Backspegeln gör mig rörd

Det är den där dagen som infaller varje år, den kronologiska dagen som är så där småtrevlig. Vart tionde år är den mera pompös, med större åthävor, med hurrarop och som regel mer förberedelser. I år inträffar den för femtiofjärde gången. Vad menar jag? Jo då, du förstår, men blygsel förhindrar mig att skriva i klartext.

Paket från hustru, barn och deras respektive levererades vid frukostbordet i morse. Jag hade önskat mig “Beatlesboxen” i stereoversion och jag fick den! För att förstå lite av känslan bakom denna detta kulturella sextiotalskoncentrat kan du läsa en recension i Östersundsposten.

Jag tog med en av skivorna och spelade den i bilstereon i bilen på väg mot jobbet. När “A hard days night” ljöd ur högtalarna blev jag väldigt rörd. Minnen strömmade fram och jag satt åter vid radiogrammofonen, märket var Radiola och den hade ett vackert grönt öga, den stod i vad vi kallade “stora rummet” i huset vi hyrde i Klockrike. Jag satt ofta där och spelade syrrans och brorsans skivor för mig själv. Stora världen kom direkt till Klockrike via skivaffärerna i Motala.

Mest var det Beatles jag spelade. Jag sjöng med på som jag tyckte finaste engelska och med exakt samma röst som John Lennon. Tiden är någonstans 1965-67, en evighet sedan. Men en sak lever kvar, John Lennon och jag sjunger fortfarande väldigt bra tillsammans!