En diktator ställs inför rätta

Nu har rättegången mot en hårdför och skoningslös diktator, Saddam Hussein, inletts i Irak. Att denne man initierat och ansvarat för mängder av mord, hårdhänt tortyr och med säkerhet folkmord är nog inte många som tvivlar på. Förhoppningsvis går skuldfrågan också att klarlägga.

Återstår sedan straffsatsen. Många rop hörs på "den slutgiltiga lösningen", med andra ord dödsstraff. Eftersom USA är ledande aktör i hela Irakfrågan finns med all säkerhet formella yttre krav på att just den straffsatsen ska väljas. USA som nation är en av de ivrigaste förespråkarna av dödstraff, detta tillsammans med exempelvis diktaturstaten och "dynamikens centrum" Kina.

Saddams liv ska skonas
Ett liv kan inte väga upp ett annat, ett statligt planerat mördande gör ingenting bättre. I stället innebär dödsstraffet en fortsatt brutalisering av samhället, så också i det irakiska svajande och sköra samhällsbygget. En stegrande brutalisering påskyndas ytterligare, en rättsordning som vilar på gamla talesätt som ”öga för öga, tand för tand” eller ”ont ska med ont förgöras” legitimeras. Ett medeltida, eller varför inte säga urtida synsätt, som enligt min och mångas mening inte har någon plats i ett nutida samhälle, i en modern rättsapparat.

I grunden tror jag hela diskussionen om dödsstraffet bottnar i vilken människosyn man har. Har men en humanistisk grundsyn, så faller argumenten för dödsstraffet platt till marken. Om man tror på människans möjligheter i stället för att resa hinder, om man tror på att det faktiskt går att vända ont till gott, om man tror på respekten för andra människor då säger man också nej till att medvetet, planerat och raffinerat ta livet av andra människor i samhällets namn. Att förespåka dödsstraff innebär ju att man förespråkar dödandet som metod.

En viktig gräns
Frågan om dödsstraff pekar på en viktig gräns för rättsapparaten. Har det en gång blivit tillåtet för vissa brott, så finns det genast några som vill använda det för fler brott. Några kanske hävdar ”Det finns vissa brott som bara kan sonas med ett enda straff, nämligen avrättning”. Just ordet "vissa" är ett gummibandsord som kan tolkas på många olika sätt. Att sätta gränsen vid ett fullständigt stopp för dödsstraff lämnar inga möjligheter till tolkningar. Dödsstraff är aldrig nödvändigt och leder garanterat till såväl förstärkta våldsspiraler som moralisk förflackning.