Det har gått en tid sedan jag skrev sist, men nu har det återvänt energi och oppositionslust. En tanke jag tänkt rör ett tidigare inlägg jag skrev om teveserien Klass 9A. Jag skrev då orden "Jag tycker att teveserien är ett bra exempel på vad det innebär när elevernas förmåga får stå i centrum. Att ett öde inte är ristat i sten och hur mycket kraft, nyfikenhet och möjligheter som finns inrymd i högstadieelever.".
Det jag skrev tidigare är minst lika giltligt idag. Nyligen sändes ett uppföljningsprogram kring vad som hänt under vårterminen, nu med klassens ordinarie lärare. Resultaten var fortsatt goda, de flesta kom in på sökta nationella gymnasieprogram. Tanken slog mig, hur skulle det blivit om Jan Björklunds tankar fått råda?
Det blir ju förstås spekulationer, men kanske det kunde ha gått så här:
Redan tidigt hade några av de mest begåvade eleverna börjat i en elitklass, på en annan skola, i en annan stadsdel. De elever som hade de sämsta resultaten hade förts undan till särskilda undervisningsgrupper, exluderade från sin tidigare klass. Mellanskiktet hade hankat sig fram, fått ett godkännande, slussats vidare till mestadels yrkesprogram i den nya björklundska gymnasieskolan. Klassens gemensamma bildningsresa hade stannat av, den fina känslan av att lyckas tillsammans hade inte varit lika viktig. Skolans underliggande sorteringsmekanism hade antagligen fått gälla i högre grad, det är min fasta övertygelse.
I Jan Björklunds skola sker klassresan i egen kupé, det är inga gruppresor som eftersträvas. Släpar någon efter gäller 2:a klass och 3:e klass, blir man för stökig så kan avstigning på nästa station bli aktuellt. Några nya tåg kommer inte sedan, det som gäller är att ta chansen när den ges och det är bara en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar