26 december 2009

"Europas vänster måste tänka om"

Ingen ska påstå att det är några jätteskillnader mellan Aftonbladet, Expressen och för den delen Kvällsposten. Efter att ha kikat igenom dagen Aftonblad konstaterar jag att av tidningens 56 sidor är snällt räknat 21 av journalistisk karaktär, i procent räknat dryga 37 procent. Resten är en blandning av annonser och vad som kan kallas pseudonyheter. Till detta kommer också den rosa sportbilagan som för min del känns väldans ointressant, andra kastar sig säkert över den.

Men det finns en skillnad mellan dessa tabloider, den finns på ledar- och kultursidorna. Idag återfinns ledaren Europas vänster måste tänka om, skriven av Katrine Kielos, som blickar tillbaka på vänsterns position vid ingången till nollnolltalet och när vi nu är på väg in i tiotalet. Antalet regeringar inom EU-länderna, där ett parti till vänster om politikens mittlinje ingår har minskat kraftfullt. Labour i Storbrittanien spås gå mot ett säkert valnederlag när nästa parlamentsval genomförs. Kielos ledare är mycket inressant och rekommenderas verkligen för läsning. Hennes analys kan sammanfattas i frågeställningen Vart är Europas vänster på väg?

Någonstans måste vi socialdemokrater våga välja och hitta vägar som inte nödvändigtvis är bleka liberala kopior. Det måste synas tydlig skillnad på vår faktiskt förda politik och de liberala-konservativa ministärer som nu styr nästan överallt. En socialdemokratisk politik måste syfta till att ge möjligheter år alla, att ta sig ur de gigantiska klyftor som allt tydligare präglar samhället. Någonstans hörde jag att EU25 (de nuvarande medlemsländerna) totalt sett rymmer större levnadsmässiga skillnader än USA. Strävan för socialdemokratin måste vara att finna vägar som vänder den utvecklingen och som vågar föra fram idéer som bryter trenden.

Den socialdemokratiska bloggaren Thomas Hartman har tillsammans med förra SSU-ordföranden Anna Sjödin skrivit boken Vem bryr sig? - En bok om Sverige som snart släpps. I presentationen står följande "Den som värnar välfärden måste våga vara välfärdsstatens största kritiker. Den politiska kraft som vill ha människors stöd måste dela den ångest och de drömmar de mest utsatta i samhället lever med. Då minskar klyftorna i samhället och då först återfår politiken människornas förtroende." Tankvärda ord som är värda att lyfta inom det parti som ska ta ansvaret för att styra Sverige efter nästa års riksdagsval. Vi behöver betona vår politiska särart och vi behöver göra tillsammans med andra demokratiska socialistiska partier i hela Europa.
Manus

11 december 2009

Skattebetalarnas förening bjöd in...

...till så kallade Inspirationsdagar i ett brev sänt till fullmäktigeledamöterna i Linköping. Syftet är att ge inspiration att tänka i nya banor och i slutänden uppnå ett lägre skatteuttag. Oj oj oj, vilket förvånande budskap! Synd bara att Linköpings Stadsmission lånat sig till detta evenemang genom sin direktor Lars Linebäck, en gång socialdemokratisk ordförande i socialnämnden. Stadsmissionen om någon borde väl känna av effekterna från en regering som sänker skatter för de som har jobb och ökar pålagorna för dem som är arbetslösa och sjuka.

Jag skrev ett kort men tydligt svar till Skattebetalarna, jag tror nämligen inte vi har så mycket gemensamt:

Rubrik: Inbjudan inspirationsdagar - NEJ TACK

Hej!

Jag vill bara meddela att jag inte är intresserad av deltagande i era Inspirationsdagar, här förlagda till Linköping den 15 december.
Varför?

Skattebetalarna är inte legitima företrädare för landets skattebetalare. Det är i så fall i långt högre grad valda representanter för partierna i de beslutande parlamentariska församlingarna. Jag är själv medlem i Socialdemokraterna, en organisation med 120 års erfarenhet av politiskt arbete och med för närvarande över 100 000 medlemmar.

Skattebetalarna är en lobbyorganisation som propagerar för låga skatter och nyliberal politik, krafter som ensidigt gynnar sittande regering. Det finns alltså inget skäl för mig att ta till mig av era idéer.

Jag avstår gärna från ytterligare utskick från er organisation, ni vinner inte mitt hjärta hur ni än försöker.

Med vänlig hälsning
Richard Bremer

8 december 2009

Det räcker ta mig tusan nu

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om anonyma brev och de motiv som ligger bakom att driva en fråga till det allra yttersta, bortanför voteringar och bortanför det så kallade sunda förnuftet. Sådant sker när den egna viljan att få rätt överskuggar den politiska gruppering man är satt att representera. Här i Östergötland har Socialdemokraterna hamnat i en sådan situation när efterbörden från vår nyligen genomförda valkonferens nu förstärks genom dansen från tunga elefanter i partistyrelsen, allra tydligast i en artikel i Norrköpings Tidningar.

Praxis är det som präglat hur delegationerna fyllts på vid våra regionala kongresser. Sett i efterhand är det lätt att säga att stadgarna inte följts till punkt och pricka, men faktum är att så här har det gjorts många gånger förr. Jag ställer mig nu frågan om samma krafter hade kommit i rörelse om resultatet av voteringen (mellan Johan Andersson och Aleksander Gabelic) på plats fem på vår riksdagslista hade varit det motsatta? Om Aleksander vunnit voteringen hade samma personer, hemliga och icke hemliga, på samma sätt ropat på stadgebrott och sagt att "det hade aldrig kunnat hända i vårt partidistrikt" som Urban Ahlin nu yttrar i denna fråga. Är inte hela tiden det bakomliggande syftet att kullkasta voteringsresultatet det som driver på, kosta vad det kosta vill? Eller är det rättrådigheten som är drivkraften oavsett vem som förlorar en votering? Icke, säger Nicke!

En gång i tiden yttrade CH Hermansson i dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna (vpk) att "Någon jävla ordning får det ändå vara i ett parti". Hör hans ord på SRs webbradio och besinna vad som yttras. De krafter som nu verkar i detta tänker inte på den idéburna rörelse de verkar i, de tänker allra mest på den egna maktsfären och den egna lilla köttgrytan. Var det inte tillsammans som Thorstein Bergman sjöng? Vi måste jobba tillsammans och inte mot varandra, så tänker jag.

3 december 2009

Det räcker nu

Jag vet inte vem eller vilka som skriver anonyma brev till media kring Socialdemokraterna Östergötlands valkonferens. Brev som, även om de hade varit anonyma, i vart fall kunde riktats direkt till partiorganisationen. Men syftet måste vara något annat än att bara föra fram sin kandidat, sina idéer och sin vilja. Syftet måste utgå från enbart den egna viljan och en tro på den enda rätta vägen.

Det är lätt att räkna ut att det är djupt initierade och/eller nogrannt instruerade personer som skriver anonyma brev till media, personer som kan medias spel. Min åsikt är att det som nu pågår inte på något sätt gagnar vårt parti eller ens någon av de inblandade personerna (riksdagskandidaterna). Det finns bara en part som gagnas och det är våra motståndare, samt i förlängningen de som misstror politiken i största allmänhet.

Jag följer givetvis noga det som pågår i media (läs NT, Corren osv). Jag vill här klargöra min åsikt och betona att jag för min del inte på något sätt vill bli ett redskap i inre stridigheter. Jag vill ses som en person som värnar partiets idéer och inte spelar våra motståndare i händerna. Däremot vill jag betona rätten att föra fam en åsikt och pröva den i en demokratisk organisation Jag för min del tycker att en som fångar hela situationen bra är Christoffer Bernsköld i sin blogg. Han beskriver anständighetens gräns på ett bra sätt, hur långt man kan gå när man driver ett enskilt namn i en valprocess.

Just nu längtar jag efter att lägga nomineringsdiskussioner bakom oss Socialdemokrater och i stället benhårt fokusera på ett intensivt valarbete. Vi har först ägnat kraft och tid till ett pseudoval (kyrkovalet), sedan haft nomineringstider under en ganska lång period. Båda dessa komponenter har till del blockerat möjligheten att nå ut med kongressens budskap och hämmat upptrappningen inför valåret. Dags att citera Internationalen i stället, alltså "Upp till kamp"!

25 november 2009

Kommentarer till "varböldsinlägget"

Jag har fått en del kommentarer kring mitt förra inlägg En varböld värker hål, där jag beskrev vägen fram till måndagens moras med en totalt sprucken fullmäktigegrupp inom Socialdemokraterna Ödeshög. Mediareaktionen blev omedelbar, med samtal både från Corren och Radio Östergötland. Jag har sedan i bloggkommentarer blivit beskylld för partiskhet, faktaförvrängning och för att förvärrat situationen inom lokalorganisationen. En "klipsk och djupsinning"kommentar säger "Vore jag katt skulle jag inte lyfta på rumpan åt dej och ditt DRAVEL.Väl mött öga mot öga med oss och förklara dej!".

Låt mig lyfta fram några fakta som jag menar varit avgörande:

1. Efter en lång och öppen träff där alla berörda fått komma till tals utan replikrätt valde sex stycken styrelsemedlemmar av egen kraft att inte medverka i det fortsatta arbetet för att skapa bättre klimat i styrelsen och lokalorganisationen. Jag var mycket noga med att inte ta ställning för någon sida hela vägen fram till denna brytning.

2. Två stycken årsmöten har genomförts utan reservationer och utan voteringar. Styrelsen har blivit enhälligt vald vid båda dessa tillfällen.

3. Styrelsen och dess ordförande är legitima företrädare för arbetarekommunen. Detta regleras i stadgarna. Styrelsen har varit den part som har sökt samarbete vid de möten där jag medverkat. Jag har vid dessa tillfällen ansträngt mig för att vara så saklig och noggrann som möjligt, detta för att bidra till att stabilisera organisationen. Samma sak har gällt övriga externa medverkande.

Kulturfientlighet och högerkraft
Hur de nu avhoppade fd partikamraterna än beskriver saken kan man också klart konstatera att stödet har gått till tre högerpartier (Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna) och att detta bland annat lett till att Socialdemokraterna missat möjligheten att ingå i en ny majoritet (med Centerpartiet). En följd av detta är att Ödeshög blir länets första kommun med noll kronor i folkbildningsanslag. Detta i en kommun som präglas av amatörkultur i olika former. Indragningen innebär att studieförbunden sannolikt lämnar orten helt och att en kulturskatt som Alvastra Krönikespel allvarligt hotas.

Det är falsk marknadsföring att påstå att det har skapats en alternativ lokal socialdemokrati. Avhopparnas eventuella nya partibildning är ett högeralternativ och inget annat.

Andra mediakommentarer:
Lyssna gärna till partidistriktets ombudsman Roger Berzell i ett inslag i SR Östergötland.

24 november 2009

En varböld värker hål

Jag har haft "förmånen" att under ungefär 2½ års tid följa Socialdemokraterna i Ödeshög och deras mödosamma resa mot framtiden. Det har varit intressant, det medges, att utifrån betrakta en process som nu slutligen resulterat i vad som kan kallas "en varböld värker hål". En gruppering, en minoritet, har ansett sig ha mer rätt än övriga och har gång efter annan fronderat mot ledningen. Otrevligheter människor emellan har definitivt inte saknats.

Märkligt nog har två årsmöten genomförts utan vare sig motförslag eller reservationer. Gänget runt Charles "Challe" Eriksson har inte drivit sin sak på beslutande medlemsmöten, man har i stället gått sin egen väg genom att gå emot partilinjen i de parlamentariska sammanhangen. I år har detta drivits ännu längre, till och med en egen linje vad gäller kommunbudgeten har presenterats, en linje som inte alls lyfts partiinternt. Att agerandet bryter mot partistadgan är solklart och nu kommer det yttersta tecknet när trion Charles Eriksson, Kristina Fredriksson och Lena Lago Berg deklarerar att man ska bilda ett nytt lokalparti. Skeendet skildras i en färsk artikel i Östgöta Correspondenten och på SR Östergötlands sajt.

Äntligen kan den lokala partiledningen börja se framåt, oroshärdarna lämnar Socialdemokraterna. Det finns inget skäl att sakna personer som inte deltar i beslutande medlemsmöten, som inte följer besluten på samma möten och som bara sätter den egna viljan i centrum. Hur det går med partibildningen får vi se, oavsett detta finns nu möjlighet för Ödeshögs arbetarekommun att börja rusta för framtiden.

Det finns också skäl att notera att de tre röstade för ett förslag från (m), (fp) och (kd) och mot ett förslag från (s) och (c). De tre har alltså blommat ut som renodlade högerpolitiker, vilket knappast var vad deras väljare trodde i september 2006. Har trion någon skam i kroppen lämnar de omedelbart sina uppdrag för Socialdemokraterna, inklusive kommunfullmäktigeuppdraget. Att besluta om skattemedel under falsk flagg är inte bara olämpligt, det är i allra högsta grad ohederligt.

15 november 2009

Eftertanke och framtid

I lördags landade en lång tids aktivitet kring nomineringar till riksdagslistan för oss Socialdemokrater i Östergötland. För egen del hade jag engagerat mig ganska hårt för att få Aleksander Gabelic på säker valbar plats, till och med en Facebookgrupp drog sent omsider igång för att ytterligare öka trycket.

Strategin att puffa för Aleksander var så när fullt ut framgångsrik. Med röstsiffrorna 153 för motkandidaten fick vår kandidat 130 röster, ett ganska jämt lopp med andra ord. Jag tror den jämna omröstningen rymde sympati, protester, engagemang och tron på att ett län trots allt bara är - just det - ett län. Vägen fram till omröstningen innehöll blandade komponenter, men framför allt öppen och ärlig debatt de gånger placeringarna på listan diskuterades öppet. Där emellan har funnits andra inslag som skriftliga pekpinnar, makt och rädsla för att de smidigaste planerna ska kastas om och kastas över ända.

Så med hela vägen fram till listan i backspegeln kan det finnas skäl att fundera över förändrade eller i vart fall justerade urvalsinstrument och kriterier, andra metoder för omröstning, större möjlighet för öppna delegationer vid val av företrädare. Det måste inte för alltid vara rätt det som en gång varit det. Ett par frågor rullar upp för mig: Hur skapar man förändring och hur skapar man förutsättning för den? Vilka strukturer hindrar förändringen?

Fundera på frågorna och hör gärna av dig med dina idéer och synpunkter! Du kan mejla direkt till nicke.bremer(at)comhem.se eller ännu hellre skriva reaktionerna som kommentarer här.

13 november 2009

Därför stödjer jag Aleksander Gabelic

(Det talade ordet gäller)

Presidie, kongressledamöter, gäster!

Idag är det dags att välja vilka som ska kandidera till riksdagen i nästa års val och inte minst att bland dessa välja ut de som på bästa sätt kan representera Socialdemokraterna i länet, dra mest röster, göra trovärdigast intryck, orka driva på i ett tungt arbete för att förverkliga partiets idéer. Inget är säkert, men sex tämligen säkra mandat ger oss tre starka kvinnor och män som ska stå i frontlinjen i en säkert tuff och svår valrörelse. Den mediala styrkan, sakkunskapen och den ideologiska kompassen och tryggheten är viktiga delar för att få ett vinnande lag. Rimligen är det dessa delar som måste vara avgörande, inte den exakta bostadsorten.

Alla som kandiderar bor i Östergötland, gott så. För låt oss minnas att våra riksdagsledamöter har hela valkretsens uppdrag. Och låt oss också vara realister, vi har inte sju säkra mandat.

Vägen fram till dagens beslutande möte har inte varit odramatisk, det finns reservationer på fyra positioner på listan. Låt oss se det positiva i att det finns en diskussion i länet kring vilka som ska ha tätpositionerna. Låt oss se med lite mindre dramatik på de voteringar som kommer att följa. Valberedningen har lagt ett förslag som har en majoritet bland dem som är valda till just det organet. Men låt oss nu myndigförklara valkongressens alla ombud och ge dem förtroendet att rösta efter egen övertygelse i de slutna omröstningarna. Här sitter hundratals kloka socialdemokrater som klarar av att tänka själva. På lång sikt tror jag vi måste hitta andra processer fram till den spikade listan, vi sliter sönder varandra inifrån annars och det tjänar bara våra motståndare på.

Aleksander Gabelic har under sina år i riksdagen lyckats bygga upp ett ännu starkare närverk än det han hade med sig in och är verkligen en aktiv och respekterad riksdagsledamot. Till internationella frågor och människorätt via FN-förbundet har fogats ett gediget kunnande på miljöområdet, något som Aleksander verkligen har vunnit aktning för i många sammanhang. Han är aktiv i hela länet och har skapat kontakter på många håll, både lokalpolitiskt och gentemot näringslivet.

Aleksander har också en annan etnisk bakgrund, rötterna finns i Kroatien. Han är småbarnsförälder med kunskap om det så kallade livspusslet. Jag tror det är viktigt att väljarna kan identifiera sig med våra kandidater, att det finns en blandning av erfarenheter och olika egenskaper. På så vis tillför Aleksander något till helheten, det är den blandade kartan som är socialdemokratins starkaste kännetecken. Aleksander är därför en viktig pusselbit för att få ett vinnande lag nästa år.

Jag yrkar slutligen att Aleksander Gabelic placeras på plats 5 på riksdagslistan!

6 november 2009

Det inre urvalet eller tid för nomineringar

Runt om i Östergötland pågår nu diskussioner inför formandet av Socialdemokraternas riksdagslista 2010. Det har bloggats om frågan, bland annat Roger Berzell i inlägget Vänner ställs mot vänner, men mest förs diskussionerna i mer slutna sällskap. Jag tror det är här man ska börja.

Det finns ett uttryck som heter "varit i säck innan det kom i påse". Med det menas att en idé funnits känd sedan länge i en liten krets innan den når den breda massan. Jag får just den känslan när ett förslag sitter så bergfast och när det trots allt finns reservationer kring tre av de tio första platserna. Är det en mindre krets som mycket tidigt låst sig kring ett förslag som väldigt mycket liknar det som läggs fram för vår valkongress den 14 november? Sedan, på väg mot beslutstillfället, byggs argumentationen upp för att sälja in förslaget i vidare kretsar, men här händer det lite oväntade. Det blir en lång och rejäl diskussion om valberedningens prioriteringar, en två timmar lång sansad och bra diskussion. Det känns faktiskt befriande.

Inför kommande val tror jag vi ska fundera över processen fram till en färdig lista. Hur vägen fram till beslut ska förändras är inte givet, men jag kan inte låta bli att snegla på östgötamoderaternas modell med mentometerutrustning på stämman, utfrågning av kandidaterna en och en där övriga hålls åtskilda från stämman under utfrågningen. Samma sak kan göras lokalt, det som kandiderar för en topplacering får chansen att inför beslutande möte ge en avsiktsförklaring för vad uppdraget som heltidsförtroendevald har för syfte och vilka idéer som präglar kandidatens politiska vilja.

Det gäller att mönstra bästa möjliga lag när en riksdagslista ska spikas. Genom att fokusera på toppkandidaternas idéer och agenda för den närmaste fyraårsperioden kan det bästa laget byggas. Kanske någon länsdel blir underrepresenterad och någon överrepresenterad, men att verka i riksdagen är ett uppdrag för hela valkretsen med nationella intressen som huvudspår.

Alltså, dags att pröva nya nya grepp för hur vi utser våra ledande företrädare. Låt oss starta den diskussionen redan nu.

19 oktober 2009

Verklighetens folk - eller Kd:s moralkakor

I en artikel i dagens Östgöta Correspondenten skriver Yvonne Andersson (kd) om människors rätt att välja livsväg. Artikeln knyter an till partiledaren Göran Hägglund och hans idéer om verklighetens folk. Det bakomliggande resonemanget går ut på att vänstern i vid mening och den så kallade kultureliten gjort upp ramar för vad som kan anses vara acceptabelt som livsstil och livsval. Kristdemokraterna har spelat Sverigedemokraterna rakt i händerna i detta, mer om det på ledarplats, också det i Corren.

Själv tycker jag det är märkligt att just Kristdemokraterna gör utspel som detta. Partiet kryllar, av naturliga skäl, av frireligiösa krafter och i den delen av samhället har väl moraliska pekpinnar alltid varit väldigt vanliga. Så enkla livsval som att gå på bio, dansa, spela kort och att ha sex före äktenskapet har under lång tid ansetts omoraliskt och förkastligt. Syndiga kvinnor som fött barn utanför äktenskapet har föraktats och ställts utanför gemenskapen. Jag säger inte att alla Kristdemokrater resonerar så här, men generellt sett har mängder av moralkakor levererats just från konservativa frireligiösa kretsar. Så vem är verklighetens folk? Är det Yvonne Andersson med sin retoriska och nyvunna frisläppthet eller är det ensamma mamman som kämpar på för att hålla näsan över vattenytan? En mamma som i sin verklighet måste vända på varje korvöre för att få tillvaron att gå ihop?

Kristdemokraterna är helt enkelt inte trovärdiga i dessa frågor, så många moralkakor och levnadsregler har levererats från genuint kristdemokratiska miljöer att Yvonne Anderssons kritik vänsterut blir närmast skrattretande. Jag tror inte att avsikten har varit att spela Sverigedemokraterna i händerna, men den reella effekten är att tankegångarna passar Jimmie Åkesson som hand i handske. Så Yvonne, lev i verkligheten och sluta dela ut moralkakor, det är min slutsats.

7 oktober 2009

Vänner och vänners vänner - sociala media

Via sociala media som Facebook får man hela tiden kontakt med vänner, återfunna vänner, bekanta och återfunna bekanta. Indirekt via statusrader och andra noteringar uppstår också beröringspunkter till vad vi kan kalla "vänners vänner". Jag har kontakter på många håll och kanter, personer jag på något sätt har anknytning till. Politisk aktivitet gör att man får goda vänner och kontakter också på andra sidan, i det "blåa laget". Här finns upptakten till en ganska obehaglig händelse där jag och alla socialdemokrater blev idiotförklarade.

Bakgrunden är en kommentar från en Facebookvän i det blåa laget kring skuggbudgeten som lades fram av det rödgröna laget igår. Så här skrev den personen "Oppositionens skuggbudget pekar i alla fall på uppgång - åtminstone när det gäller ökat utanförskap, högre skatter och högre arbetslöshet." Inte så mycket att bli upprörd för, det är en ganska typisk statuskommentar från en politisk motståndare. Sedan kommer en kommentar på detta, nu stegras tonen "Ushhhhhhhh! vilka idioter som tänker rösta på sossarna år 2010?!......bort med dem.!" Här tycker jag det finns skäl att reagera, att vi socialdemokrater både blir idiotförklarade och ska "bort" är ett tonläge som är ytterst tveksamt från en fullmäktigekandidat i ett etablerat parti. Om vi ska bort, hur ska det gå till? Det låter som en mycket militant formulering, en omogen och provocerande kommentar, eller vad säger du?

Jag svarar Bremerskt, med formellt språk och med kärv ironi "NN har verkligen ett "trevligt tilltal" till oppositionen. Jag känner mig djupt hedrad att tillhöra "idioterna", men funderar på hur vi ska komma "bort"? Sedan allmänna rösträtten infördes är Socialdemokraterna det absolut största partiet. Att ett land har producerat så många "idioter" som dessutom har klarat av att regera landet under lång tid och med framgång, det torde vara en unik situation." Utöver detta skickar jag också ett balanserat och avvägt Facebookmejl direkt till den som kommenterat.

Nu går NN igång ordentligt, läs bara "Nicke ....meila inte mig privat...vill du säga nåt så skriv i X plogg. Jag som lever i ett demokratiskt land som heter sveríge får skriva vad jag vill...yttrande frihet....eller är det bara frihet när någon skriver skit om vår profet....och när NN skriver vad han tycker....så blir du Bremer sur på honom....Jag skall säga till dig och till alla hur skall Ni bort...som kummunismen har försvunnit från Sovjetunionen då...det är lätt att ni försvinner med tiden från hela Europa. Om ni har inte tålamod så får du skriva vad du vill. Men jag vill påminna did en gång till, skriv inte till mig privat. När jag läste vad dina kamrater vill göra me Sverige och svenska folket, skrev jag en rad i X plogg...Ni borde tåla mera, om Ni inte kan då är det ert problem inte mitt."

NN lämnar sedan ingen mer kommentar (tack för det!). Däremot startar en intressant tråd om att kunna se människan bakom rollen/masken, att det är viktigt att skilja på sak och person. Tack alla för en bra dialog kring detta. Men i slutänden finns ändå frågorna kvar kring NN:s agerande. Att kandidera till ett fullmäktigeuppdrag och samtidigt uttrycka sig så obalanserat på - faktiskt - offentlig plats, vart leder det? Och vad står ett ord som "bort" för innerst inne? Jag drar inga partipolitiska växlar av det skedda, men oroar mig över att ett tonläge som det citerade riskerar att finna vägen in i en fullmäktigegrupp. Å andra sidan, det är nomineringstider och en och annan valberedare läser nog också Facebookinlägg. Kanske idiotförklaringen blev ett sågande på egen gren, ett självmål, ett fälleben? Jag hoppas det.

29 september 2009

Ägande kors och tvärs

Lyssnar till Muharrem Demirok (c) och Lennart Berggren (fp) som ondgör sig över Tekniska Verkens ägande utanför kommungänsen. Uppenbarligen har Alliansen väldigt olika syn på dessa frågor.

Märkligt nog har samma personer inga synpunkter på att vårdföretaget Carema har Singaporianska staten som en av sina ägare. I en artikel i tidningen ETC redogörs för ägarstrukturen. Det är tydligen helt ok att diktaturstater äger företag som är verksamma som kommunala utförare, men inte ok att kommunala företag i ett demokratiskt land och i en demokratiskt styd kommun verkar utanför Linköpings gränser.

Det är svårt att inte fundera över detta. Varför är inte Demiroks och Berggrens resonemang logiska? Eller visar Singapore på ett bättre entreprenörskap? Ja, hur är det egentligen. Åtminstone har jag svårt att förstå logiken.

26 september 2009

Årets uppgrävda stadskärna

I maj 2009 utsågs Linköpings kommun till årets stadskärna. Bland annat på kommunens hemsida trumpetas budskapet ut. Gott så, Linköping är en juste stad och visst förtjänar vi en utmärkelse.

Men med viss efterklokhet borde den haft ett annat namn, nämligen "Årets mest uppgrävda stadskärna", för jag har väl aldrig sett så mycket uppgrävda gator och kaos i city. Naturligtvis måste underhållsarbeten göras, men förtar inte alla uppgrävda gator den positiva effekt man kunde förvänta sig av titeln? Inte ökar turismen och handeln när det är som det är just nu.

Det är viktigt med gatu- och ledningsunderhåll, men visst kunde tajmingen varit bättre just i år?
Vad säger plankommunalrådet Muharrem Demirok (c) om detta? Vad säger vår egen planmästare Mats Johansson (s)?

19 september 2009

Den staten, den staten

har åkt till jobbet nästan i onödan. Statliga ESF-rådet meddelar käckt via sin hemsida att man "genomför underhåll i sin IT-miljö". Det innebär att ingen webbrapportering kan göras före 22.00 i morgon. Staten ropar på 24-timmarskommuner, men själv tar staten helg! Och inget mejl om detta inte, det blir en glad överraskning för alla användare och projektägare.

Den som ropar på statliga driftsformer borde få smisk på fingrarna. Nyckfullhet, ettårshorisont och byråkrati är nyckelord. Vilken oerhörd skillnad mot kommunal förvaltning! Heja kommuner och landsting och heja SKL (Sveriges Kommuner och Landsting)!

15 september 2009

Grattis Stoltenberg!

Så står det klart att Norges rödgröna regering får väljarnas mandat för ännu en mandatperiod. Det norska valet dominerar media dagen efter måndagens stortingsval, se bland annat Dagens Arnena. Som det står "...Norges väljare slipper en regering som är beroende av högerpopulister. Trots att Fremskrittspartiet gick fram något i gårdagens val lyckas de rödgröna behålla sitt grepp om regeringsmakten. Förhoppningsvis är gårdagens valresultat i Norge början på en ny europeisk rödgrön våg."

Vi får hoppas och tro att gårdagens rödgröna valvinst ger råg i ryggen och vind i seglen för Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson. Skulle det gå dithän att rödgröna regeringar dominerar norden framöver finns det alla skäl att glädjas. Det visar på en ny tredje väg, den rödgröna ansvarsfulla och trygga, som innebär en tro på människors förmåga att växa och utvecklas. En väg som inte bygger på misstro, kontroll och sortering. Så slutkommentaren blir, klokt val Norge!

10 september 2009

"Skrota LAS" - vad leder det till?

Jag funderar på om de Centerpartister som på partistämman säger "skrota LAS" (se SvD-artikel) bara menar att det är turordningsreglerna som ska bort eller om det är hela saklig-grund-begreppet som ska avskaffas. Sanningen är att om så är fallet kastas löntagarna 100 år bakåt och blir helt utlämnade till arbetsgivarens godtycke. Hur blir en arbetsmarknad som bygger på den grunden? Gynnas ens företagen? Vad händer med ett företag när de anställda tystnar och ingen törs kläcka idéer längre? Vem vågar ha synpunkter och ge kritik när man utan någon som helst anledning kan få kicken? Vilket klimat blir det i en arbetsgrupp när angiveri och fjäsk totalt kan få genomslag?

Så funderingen kvarstår, innefattar "Skrota LAS" också saklig-grund-begreppet?

16 augusti 2009

Kraften hos många människor i rörelse

Det är söndag och jag har tid att läsa tidningen ganska noga. Jag fastnar för ett fyrasidors reportage i Svenska Dagbladet om järnridåns fall, mycket intressant läsning. Det var historia som skapades dag på dag och den skapades av alla de människor som inte stod ut med förtryck och ofrihet. Kitteln kokade och den kokade över. Runt om i dåvarande Östeuropa satte sig människors tankar i rörelse och tillräckligt många agerade för att rörelsen skulle vara omöjlig att stoppa. De forna kommunistregimerna föll var och en och i slutet av 1991 föll också Sovjetunionen samman.

Det finns enskilda personer som går att lyfta fram i detta, exempelvis överstelöjtnant Arpad Bella vid de ungerska gränstrupperna, men framför allt är det kraften i den fria tanken hos många många människor som gjorde detta möjligt. Att läsa reportaget om händelserna för tjugo år sedan ger hisnande perspektiv och leder till slutsatsen att också den mest hårdföra regim kan fås att falla om tillräckligt många agerar. Det var möjligt att tvinga bort diktaturerna i forna Östeuropa, det var möjligt att införa demokrati i Spanien, Grekland och Portugal, det var möjligt att få bort aparteidregimen i Sydafrika. Detta är alla händelser i rimlig närtid och borde inspirera på fler håll.

Allas kramaffärspartner Kina är inget annat än en hårdför diktatur, men så många fjäskar och kryper för en politisk ledning som avrättar fler människor är något annat land. Vi har den iranska regimen som fängslar kritiker och använder dödsstraff och tortyr urskillningslöst. Samtidigt finns det ett underliggande motstånd som kan bli just den tankesmitta som förmår välta bort diktaturens kreatur från sina självutsedda positioner. Förändringar som kommer från många människors viljekraft är så oändligt mer verkningsfulla och stadiga än försök att välta diktaturer över ända med angreppskrig. Ungern, Tjeckien och Slovakien är exempel på detta, likaså Irak och Afghanistan men i motsatt mening.

Med omvärldens stöd kan det ske förändringar i fler länder. Så när får vi höra EU, USA och andra starka konstellationer på allvar stötta folkliga rörelser i diktaturstater som är strategiskt viktiga ur ekonomiskt perspektiv? När vågar någon ledande företrädare sätta demokratin och folket före lågprisproduktion och handel? Gjuta mod och kraft i många så att de vågar agera. Jag är övertygad om att det går att skriva historia också 2009 och framåt.

3 augusti 2009

Tvingad till vårdboende - Jan-Willy Andersson (kd) pekar med hela handen

I förra veckan publicerades en kortare artikel i Östgöta Correspondenten där Jan-Willy Andersson (kd) uttalade sig om hemtjänst dygnet runt. Två meningar citeras ur artikeln: Vad är alternativet om behovet är stort?- Har man ett kontinuerligt behov av personalinsatser ska man flytta till ett vårdboende, säger Jan-Willy Andersson.

Formuleringen från Jan-Willy Andersson känns minst sagt trubbig, den levereras också i juli månad utan något som helst sammanträde i närtid. Frågan jag ställer mig är om det är en enig Äldrenämnd som gjort ett ställningstagande eller är det en formulering kommunalrådet Andersson står för ensam. För visst är det skarpa uttalandet hårt, tvärt och inhumant?

Numera talar i princip alla om ökad valfrihet och inte minst inflytande för dem som är i behov av hemtjänst. Då levererar värdighetsgarantins parti Kristdemokraterna via Andersson ett dekretliknande uttalande om att "då ska man flytta till ett vårdboende" när hemtjänst krävs hela dygnet.

Visst finns det personer, som av varierande skäl, inte kan eller vill flytta till ett vårdboende. Det kan handla om vårdbehövande som har en familjesituation med i vart fall tonåringar hemmaboende som gör att familjen måste ha all rätt att hålla samman. Det kan handla om vårdbehövande med en frisk livspartner där livssituationen påverkas starkt av att en annan vårdform närmast tvingas på. Så vad menar du egentligen Jan-Willy Andersson? Är valfrihet och inflytande i kommunal hemtjänst bara vackra ord på papper eller finns det ett reellt innehåll också i väsentliga frågor som den jag skriver om?

19 juli 2009

Svenska kyrkan måste få finna vägen framåt under egna demokratiska former

I september är det kyrkoval. Precis som tidigare ställer etablerade partier och ett otal andra lokala och nationella varianter upp i valen till Svenska kyrkans olika beslutsnivåer. I år är det med andra år som det alltid har varit, det är politiska grupperingar som styr Sveriges största religiösa samfund. Det är en otidsenligt och ologisk ordning som har sina rötter i en tid då vi hade en statskyrka och där denna kyrka hade en myndighetsroll. Borta är i världslig mening sockenbegreppet, folkbokföringen och beskattningsrätten. Kvar finns, med två lokala undantag, uppgiften att svara för att vi alla blir begravda. Dessutom finns vigselrätten kvar, men den uppgiften är inte unik för Svenska kyrkan.

Alltså, trots att Svenska kyrkan är ett samfund bland andra fortsätter traditionen med partipolitisk styrning. Med samma logik borde då också andra samfund styras på samma sätt, men det vore knappast realistiskt att saluföra en sådan idé och dessutom helt främmande för en sekulär stat som Sverige. Rimligen är det så att när kyrkan skildes från staten, så är det Svenska kyrkans egna medlemmar som ska styra verksamheten och besluta om de inre demokratiska strukturerna. Detta skulle då ske på precis samma sätt som inom exempelvis Svenska Missionskyrkan, Romersk-katolska kyrkan, Metodistkyrkan och Pingströrelsen i Sverige, alltså utan partipolitiska instrument.

Det är svårt att hitta en logik som förklarar varför Svenska kyrkan skulle kräva särskilda lösningar gentemot andra samfund. Om kyrkan inte längre är en del av staten och den formella samhälluppbyggnaden, så krävs onekligen en diskussion i partiorganisationen om Socialdemokraterna ska vara involverat i framtida kyrkoval. Diskussionen behöver föras på principiell grund, inte med hänsyn till vilka förmögenheter som kyrkan förvaltar eller vilken verksamhet som bedrivs. Förhoppningen är givetvis att också övriga partier inleder samma diskussion och en process i denna riktning, så att avpolitiseringen kan ske under ordnade former.

Jag har startat en Facebookgrupp "Vi socialdemokrater som vill avpolitisera Svenska Kyrkan" kring ämnet, så att en öppen diskussion kan föras kring en faktiskt ganska angelägen principiell fråga.

11 juli 2009

Ring P1 - tur att det finns

Jag är ingen flitig lyssnare på Ring P1 med Täppas Fogelberg, men då och då lyssnar jag, särskilt om programmet kommer på i bilen. Senast jag lyssnade var i förrgår, diskussionen kom att handla om dödsstraff. Det är i sig alltid en intressant diskussion, jag är en mycket bestämd dödstraffmotståndare, men det intressanta är programformen som sådan. Det ringer en mycket blandad publik, många har suttit på kammaren och funderat ut noga vad de ska ta upp. Andra pratar in på telefonsvararen. Man kan höra kloka eftertänksamma ord, man kan höra dåligt underbyggda "sanningar", en och annan rättshaverist säger sitt.

Det viktiga är blandningen, samtalet, diskussionen och att de mest skilda åsikter kan komma till tals. Tanken slog mig, ett "Ring P1" i Iran eller Kina, skulle det kunna finnas? Rimligen inte, programmet rymmer mycket samhällskritik och frispråkighet, ibland så stark att den i ett totalitärt land skulle kunna leda till fängelsestraff, tortyr och till och med döden.

Så dagens stora tack går till Täppas Fogelberg, som klokt och engagerat leder programmet. Ibland är det nog svårt, riktigt svårt, men det funkar. Ring P1 är ett bra tecken på en fungerande demokrati och levande Public Service. Hurra!

6 juli 2009

Trött på hyllningskörer till bakåtsträvaren Björklund

Skene, Västergötland, i den drömska framgångsperioden
för svensk skola, Jan Björklunds våta dröm.














En ledarkommentar i dagens Östgöta Correspondenten har rubriken "Rödgrön politik som sänker skolan". Det gäller att titta bakom Björklunds batongretorik och se vad deta hela handlar om i grunden. Den rödgröna skolpolitiken bygger på vetskapen om alla människors vilja att växa och utvecklas, inte på kontroller och sållning. Vi vet att barn och ungdomar åstadkommer mer tillsammans, än i skiktade miljöer. I mitt tycke är Björklunds kunskapssyn hämtad från hans drömmar om barndomens skola i Skene. Kanhända det var hans lyckas land, men det kan inte stå som modell inför framtiden. Skolfrågorna handlar om människosyn och ideologi, just därför uppstår en så bjär kontrast mellan blocken.

Att bygga en stark skola för framtiden kräver att vi politiker tror på och inser människors vilja att utvecklas. Den rödgröna skol- och utbildningspolitiken tar sin utgångspunkt i detta. Jag påstår inte att allt är bra i dagens skola, MEN folkpartiets ständiga svartmålning skadar och trycker ner i stället för att lyfta och stötta. Målet som hägrar för Björklund är starkt skiktade miljöer och en möjlighet att på riktigt lång sikt skapa ett låglöneproletariet. "Skomakare bliv vid din läst" är inget motto man bygger samhällen på, men likväl tror major Björklund stenhårt på den principen.

Läs bakom retoriken och se hur illa det verkligen är! En mandatperiod till med Björklunds hemsnickrade skoldrömmar kan innebära en risk för återinförd skolaga. För vetenskapliga rön och landvinningar har knappast präglat viljan hittills. Låt oss slippa den risken genom en ny regering!

27 juni 2009

Sätt press på Irans regering

Tal hållet på Lilla torg (Gyllentorget) i Linköping, vid ett apellmöte lördag 27 juni 2009.
Det talade ordet gäller

Mötesdeltagare!

I början av juni höll alla EUs medlemsstater val till Europaparlamentet. Överallt deltog innevånarna i fria och rättvisa val. En medborgare, en röst är den enkla och demokratiska principen. Det ska vara enkelt att rösta, alla ska ha en rimlig och rättvis chans att ge sin vilja till känna.

Jag hade själv förmånen att, via kommunens valnämnd, vara med och övervaka och kontrollera valets genomförande i Linköpings kommun. Varje röst ges en oerhörd omsorg, den passerar flera steg och kontroller, för att slutligen under säkra former ligga till grund för partiernas resultat och hur varje enskilt mandat ska besättas. Allt sker med en gemensam vilja från de deltagande i vallokaler, valnämnd och valmyndighet att här ska det gå rätt till, här ska största möjliga noggrannhet föreligga.

Så här är det definitivt inte till överallt runt om i världen. Ungefär samtidigt genomfördes presidentval i Iran. Att tala om öppna och fria val går överhuvudtaget inte att göra. Det mäktiga väktarrådet ska godkänna alla kandidater och sittande president Mahmoud Ahmadinejad har en mycket stor möjlighet att exponera sig via den statliga televisionen och via kontrollerad massmedia. Låt mig läsa ett citat från en artikel i Svenska Dagbladet den 26 juni: Väktarrådet i Iran har kommit fram till att det inte begicks några oegentligheter i samband med valet den 12 juni.
- Vi har aldrig haft valfusk i samband med något presidentval och det här valet var det renaste någonsin, sade Abbasali Kadkhodai på fredagen till den officiella nyhetsbyrån Irna.
Det val som genomförts är inte fritt, det är inte rättvist och det är fullt av valfusk. Vem tror på ett valdeltagande på över 100 %? Det iranska folket behöver en demokratisk regering!

Sverige har en unik möjlighet att öka påtryckningarna på Iran under det kommande ordförandeskapet i EU. Under ett halvt år drar Sverige upp agendan för unionen. Det måste till kraftfull diplomati, politiska påtryckningar och det är ingen idé att vänta. Så låt oss gemensamt uppmana Carl Bildt att använda sin utrikespolitiska kunskap och erfarenhet för att sätta hård press på despoterna som styr i Iran. Visa med skärpa och största tydlighet att EU och Sverige inte finner sig i kränkta mänskliga rättigheter, inskränkt pressfrihet, valfusk och våldshandlingar.

Jag säger det igen:
Det iranska folket behöver en demokratisk regering!
Det iranska folket behöver en demokratisk regering!
Tack för ordet!

20 juni 2009

Höjd pensionsålder, är det så himla klokt?

Av och till förs idéer om höjd pensionsålder fram. Exempelvis Folkpartiet (läs DN-artikel) vill helt slopa den övre gränsen för pensioneringen, Kristdemokraterna (läs SvD-artikel) stannar vid 72 års ålder, högt bara det.

Jag säger inte att det inte finns persionärer som kan jobba långt upp i åldrarna. Jag säger i sig inte att finansieringen av vårt pensionssystem är en oviktig fråga, men det finns ett stort värde av ett naturligt avslut vid en viss tidspunkt. Det handlar om att kunna lämna arbetslivet värdigt, detta utan den skammens väg som en uppsägning av personliga skäl lämnar efter sig. För med en slopad eller kraftigt höjd gräns för pensioneringen, utan rätten för arbetsgivaren att säga upp den anställde när pensionsåldern uppnåtts, så väntar svåra stunder för både arbetsgivare och anställda när avslutet en dag ändå måste bli verklighet.

Vi tänker oss läraren eller sjuksköterskan som vill jobba kvar, detta med sikte på en självvald avtrappning vid 70 års ålder. Åren går och man tappar trots allt lite tempo, får lite svårare att ta till nya metoder och rön, ligger inte i framkant. Den anställde vill jobba kvar av ekonomiska och självförverkligande skäl, känner sig själv säker på sitt kunnande och kompetens. Chefen och närmaste arbetsledaren däremot har sett att yrkesutövningen börjat svikta, hur hanteras den situationen? Enda vägen är då endera förhandlingsvägen eller att säga upp trotjänaren av personliga skäl (tänkbara orsaker kan vara sviktande kompetens, säkerhetsskäl eller omsorg om den som får trotjänarens tjänster). Det blir en svår och pressande uppgift att föra detta avslut i hamn.

Är det inte bättre att ha en fastställd övre gräns med avgångsskyldighet, men en möjlighet att där det så passar (och parterna är överens om det) visstidsanställa kanske ett år i taget? Vem avgör om kompetensen och energin inte räcker till? I slutändan är det alltid chefen, arbetsledaren och den som tar emot arbetsinsatsen som måste sätta ribban i sådana avvägningar. Det kan inte vara den enskilde anställde som på egen hand ska avgöra när det är dags att packa ihop pryttlarna i skrivbordet och njuta av sin ålders höst.

Att hela frågan dessutom kontrasterar kraftigt i förhållande till en extremt hög ungdomsarbetslöshet är ytterligare ett skäl till försiktighet i dessa frågor. När antalet arbetstillfällen sviktar är det nog till och med klokt att några lämnar arbetsmarknaden av naturliga skäl och ger plats för nya förmågor.

18 juni 2009

Att rycka undan mattan

I Dagens Arena den 18 juni avslutar Björn Elmbrandt ledaren med följande ord:
"Debatten i går tydliggjorde flera av de felvalen. Att mitt i en brinnande kris smalna av möjligheterna för unga arbetslösa att studera vidare. Att man mitt i långkonjunkturen systematiskt slussar sjuka människor ut ur trygghetssystemen. Väljarna är inte dumma. När den riktiga valrörelsen börjar kommer Reinfeldt & Co inte undan att de har förvärrat krisen."

Regeringen Reinfeldt trädde till i en högkonjunktur. Bordet var verkligen dukat för en festmåltid, statens finanser var sunda, hjulen snurrade för fullt. Så började "reformarbetet" med skattesänkningar för redan gynnade, a-kasseförändringarna, kraftigt ökad press på sjukskrivna, frysta statsbidrag till kommuner och landsting, kravskola i stället för kunskapsskola, avstannande infrastrukturinvesteringar osv. Listan kan göras lång.

Finanskrisen slår sedan till med full kraft. Ministären Reinfeldt lutar sig bakåt, tryggar bankernas fortlevnad, men i övrigt görs absolut ingenting. Samtidigt går mängder av personer ut i arbetslöshet med försämrade förutsättningar, en hel del har också valt att lämna a-kassa och fack. Trycket ökar på kommunerna genom ökade utbetalningar av socialt bistånd (läs socialbidrag). Ett ökande antal personer tappar fotfästet och tappar livstron.

Vad vinner Sverige på en regering som inte vågar satsa på absolut någonting? På en regering som tror att orättvisor och ökade klyftor skapar drivkrafter som ska stärka nationen? På en regering som inte har någonting att komma med i form av stimulansåtgärder för att få fart på hjulen? Vad är det bakomliggande syftet?

Det är lätt att bli konspiratorisk, men det bakomliggande syftet måste vara ett långtgående systemskifte. Finanskrisen hjälper till att rycka undan mattan för människor som lever på marginalen. Långt borta skymtar ett blått lyckans land där precis allt mäts i marknadens värden: de arbetande människorna, barnen och ungdomarna i skolan, alla precis alla. Konkret ska i ökande grad ett tillbakatryckt låglöneproletariat serva de starkare och hjälpa till att bygga upp deras obeskattade förmögenheter. Det är nyliberalism när den är som tydligast och förändringarna går fort, mycket fort. Frågan är bara hur många som genomskådar dimridåerna och verkligen ser den bistra sanningen?

2 juni 2009

Studentbalen, en del av den sociala skiktningen


Just nu är det studenttider. Mängder av unga människor går ut i vuxenlivet efter några års studier i gymnasieskolans olika program. För en del har det gått jättebra, möjligheterna syns oändliga, och för andra väntar en osäker framtid med idag extremt hög arbetslöshet och ett mera blandat studieresultat i bagaget.

Det är också en tid när olika festligheter markerar slutet på en epok som tonåring och början på ett självständigt vuxenliv. Så långt är allt bra, men varför detta frosseri i klassmarkörer? I festkläder som många kanske kan skrapa ihop pengar till, men absolut inte alla, och detta i en inramning som markerar att du som är annorlunda inte är välkommen. Om du inte har råd, om du inte vill följa strömmen, om du på annat sätt avviker från normen, då passar du inte in.

Det skulle vara roligt att se ett alternativ till studentbalerna, något som välkomnade mångfald på alla sätt och inte var så kostsamt att delta i. Jag vet att skolorna i sig inte är ansvariga för balaktiviteterna, men man skulle faktiskt kunna peka på andra vägar genom att uppmuntra och lyfta fram andra former av studentfirande som inte utestänger och som inte stöper alla i en form.

Finns det fler som har åsikter om detta? Vad tycker SSU, Ung Vänster och Grön Ungdom? Vad säger elevråden på aktuella skolor? Vad säger kommunens ungdomsombud? Kanske det bara är jag som funderat kring det här ämnet, men jag tror faktiskt inte jag är ensam om att reagera.

26 maj 2009

Borgarna sänker skatter och höjer avgifter, känns metoden igen?

Nu har Alliansen styrt Sverige, Landstinget i Östergötland och Linköpings kommun i snart tre år. Som vanligt när borgarna styr så tenderar allt att gå åt fanders, detta oavsett om ministären heter Fälldin, Ullsten, Bildt eller Reinfeldt. Skillnaden den här gången är att förändringarna går så mycket snabbare, den internationella krisen gör ju jobbet så mycket lättare.

En tydlig tendens är att sänkta skatter motas med höjda avgifter, något som bland annat Roger Berzell pekar på i sin blogg med inlägget "skyhöga priser på tomter". Taktiken är densamma som när Thatcherregeringen införde platt skatt genom så kallad poll tax, något som s-bloggaren Thomas Hartman skrivit om. En rak skattesats som innebär att exempelvis alla kommuninnevånare betalar samma summa oavsett inkomst. Modellen slår stenhårt mot låginkomsttagare och gynnar kraftigt höginkomsttagare.

Så när centerpartiet i Linköping håller uppe priserna på småhustomter, när moderaterna i landstinget vill höja patientavgifterna och återinföra dem för barn och ungdomar, då är det samma råa nyliberala strävan till förändringen som präglade den starkt ideologiska Margaret Thatcher och hennes politik. Syftet är att omfördela gemensamma resurser till enskilda, att stärka grupper med redan höga inkomster och att i alla led gynna de egna kärnväljarna.

Skillnaden mellan höger och vänster är större än någonsin i politiken. Den ekonomiska krisen förtydligar den klassiska konflikten mellan arbete och kapital. Några må kalla mina tankar för socialistiska. Jag skäms inte alls, visst ryms socialdemokratin under det stora röda paraplyet. Dessutom, Thatcherismen är precis lika gräslig nu som på 80-talet, även om bärarna av idéerna växlar.

17 maj 2009

Vänstervindar ger hopp

Två dagars glada och framåtsyftande aktiviteter med många socialdemokrater tillsammans, det är mitt starka minne av fredagen och lördagen på Marieborgs folkhögskola i Norrköping. Fredagen med den så kallade KOM-utbildningen för valledarna och samtidigt överläggning med distriktsstyrelsen. Lördagen med massor av aktiviteter i en valkickoff med både östgötar och sörmlänningar. Runt 250 personer kom till Norrköping denna vackra majlördag.

Jag är imponerad av kunnandet och styrkan hos alla dem som är på väg i sina utbildningar, några exempel: Teresa Carvalho och Ulrika Jeansson som föreläste om Sverigedemokraterna; Olle Johansson och Anders Härnbro som pratade på temat "Vad är en socialdemokrat?", Anna Johansson och Cecilia Vilhelmsson som föreläste om vår nationella kommunikationsstrategi, samt Roger Edblom och Martin Tollén som föreläste om kampanjmetoder. Alla är rättframma, pålästa och trygga i sina roller som socialdemokrater. Några har tagit steget in i distriktsstyrelsen och jag tror inte engagerade 70-talister låter sig fösas framåt som vi andra gjort ibland. Jag tror på en ny stark våg av pålästa och engagerade partivänner. Det är bra, det är starkt och det är hoppfullt. Det är glada miner, en alternativ och aktiv politik, kort sagt: det är socialdemokrati!

7 maj 2009

Politikers privata sms kan granskas

Läste en artikel i Svenska Dagbladet som refererar till en kammarrättsdom. I domen konstateras att sända och mottagna SMS-meddelanden i en förtroendevalds mobiltelefon är att anse som en handling, upprättad av alternativt inkommen till myndigheten.

Jag tycker att domen går alldeles för långt, ska precis allt som i bokstavsform kommer från en förtroendevald anses som en upprättad handling? Och detta dessutom även från privat mobiltelefoni...Innefattar det också adressbok och bilder? Ska alla politiskt förtroendevalda vika ut hela sitt privatliv i form av en upprättad handling? Frågorna blir väldigt många.

Om man som förtroendevald spritsar "Grattis kommunalrådet!" på en tårta är det att anse som en inkommen handling? Enligt artikeln kan man skriva i leverpastej och det är ändå en handling. Gäller det för också en stunds korsordslösande mellan två sammanträden i kommunhuset? Foton på familjen i telefonen går väl i samma riktning, till barnen får man säga "mina älskade små handlingar".

Ibland tänker jag att det är bara i Sverige sådant här sker. Vår tendens att alltid vara rättrådigast, alltid öppnast, alltid vara verkställiga dag ett efter beslut, gör att eftertankens styrka riskerar att saknas.

Är det någon mer än jag som reagerar? Eller är jag bara hopplöst töntig som tänker att det någonstans måste finnas plats för någon form av sunt förnuft?

1 maj 2009

Sverige behöver en socialdemokratisk regering - IGEN!

1a-maj firas runt om världen, människor i många länder samlas för att manifestera mot orättvisor och för solidaritet. Det känns alltid gott att samlas under fanorna, höra blåsorkestern spela och ropa slagord, möta vänner, visa styrka och samhörighet. Jag sköter ofta en megafon och går utanför tåget och peppar. Några smakprov på slagorden:
* Ut med Reinfeldt, in med Mona!
* Ut med regeringen ur Rosenbad!
* Kasta borgarna i papperkorgarna!
* Sverige behöver en socialdemokratisk regering -IGEN!

I en tid där nuvarande regering sitter passiv och inte gör något för att råda bot på ungdomsarbetslösheten, sitter still och ser hur arbetslösheten ökar och ökar, behöver fler än någonsin visa att det finns alternativ, att det går att agera och att Sverige inte behöver vara det land som gör allra minst för att motverka den globala ekonomiska krisens effekter. All den ilska som finns runt om i landet kan vändas till en stark kraft som leder till valseger i juni och inte minst valseger i valet 2010. Att få genomlida ytterligare fyra år med moderat vanstyre är helt enkelt inte bra för Sverige. Den fjärde parollen ovan blir den allra viktigaste:
Sverige behöver en socialdemokratisk regering - IGEN!

20 april 2009

Passivitet som ideologi

Tanken har vuxit fram den senaste tiden, att regeringens passivitet är ideologiskt betingad. Det är lätt att tro att det är ett slags famlande efter de rätta redskapen som gör att arbetslösheten ökar mer än i den närmaste omvärlden, som gör att den svenska ungdomsarbetslösheten sticker ut i jämförelse med övriga EU. Det går till och med att tänka att det kan finnas en regeringsovana som spelar roll, att Reinfeldt & C:o vill bättre, men inte förmår.

Jag blir alltmer övertygad om att så inte är fallet. I en artikel i LO-tidningen tar Göran Färm upp tråden med meningen "Sammantaget håller Anders Borgs politik på att bli alltmer udda, passiviteten upphöjd till ideologi.". Samma slutsats drog Bosse Ringholm vid Socialdemokraterna Östergötlands årsmöte i lördags. Min uppfattning är att det inte är tafatthet, inte är okunskap, det är ideologisk cynism som skakar om samhällets grundpelare och gör människor olyckliga.

Allt hänger ihop, stora skattesänkningar som gynnar de allra rikaste, en skadeskjuten A-kassa som ökar otryggheten och sänker organisationsgraden i fackföreningarna, en hårdare hantering av sjukskrivningar som tränger ut långtidssjuka i fattigdom. När krisen kom blev den en katalysator i omstöpningen av det svenska samhället. Det rullar på bra för Anders Borg och det "moderata" tvåtredjedelssamhället är här. Ett antal personer har gynnats och taktiken är säkert att det ska finnas tillräckligt många i den gruppen när valet 2010 står för dörreen. Att några halkar efter och bildar grund till ett kommande låglöneträsk är bara i linje med den bakomliggande strategin.

"Gynna de gynnade och gör de otrygga otryggare" blir huvudparoll när "Det nya arbetarepartiet" firar 1a maj. Skickligt, cyniskt, omstöpande är nyckelorden, helt plötsligt känns ordet moderat väldigt felplacerat. Den verkliga betydelsen är "måttfull, hovsam, sansad" - knappast begrepp som präglar det ledande regeringspartiet.

12 april 2009

På väg...

I morgon bitti åker jag och nitton andra socialdemokrater till Bryssel. På påskens sista dag ska vi få möjlighet att lära lite mer om Europeiska Unionen, vässa argumenten inför valet i juni och få möjlighet att se en del saker ur ett mer övergripande perspektiv.

Påsken har varit bra, fint väder, god mat, barna hemma på besök. Dessutom har jag varit produktiv och färdigställt en motion till partikongressen i höst. Bloggintensivt har det inte varit på ett tag, men bättring utlovas!

30 mars 2009

Dassig politik eller Muharrems glömska

I augusti 2007 interpellerade jag Teknik- och samhällsbyggnadsnämndens ordförande Muharrem Demirok angående tillgången på offentliga toaletter i Linköping. Interpellationen byggde på verkligheten i kommunen och avslutades med fyra frågor:
* Hur ser du som ansvarig politiker på tillgången till offentliga toaletter i centrala Linköping?
* Hur stämmer tillgången och servicenivån överens med de krav som en växande kommun ska svara upp till bland annat gentemot gruppen funktionshindrade?
* Vilka initiativ är du beredd att ta för att förbättra situationen?

Muharrem höll med om att tillgången var otillräcklig, att han skulle ta initiativ till att utreda frågan. Nu har mer än ett och ett halvt år gått och ingenting har hänt. Toaletten i S:t Larsparken har inte återplacerats, toaletten i Trädgårdsföreningen är oftast trasig och som kronan på verket, urinoaren (se bilden) nära Tullhuset är lika plåtigt ful och ickefungerande som någonsin.

Slutklämmen blir, är detta ett exempel på dassig politik eller har herr Demirok drabbats av glömska? Jag tror det är en kombination av båda delarna.

10 mars 2009

Heja det röda laget!

Tiden rusar på mot 1:a maj. En speciell dag på många sätt. Sedan lång tid är det en dag då vi testar valorganisationen och mycket riktigt finns ett uttryck "lilla valrörelsen" som fångar veckan före 1:a maj. Det handlar om att visa styrka, mångfald, stolthet och glädje. Ett val vinns inte bara med goda argument, just glädje och stolthet är viktiga delar av vägen fram till valseger.

På bilden här ovan ser du Johan Löfstrand, ordförande för Socialdemokraterna i Linköping. Det är Johan och resten av oss cirka 250 förtroendevalda som ska se till att vårt parti lyckas vinna nya röster i i Linköping i samband med EU-valet i juni. Det är vi som lokalt ska visa att det är stor skillnad på vänster och höger också i Europasammanhang. Det är vi som lokalt ska lyfta fram vår kandidat till kandidat till EU-parlamentet, Norrköpingsbon Göran Färm med kampanjsajten Kryssa Färm. Fajterandan bland oss socialdemokrater här i kommunen är god. Vi jobbar alla aktivt med verksamhet och aktiv oppositionspolitik. Och en sak till, vi är väldigt sugna på att visa att det krävs aktivitet och idéer för att föra Linköping framåt.

Vi kommer att vara ett aktivt lag inför valet den 7 juni. Din röst och din aktivitet behövs för att sätta borgarna på avbytarbänken. Heja det röda laget!

7 mars 2009

"Mig äger ingen" - författarkväll

Jag är på väg att avsluta min anställning på ABF Östergötland. Som en av de sista publika åtagandena har jag varit delansvarig för en författarturné med Åsa Linderborg. Vid två tillfällen, båda med fullsatt lokal och aktivt lyssnande publik, har jag hört Åsa berätta om delar av bokens innehåll. Boken är "Mig äger ingen", hennes självbiografi om uppväxtåren i Västerås. En torftig miljö att växa upp i kan vara en bild, men också att föräldraskap och kärlek är saker som kan vara starka även om inte omständigheterna är det allra bästa. Läs en anmälan i Göteborgs-Posten där hennes bok recenseras.

Jag är glad att jag har fått lyssna på Åsa Linderborg. Åsa beskriver vad klass innebär och gör det tydligt att klass är ett begrepp som inte på något sätt har upphört. Hennes fråga till publiken vid båda föreläsningarna har varit "Skäms ni för att tala om klass?". Faktiskt har ingen sagt sig göra det. Det finns oerhörda skillnader mellan människor även idag, inte minst i regeringen Reinfeldts Sverige. Ett antal människor har vunnit ekonomiskt även under krisen, andra har ett riktigt helvete, är pressade från alla håll. Det är klart att det handlar om klass, om kön, om etnicitet, när man ska beskriva orättvisorna i samhället.

Min egen upplevelse av hennes bok, en känsla som nu förstärktes, var att det var en gripande barndomsskildring, en kärleksfull bild teckandes av hennes sammansatte pappa och av en uppväxt som rymde tragik, men också väldigt mycket gemenskap och kärlek. Den sista tredjedelen av mycket blev en blandning av leenden, snyft och snörvel, sidorna plöjdes med lätthet och lämnade starka minne efter sig. Tack Åsa för två fina föreläsningstillfällen och bra samtal däremellan!

24 februari 2009

Ett bra gäng som agerar

Jag sitter just och filar på kommunfullmäktigegruppens verksamhetsberättelse. Jag är ingen neutral betraktare, det ska erkännas, men det går faktiskt att konstatera att det är en aktiv socialdemokrati som agerar i Linköpings kommun. Ordet agerar är medvetet valt, det är en grupp som väljer att driva frågor, lägga alternativa förslag, synas i media och visa att socialdemokraterna står för något annat än vår passiva kommunledning.

Jag ska saxa från det inledande avsnittet:
Verksamhetsberättelsen för 2008 beskriver ett verksamhetsår där socialdemokraterna som partigrupp utvecklat oppositionsrollen ytterligare. Med en borgerlig kommunledning som i ett antal frågor visar en påfallande passivitet, är det ibland förhållandevis lätt att vinna de muntliga duellerna i fullmäktige. Ibland leder vår aktivitet också till påtagliga förändringar, men alltför ofta manglas Alliansens förslag igenom. Detta med en känsla av att den lokala nivån endast är en transportör av regeringens nationella strävanden. Genom en aktiv och framåtsyftande har vi socialdemokrater gång på gång visat att skillnaderna mellan höger och vänster är högst påtagliga.

I fråga efter fråga, som exempelvis Ostlänken, byggandet av bostäder och utveckling av kommunen på många andra sätt, är Paul Lindvall & C:o märkligt passiva. Samma tendenser finns på nationell nivå, i den finanskris vi har nu så väljer Reinfeldt & C:o att utreda snabbtåg ytterligare, avvaktar med justering av statsbidragen till kommuner och landsting. Sammantaget får man känslan att allt detta är mycket medvetet. Låt marknadskrafterna spela fritt, så kommer systemskiftet som ett brev på posten. Här tror jag själva essensen av den borgerliga ideologin ligger, låt systemen smulas sönder, sitt passiv och låt det ske, finanskrisen och lågkonjunkturen gör jobbet.

Så när vi socialdemokrater är aktiva i vår fullmäktigegrupp, så vill vi visa att alternativen inte bara är höger och vänster, utan också passivitet kontra aktivitet. Tron på att det går att förändra samhället och utveckling genom aktiva handlingar. Jag är glad att vi kämpar på tillsammans, men jag börjar bli otålig att få ge mig in i en valrörelse som kastar ut passiviteternas mästare ur kanslihusen på såväl lokal, regional som nationell nivå.

15 februari 2009

Tron på statliga driftsformer

Av och till dyker tron på staten som driftsorganisation upp. Senast är det Folkpartiets Jan Björklund som väcker tanken på ett återförstatligande av skolan. Allt emellanåt hörs i länet verksammma Lars Stjernkvist och Widar Andersson föra fram liknande åsikter kring hälso- och sjukvårdens framtida organisation. Allt ska bli likvärdigt och tron på staten som saliggörande driftsorganisation är stor, tvånivålösningen är själva idén som löser allt. Det finns till och med en webbplats som hyllar dessa tankar, Statens Vänner. Behövs regional samordning är lösningen kommunalförbund utan beskattningsrätt. Kommunalförbund som på regional östgötanivå kräver att fjorton fullmäktigeförsamlingar är helt överens och där den som vill minst bestämmer takten, lite av en EU-modell på svensk regional nivå. Samma problembild som när borgerliga Söderköpings kommun lade ribban lågt för regionala kultursatsningar för ett par år sedan...

