Lördag 1 oktober var jag som ABFare och träffade s-kvinnor på deras styrelsekonferens förlagd till Marieborg. För några år sedan var s-kvinnor en organisation på nedgång, på många håll verkar den trenden ha vänt. Behövs det en särskild kvinnoorganisation inom ett parti som säger sig vara feministiskt? Tydligen är det så.
S-kvinnor har genom åren profilerat sig på sakpolitiska områden som fred och avspänning, rättvisefrågor ur ett feministiskt perspektiv, familjepolitik, trygghetsfrågor, utbildning- och bildning m.m. Alla områden som i sanning berör många, men som kanske inte får den plats de alltid behöver på dagordningen. Men måste man vara kvinna för att se behovet av fred och avspänning? Det borde inte vara så, men tydligen lyfter s-kvinnor vissa frågor som annars drunknar i planfrågor, tillväxt och ekonomism.
Det känns tråkigt att den politiska agendan skiljer sig åt mellan genuint kvinnliga gemenskaper och den blandade arenan. För s-kvinnors huvudfrågor handlar ju om en gemensam värld, om att skapa en rimligt god plats för alla oavsett kön, ålder, religion, sexuell läggning eller hudfärg.
Frågan som växer fram i mitt sinne, vilka förändringar behövs i de politiska strukturerna för att fred och avspänning, rättvisefrågor ur ett feministiskt perspektiv, familjepolitik, trygghetsfrågor, utbildning- och bildning ska sättas främst på dagordningen? Frågan är värd att ställa och fundera över i olika sammanhang. Kanske vi är många som valt fel fokus i vår politiska gärning. För vad säger att alla strategiska frågor alltid behöver formas utifrån tillväxt och ekonomism?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar