Folkrörelse och arbetarrörelse är två för mig mycket positiva ord. Båda två beskriver ett förlopp, ett skeende som bygger på sambete och idégemenskap mellan människor. Ett ganska långsamt förlopp, ibland stannar det av, ibland tar det fart. Blickar man tillbaka till tiden strax före arbetarrörelsens framväxt - 1840 och 50-tal - så öppnar sig fantastiska perspektiv. Otroliga förändringar som bygger på mängder av människors gemensamma kraft, vilja och drömmar.
Idag är tempo och mätbara resultat det allenarådande. Vi själva i egenskap av politiska företrädare kräver mätbara resultat och nytta av föreningar, studieförbund och idrottsföreningar och rörelser av olika slag. Vems nytta och vilket resultat? Rimligen bör väl i så fall den enskilde medlemmens nytta i och av organisationen vara måttstock. Inte samhällets nytta mer än utifrån allmänna demokratiaspekter och som stöd till goda krafter och gemenskap. Tendensen idag är att allt ska gå att mäta utifrån kvantitativa aspekter. Utan mätbara resultat, ofta i kort perspektiv, och genuin samhällsnytta dras stödresurserna från samhället ned eller upphör helt. Inte sällan är socialdemokraterna drivande i dessa nya tiders krav på folkrörelser och föreningsliv. Vi har nog i vissa fall glömt bort att vi själva som parti är en folkrörelse och en vital del av arbetarrörelsen.
Med kortsiktiga krav på resultat och nytta kommer demokratifrågor och utveckling av civilsamhället alltid att hamna i skymundan. Om inte arbetarrörelsen i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet tror på samhällsförändring och demokratirörelser genom folkrörelse och föreningsliv, då stänger vi slutligen dörren för oss själva. Dörren vi öppnar består av egoism, konkurrens och utanförskap, tendenser långt bortanför socialdemokratins idéer. Vi måste besinna oss precis nu och våga bygga vidare på folkrörelsespåret inte bara i högtidstalen utan i det aktiva politiska arbetet lokalt, regionalt och nationellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar