Mycket har skrivits i samband med partiordförandekrisen i Socialdemokraterna och vad som därefter pågår. Många har åsikter, allt rapporteras och allra konstigast är nog alla redovisningar i media av vilka som säger NEJ till att kandidera till det uppdrag som nu blivit ledigt. Se exempelvis en artikel från Sydsvenska Dagbladet. Samma redovisning har pågått vid varje ordförandeval allt sedan Ingvar Carlsson neddelade sin avgång i augusti 1995. Spekulationerna rullade igång och utrycket “Nej, nej, nej” citerades gång på gång. Måste vi ha det så i Socialdemokraterna?
Vad jag efterlyser är ett klimat där medlemmar törs/får kandidera till uppdrag, utan att de som förlorat en omröstning är politiskt döda efter voteringen, men den upplevda verkligheten talar tyvärr ett annat språk.
Låt mig ta ett exempel i form av ett fyllnadsval av ett heltidsuppdrag för några år sedan någonstans i Sverige. Det fanns säkert tio tänkbara och mycket dugliga kandidater till detta uppdrag. Men alla sade nej till kandidatur och i slutänden hade valberedningen bara ett namn att bereda. Diskussioner i informella och högst privata sammanhang hade medfört att alla tänkbara kandidater backade. En sådan situation lämnar en ganska bitter eftersmak. Det beskrivna förloppet kan dessvärre också tjäna som mall för valprocessen av ledande företrädare på många håll i landet, detta också på nationell nivå.
Skillnaden gentemot det nyligen genomförda valet av partiledare i Vänsterpartiet är stor. Jag hade själv, som neutral samtalsledare, möjlighet att möta de fyra ordförandekandidaterna hos Vänsterpartiet i Söderköping. För det första nyttjades den unika möjligheten att exponera politiken runt om i landet i flera månader och för det andra fick både Vänsterpartiets medlemmar, allmänhet och media möjlighet att bilda sig en uppfattning om varje enskild kandidat. Också Miljöpartiets språkrörsval rymde samma typ av process och de som inte blev valda fortsätter i stort att jobba vidare i de uppdrag man hade före kandidaturen, Micaela Valtersson (se SvD-artikel) undantagen.
Det är det jag menar med öppenhet, att det ska vara helt OK att kandidera till ledande uppdrag lokalt, regional och nationellt. När vi Socialdemokrater har voterat ska de som kandiderat kunna fortsätta att jobba för partiets idéer, både de så kallade vinnarna och de som drog de något kortare stråna. Ska den kulturen vara så himla svår att införliva? Hur ska vi Socialdemokrater kunna skola ledande företrädare och ha en god återväxt om vår inre kultur inte tillåter våra förtroendevalda att ha ambitioner?
Bilden ovan är lånad från socialdemokraterna.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar