Alliansen försöker verka beslutsfähiga och starka. Men blir det så mycket gjort? Mitt perspektiv hämtar jag främst från Barn- och ungdomsnämnden i Linköping. Vi backar ett knappt år. Några skolor uppvisar underskott. Efter många turer hit och dit bestämmer sig alliansen för att avskriva underskotten. Kommunstyrelsen täcker kostnaden. Inga motkrav.
Nu är vi där igen. Strukturåtgärder för att hantera överskott på skollokaler har diskuterats en längre tid. Alliansens kommunalråd har deltagit aktivt och slutligen bestämt att "nä, vi gör inget, allt ska vara oförändrat under mandatperioden". Var finns ansvarstagandet? Vilka signaler sänds? Vad ska vi med nämnder till när avgöranden lyfts upp till kommunstyrelsens ordförande? Jag blir orolig för hur de riktigt svåra frågorna ska kunna hanteras när konjunkturen viker och det krävs stramare tag. Vilka ska då betala priset? Blir det skolorna i miljonprogramsområdena? Blir det via minskade sociala kriterier?
Ja, en sak är säker, fortsättning följer och kanske det blir en rejäl dikeskörning så småningom. Verkligheten brukar nämlgen alltid hinna ifatt även den mest inbitne optimist!
