Kravaller i Linköping

Lördagen 29 oktober var Linköpings city fullständigt blockerad av dels Nazister (hemska tanke), dels AFA-anhängare och motdemonstranter. Jag hade för egen del tagit ett initiativ till ett gemensamt flygblad från de sju fullmäktigepartierna, detta blev den officiella politiska linjen gentemot de antidemokratiska strömmar som präglade stadskärnan under halva lördagen.

Känslan av närheten till aktiva uniformerade nazister skapade en känsla av samhörighet och gemensam avsky hos alla man mötte på stan under den tid jag var på plats. Med det gemensamma flygbladet i hand kunde många goda samtal föras med människor som vågade öppna sina sinnen och som trodde på gemensamma goda värden.

Motståndet kan förstås, men aldrig våldet
Vartefter ökade rörelsen bland tillresta antifascister anförda av AFA-anhängare. Man hade egentligen ett guldläge. Jag tror att tusentals linköpingsbor hade varit beredda att med passivt motstånd, burop och visselpipor blockera vägen för Nationalsocialistisk Front. När motståndet övergick i våldshandlingar försvann sympatierna sekundsnabbt. Att trovärdigt kämpa mot antidemokratiska strömningar kräver att man avstår från våld. Det finns ingen vingelmån i den frågan, att nyttja våld bara öppnar för våldspiraler som skrämmer bort alla de som aktivt skulle vilja argumentera och bilda opinion mot nazisterna.

Demonstration JA, men tid och plats?
Med hänsyn till den uppkomna situationen kan jag tycka att polisen operativt gjorde en bra insats. Däremot lämnar den förberedande riskbedömningen en del tvivel efter sig. Att tillåta en demonstration av detta slag i Sveriges femte största kommun, en lönelördag kl 11.00 mitt inne i city verkar inte särskilt övertänkt. Under en veckas tid steg temperaturen och många kände nog på sig att detta kommer att bli riktigt, riktigt stökigt. Det blev det ju också. Demonstrationsfriheten måste givetvis gälla, men klockslag och plats borde kunnat hanteras på annat sätt.

Vad kan vi göra framöver?
Jag tror att det finns en stor andel av motdemonstraterna som med samtal och diskussion kan komma att inse att våld är en helt felaktig metod för att bekämpa antidemokratiska strömningar. Det måse skapas möten mellan folkvalda och ungdomar som naivt agerar i flock, men som nog egentligen vill göra aktiva insatser för de goda krafterna. En dialog på lokalt plan med mindre grupper av ungdomar vore bra och angeläget. Jag tror också det måste till en dialog mellan kommunala företrädare och polisen för att undvika liknande situationer i framtiden. Dessutom, alla som tror på demokratin måste göra små men oändligt många insatser för att visa på värdet av en demokratisk samhällsbyggnad. Vi ska alltid ha öronen öppna och lyssna, vi ska ha vår röst och penna beredda när de onda krafterna visar sitt fula tryne.