Vi tänker oss hälso- och sjukvården i statlig drift, är det så klokt? Samma personer som ovan menar att primärvården ska föras till kommunerna. Hur blir det för lilla Ydre kommun att driva en vårdcentral, svara för läkarrekrytering och stödja forskning- och utvecklingsverksamhet? Jag är mycket tveksam till en sådan lösning. Ska sedan regionala kommunalförbund ta över driften av mindre- och mellanstora sjukhus, så blir det "lägsta ambitionsnivån" som bestämmer takten. Så till universtitetssjukhusen (regionsjukhusen) med staten som ägare. Vad är garantin för att det blir bra? Jag pekar på en politisk nivå som inte klarar av att återinvestera och investera i exempelvis infrastruktur, inte klarar av att i egenskap av Försäkringskassan i rimlig tid föra över X kronor från konto A till konto B, som inte kan hålla sams med sig själv i sina olika skepnader och som med stor nyckfullhet kan bryta överenskommelser med den lokala/regionala parten eftersom stora starka staten alltid tar ett år i taget....

Dessutom, frågan om gränsland mellan huvudmän kvarstår. Om staten ska driva storsjukhusen, kommunalförbund små och mellanstora sjukhus, samt kommunerna traditionell primärvård och sjukvård i hemmiljö, så är det tre parter som ska hantera vårdkedjor och förklara för medborgaren varför det knölar i flödet mellan nivåerna.

Det finns också ett demokratiskt underskott om staten tar över driftsansvaret för exempelvis skola eller sjukvård. Vägen mellan medborgare och ansvarig politiker är orimligt lång. Det skulle gälla i skolans värld, i hälso- och sjukvårdens värld och alla andra områden som fördes över till staten. Hur skulle brukarinflytandet garanteras? Hur skulle de lokala perspektiven och förutsättningarna fångas upp? Genom en generaldirektör och dennes stab? Fjärrstyrning sade Bull, väljaravstånd sade Bill.

10 februari 2009

1 + 1 + 1 blir mer än 3

De tre partierna (s), (v) och (mp) har träffats för överläggningar på den socialdemokratiska hemmaplanen Bommersvik. Det är ett unikt steg som pekar ut en ny väg inte minst för Socialdemokraterna. Platsen är djupt symbolisk. På Bommersvik skapas framtiden, här har internationella vindar tagit sin början och riktigt tunga elefanter har dansat där.

För egen del känns det bra att resan mot ett regeringsskifte hösten 2010 har börjat. Jag tror också att ett starkt vänsteralternativ kommer att locka väljare, väldigt många är trötta på Reinfeldt & C:o och känner sig lurade av löftena från valåret. Det rödgröna laget är bättre på alla sätt, utom för de besuttna. Nu kör vi så det ryker hela vägen fram till valdagen i september 2010, med en första test i juni 2009.

Jag hejar hejdlöst på rödgrönt alternativ, det allra bästa för Sverige!

6 februari 2009

Kärnkraftens utbyggnad - desperat allianspolitik

Allianspartierna har enats om kärnkraften. Folkpartiet har drivit på, moderaterna har alltid gillat "nuclear power", Kristdemokraterna har bytt fot och till sist föll också Centerpartiet. Att Maud Olofsson sviker ideal är ju knappast något nytt, med ett gapskratt skulle hon förhandla bort allt inklusive den egna familjen, bara makten och härligheten bibehölls. Folkrörelseidealet är på väg bort, högerpositioneringen med samlingsnamnet "Mauderaterna" tar sig allt starkare utryck. Så förvånad över Olofssons svängning kan man knappast bli.

Motivet då? För det första kan man ju konstatera att regeringen Reinfeldt inte har värst höga ambitioner på klimatområdet. Man vill göra intryck av att fixa massor i mer outvecklade länder, medan hemmaplanen inte betyder så mycket för helheten, Sverige är ju så litet. Det är ju besvärligt med resurshushållning, rent av knöligt med besvärande känslor kopplat till stadsjeepen och en massa trist källsortering och annat bök. Så när möjligheten öppnar sig att gå till val på kärnkraftsutbyggnad, då blir budskapet till väljarna "Med vår energipolitik slipper ni att tänka på en massa trist energisparande, vi ökar eltillgången och ni behöver bara vrida upp termostaten och njuta av den härliga golvvärmen!". Att uranbrytningen orsaker massor av miljöproblem nämns inte, att mängder av atomavfall skapar problem jorden runt är inte värt att nämna och att ett av våra största och viktigaste grannländer Tyskland reagerar skarpt på den svenska regeringens ambitioner hålls det också tyst om. Likaså att energifrågan nu är ännu en långsiktig fråga som hamnat i blockpolitikens totala låsning.

Alliansen går till val på en klassisk "kiss-i-byxan-politik". Det blir varmt först, sedan kommer problemen. Drivkraften för alliansen är den generella oron för energifrågorna och följden kommer att bli att energispar, alternativ energiproduktion och att hållbar hushållning hamnar i fullständigt bakvatten.

Göran Eriksson på Svenska Dagbladet avslutar sin analys "Skarp blockgräns skapar kortsiktig energipolitik" med orden "2010 kan svenska kärnkraftsvänner rösta på alliansen och hoppas att energibolagen vågar investera efter en borgerlig valseger. Medan kärnkraftskritiska Centerväljare får hoppas att investeringarna uteblir, eller byta block." Det finns alltså kritiska röster mot energiuppgörelsen också bland genuint borgerliga skribenter. Kanske Maud Olofsson, för att travestera gamle centerledaren Gunnar Hedlund, sålt skinnet innan björnen var skjuten?

1 februari 2009

Framtidsdagar i Västerås

Två dagar med uppladdning, glädje, argumentation och avspark inför en valrörelse som slutar tredje söndagen i september 2010. Vi var cirka 1000 aktiva socialdemokrater på plats i Västerås precis i månadsskiftet januari-februari. Stämningen och tillförsikten var god, för att inte säga mycket god.

Inledningen var förlagd till Stortorget där Mona Sahlin, Ilmar Reepalu och Tomas Östros talade till en månghövdad publik i bister januarikyla. Alla tre talen präglades av självförtroende, tydlighet, glädje och vänsterpräglad ilska över regeringen Reinfeldts orättvisa politik. Det rödgröna laget ÄR alternativet till en regering som idag präglas av svag initiativkraft och tendenser att skjuta svåra beslut på framtiden. Aldrig har jag hört mitt kära parti tala med sådan glöd och trovärdighet med tre rödgröna trumfkort på hand. Det är starkt, det är nödvändigt och det är ärligt är de ord jag vill sätta som samlande etikett.

Dagarna innehöll också massor av intressanta seminarier med idéer kring hur vi ska kunna utveckla metoder för att öka kontakten med väljare och sympatisörer. Låt vara att i stort sett alla partier inspireras av den framgångsrika Obamakampanjen, men styrkan för Socialdemokraterna är nog kombinationen av långvarig tradition som folkrörelseparti och de nya metoderna från "over there". I mötet med väljare i vardagen har Socildemokraterna redan en stark grund att stå på, men den går att vässa, utveckla och spetsa med ny teknik.

Så jag och tror jag alla andra deltagare, for hemåt med stärkt självförtroende, goda argument och segervilja, inte illa. Eller som jag skrev i min status på Facebook "Nicke är i Västerås, nu ska vi sopa banan med Alliansen, valseger 2010!"

9 januari 2009

Demonstration mot övervåldet i Gaza

Jag har tågat, som en av ganska få infödingar, i en demonstration mot den israeliska arméns angreppskrig, övervåld och illdåd mot befolkningen i Gaza. Demonstrationen genomfördes med kort varsel här i Linköping fredag 9 januari och samlade riktigt många deltagare.

Partivännen och socialdemokraten Ali Hajar var den som höll ihop den talade delen av demonstrationen med samling på Gyllentorget. I Alis tal hördes både vrede och sorg, hans känslor kom från hjärtat när han talade. "Som vanligt struntar Israel i vad FN säger, vad EU säger, ja vad hela världen säger" var en av Alis formuleringar. När andra länder upprepat struntar i och helt negligerar FNs beslut brukar det leda någon till konkreta åtgärder. När däremot staten Israel har upprepade gånger agerat på trots mot beslutade resolutioner händer ingenting.

Den här gången angrips också FN-anläggningar och Röda Korsets anläggningar, fältsjukhus och hjälptransporter. Allt ska krossas, helt utan urskiljning. Att den israeliska krigsmakten är effektiv råder ingen tvekan om, slagkraften är oerhört stor och effektiv. Läser en krönika av Olle Svenning i Aftonbladet om just detta. "Vi har inte att göra med två parter som det ständigt mässas om. Gaza­borna eller för den delen Hamasstyret ­disponerar inga krigsflygplan, beredda att spy sin dödliga last över befolk­ningen, inga Apache-helikoptrar. Inga stridsvagnar. "

Förvisso är det klart att Mellanösternfrågan är ett sammansatt och svårlöst problem med många komponenter, men när civilbefolkning utsätts för det Gazas innevånare nu genomlider, då måste man reagera, visa sin solidaritet med de hårdast drabbade av våldet i Mellanöstern, nämligen den palestinska befolkningen. Vem kan någonsin vinna något på barbari? Är inte barbari själva drivkraften till våldsspiraler och terrorism?