Höjd pensionsålder, är det så himla klokt?

Av och till förs idéer om höjd pensionsålder fram. Exempelvis Folkpartiet (läs DN-artikel) vill helt slopa den övre gränsen för pensioneringen, Kristdemokraterna (läs SvD-artikel) stannar vid 72 års ålder, högt bara det.

Jag säger inte att det inte finns persionärer som kan jobba långt upp i åldrarna. Jag säger i sig inte att finansieringen av vårt pensionssystem är en oviktig fråga, men det finns ett stort värde av ett naturligt avslut vid en viss tidspunkt. Det handlar om att kunna lämna arbetslivet värdigt, detta utan den skammens väg som en uppsägning av personliga skäl lämnar efter sig. För med en slopad eller kraftigt höjd gräns för pensioneringen, utan rätten för arbetsgivaren att säga upp den anställde när pensionsåldern uppnåtts, så väntar svåra stunder för både arbetsgivare och anställda när avslutet en dag ändå måste bli verklighet.

Vi tänker oss läraren eller sjuksköterskan som vill jobba kvar, detta med sikte på en självvald avtrappning vid 70 års ålder. Åren går och man tappar trots allt lite tempo, får lite svårare att ta till nya metoder och rön, ligger inte i framkant. Den anställde vill jobba kvar av ekonomiska och självförverkligande skäl, känner sig själv säker på sitt kunnande och kompetens. Chefen och närmaste arbetsledaren däremot har sett att yrkesutövningen börjat svikta, hur hanteras den situationen? Enda vägen är då endera förhandlingsvägen eller att säga upp trotjänaren av personliga skäl (tänkbara orsaker kan vara sviktande kompetens, säkerhetsskäl eller omsorg om den som får trotjänarens tjänster). Det blir en svår och pressande uppgift att föra detta avslut i hamn.

Är det inte bättre att ha en fastställd övre gräns med avgångsskyldighet, men en möjlighet att där det så passar (och parterna är överens om det) visstidsanställa kanske ett år i taget? Vem avgör om kompetensen och energin inte räcker till? I slutändan är det alltid chefen, arbetsledaren och den som tar emot arbetsinsatsen som måste sätta ribban i sådana avvägningar. Det kan inte vara den enskilde anställde som på egen hand ska avgöra när det är dags att packa ihop pryttlarna i skrivbordet och njuta av sin ålders höst.

Att hela frågan dessutom kontrasterar kraftigt i förhållande till en extremt hög ungdomsarbetslöshet är ytterligare ett skäl till försiktighet i dessa frågor. När antalet arbetstillfällen sviktar är det nog till och med klokt att några lämnar arbetsmarknaden av naturliga skäl och ger plats för nya förmågor.