerat mördande gör ingenting bättre. I stället innebär dödsstraffet en fortsatt brutalisering av samhället, så också i det irakiska svajande och sköra samhällsbygget. En stegrande brutalisering påskyndas ytterligare, en rättsordning som vilar på gamla talesätt som ”öga för öga, tand för tand” eller ”ont ska med ont förgöras” legitimeras. Ett medeltida, eller varför inte säga urtida synsätt, som enligt min och mångas mening inte har någon plats i ett nutida samhälle, i en modern rättsapparat.

I grunden tror jag hela diskussionen om dödsstraffet bottnar i vilken människosyn man har. Har men en humanistisk grundsyn, så faller argumenten för dödsstraffet platt till marken. Om man tror på människans möjligheter i stället för att resa hinder, om man tror på att det faktiskt går att vända ont till gott, om man tror på respekten för andra människor då säger man också nej till att medvetet, planerat och raffinerat ta livet av andra människor i samhällets namn. Att förespåka dödsstraff innebär ju att man förespråkar dödandet som metod.

Inget har ändrats, argumenten mot dödsstraff är lika starka och argumenten för faller lika platt till marken nu som tidigare. Att motarbeta fundamentalism och barbari kräver att ledande politiker har mod nog att avstå från att släcka liv. Att våga slopa dödsstraffet är ett tecken på mänsklig civilisation.