Det är många viljor som ska jämkas samman och det gäller att ha gjort sig ett namn i hela länet, att ha drivit ett antal frågor framgångsrikt lokalt eller regionalt, att ha ett brett och genuint förtroende. Min uppfattning är att Effat Mir Safdari helt enkelt inte svarade upp mot de krav som ställs på en riksdagsledamot. Det har inget med hennes bakgrund att göra utan bygger helt och hållet på hennes politiska meriter. Jag har själv aktivt lyft fram andra kandidater med invandrarbakgrund både på kommunfullmäktigelistan i Linköping och i nomineringarna till riksdagslistan.
Effat Mir Safdari fick inför nuvarande mandatperiod flera tunga uppdrag för Socialdemokraterna i Linköpings kommun. Ledamot i fullmäktige, ersättare i kommunstyrelsen, ledamot i Kultur och fritidsnämnden, ersättare i Personalutskottet, mångfalt mer än någon annan fått i början av sin förtroendemannabana. Hon fick också aktivt stöd, inte minst från Kristina Edlund, vår gruppledare i Kultur- och fritidsnämnden. Med tiden visade sig att kostymen var för stor, det kom inte så mycket konkreta förslag, få tillfällen i talarstolen och inga tunga ärenden som drogs i hamn. Aktiviteten internt var hög, många flygblad, torgaktiviteter och dörrknackningar, men hur aktiv man än är i sådana sammanhang, så räcker det inte för att meritera till ett riksdagsuppdrag.
När sedan arbetet med partiets listor inför nästa mandatperiod var som intensivast, kommer signaler om att Effat Mir Safdari inte accepterar placeringen på riksdagslistan. Antydningar framförs via ombud om att hon eventuellt skulle lämna partiet. Då finns inget att be för längre, det går inte att acceptera en kandidatur under dessa förutsättningar.
Jag står bakom de prioriteringar som gjorts både lokalt och regionalt i det partiinterna arbetet. Man kan inte kräva höga placeringar och samtidigt hota med att agera mot partiet, då sågar man på egen gren. Effat har hållt i sågen själv och till slut skapat en omöjlig situation.
