Sidor

15 februari 2009

Tron på statliga driftsformer

Av och till dyker tron på staten som driftsorganisation upp. Senast är det Folkpartiets Jan Björklund som väcker tanken på ett återförstatligande av skolan. Allt emellanåt hörs i länet verksammma Lars Stjernkvist och Widar Andersson föra fram liknande åsikter kring hälso- och sjukvårdens framtida organisation. Allt ska bli likvärdigt och tron på staten som saliggörande driftsorganisation är stor, tvånivålösningen är själva idén som löser allt. Det finns till och med en webbplats som hyllar dessa tankar, Statens Vänner. Behövs regional samordning är lösningen kommunalförbund utan beskattningsrätt. Kommunalförbund som på regional östgötanivå kräver att fjorton fullmäktigeförsamlingar är helt överens och där den som vill minst bestämmer takten, lite av en EU-modell på svensk regional nivå. Samma problembild som när borgerliga Söderköpings kommun lade ribban lågt för regionala kultursatsningar för ett par år sedan...

Vi tänker oss hälso- och sjukvården i statlig drift, är det så klokt? Samma personer som ovan menar att primärvården ska föras till kommunerna. Hur blir det för lilla Ydre kommun att driva en vårdcentral, svara för läkarrekrytering och stödja forskning- och utvecklingsverksamhet? Jag är mycket tveksam till en sådan lösning. Ska sedan regionala kommunalförbund ta över driften av mindre- och mellanstora sjukhus, så blir det "lägsta ambitionsnivån" som bestämmer takten. Så till universtitetssjukhusen (regionsjukhusen) med staten som ägare. Vad är garantin för att det blir bra? Jag pekar på en politisk nivå som inte klarar av att återinvestera och investera i exempelvis infrastruktur, inte klarar av att i egenskap av Försäkringskassan i rimlig tid föra över X kronor från konto A till konto B, som inte kan hålla sams med sig själv i sina olika skepnader och som med stor nyckfullhet kan bryta överenskommelser med den lokala/regionala parten eftersom stora starka staten alltid tar ett år i taget....

Dessutom, frågan om gränsland mellan huvudmän kvarstår. Om staten ska driva storsjukhusen, kommunalförbund små och mellanstora sjukhus, samt kommunerna traditionell primärvård och sjukvård i hemmiljö, så är det tre parter som ska hantera vårdkedjor och förklara för medborgaren varför det knölar i flödet mellan nivåerna.

Det finns också ett demokratiskt underskott om staten tar över driftsansvaret för exempelvis skola eller sjukvård. Vägen mellan medborgare och ansvarig politiker är orimligt lång. Det skulle gälla i skolans värld, i hälso- och sjukvårdens värld och alla andra områden som fördes över till staten. Hur skulle brukarinflytandet garanteras? Hur skulle de lokala perspektiven och förutsättningarna fångas upp? Genom en generaldirektör och dennes stab? Fjärrstyrning sade Bull, väljaravstånd sade Bill.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar