Kärnkraftens utbyggnad - desperat allianspolitik

Allianspartierna har enats om kärnkraften. Folkpartiet har drivit på, moderaterna har alltid gillat "nuclear power", Kristdemokraterna har bytt fot och till sist föll också Centerpartiet. Att Maud Olofsson sviker ideal är ju knappast något nytt, med ett gapskratt skulle hon förhandla bort allt inklusive den egna familjen, bara makten och härligheten bibehölls. Folkrörelseidealet är på väg bort, högerpositioneringen med samlingsnamnet "Mauderaterna" tar sig allt starkare utryck. Så förvånad över Olofssons svängning kan man knappast bli.

Motivet då? För det första kan man ju konstatera att regeringen Reinfeldt inte har värst höga ambitioner på klimatområdet. Man vill göra intryck av att fixa massor i mer outvecklade länder, medan hemmaplanen inte betyder så mycket för helheten, Sverige är ju så litet. Det är ju besvärligt med resurshushållning, rent av knöligt med besvärande känslor kopplat till stadsjeepen och en massa trist källsortering och annat bök. Så när möjligheten öppnar sig att gå till val på kärnkraftsutbyggnad, då blir budskapet till väljarna "Med vår energipolitik slipper ni att tänka på en massa trist energisparande, vi ökar eltillgången och ni behöver bara vrida upp termostaten och njuta av den härliga golvvärmen!". Att uranbrytningen orsaker massor av miljöproblem nämns inte, att mängder av atomavfall skapar problem jorden runt är inte värt att nämna och att ett av våra största och viktigaste grannländer Tyskland reagerar skarpt på den svenska regeringens ambitioner hålls det också tyst om. Likaså att energifrågan nu är ännu en långsiktig fråga som hamnat i blockpolitikens totala låsning.

Alliansen går till val på en klassisk "kiss-i-byxan-politik". Det blir varmt först, sedan kommer problemen. Drivkraften för alliansen är den generella oron för energifrågorna och följden kommer att bli att energispar, alternativ energiproduktion och att hållbar hushållning hamnar i fullständigt bakvatten.

Göran Eriksson på Svenska Dagbladet avslutar sin analys "Skarp blockgräns skapar kortsiktig energipolitik" med orden "2010 kan svenska kärnkraftsvänner rösta på alliansen och hoppas att energibolagen vågar investera efter en borgerlig valseger. Medan kärnkraftskritiska Centerväljare får hoppas att investeringarna uteblir, eller byta block." Det finns alltså kritiska röster mot energiuppgörelsen också bland genuint borgerliga skribenter. Kanske Maud Olofsson, för att travestera gamle centerledaren Gunnar Hedlund, sålt skinnet innan björnen var skjuten?