Vad vill karln egentligen?

Så har det gått en styv vecka sedan senaste fullmäktigesammanträdet här i Linköping. Två frågor dominerade sammanträdet, frågan om utmanarrätten och det kommunala vårdnadsbidraget. Den rödgröna sidan förlorade båda frågorna i voteringar. Känslan av hybris* smyger sig på när Alliansen agerar. Självreflektion och nyanser är sällsynta, möjligen finns hoppet i den alltid sympatiske, kloke och tänkande Bengt Olsson (fp).

Den store allianshövdingen, kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (m), ger sig inte ens in i sakargumentationen. I stället väljer han att recensera socialdemokratins språk, metoder och debattteknik. Inte ett ideologiskt ord om varför utmanarrätt och vårdnadsbidrag ska införas, utan fokus läggs helt på motståndarens kvaliteter. Märkligt, förvånande och otaktiskt är ord som bra beskriver upplägget från Lindvall.

Nu är det sommaruppehåll i politiken, vi har ätit sill, färskpotatis och jordgubbar till midsommar. Kanske en riktigt bra bok kan inspirera. Kommunfullmäktige samlas igen den 26 augusti. Vem vet, kanske en ny recension väntar oss socialdemokrater då?

* Källa Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hybris_(mytologi)
Hybris, det fanns ingen värre synd än detta övermod, som kunde drabba en alltför framgångsrik människa. Hybris var inom grekisk mytologi att vilja efterlikna och/eller överträffa gudarna. Hybris kan då användas som en synonym till storhetsvansinne. I det antika dramat utmanar ofta hjältarna den rådande rättsuppfattningen och gudarnas. Då begår de hybris och går oftast under. Ett annat ord för hybris är övermod och människan straffas när hon försöker göra sig till gudarnas jämlike. För att få nåd hos gudarna var man tvungen att förstå vad man gjort för fel, känna vördnad, fruktan och medlidande inför gudarna och på så sätt rena sin själ = katharsis.

Vårdnadsbidrag - Kristdemokraternas 50-talsmuseum

(Bilden är länkad till Forum för Feministiska föräldrar (FOFF) Stockholm

Efter tre timmars debatt fattade Linköpings kommunfullmäktige beslut om att införa vårdnadsbidrag från 1 augusti 2008. Det blev en ideologisk debatt, där egentligen Kristdemokraterna (Kd) stod ganska ensamma. Det märks så tydligt att vårdnadsbidraget är en eftergift åt Kd, för det rätta engagemanget verkar inte riktigt finnas hos övriga alliansföreträdare. Tydligast är det hos Folkpartiet som så tydligt tvekar, men samtidigt känner sig tvunga att följa ingångna överenskommelser.

Intressant var att i debatten talade Folkpartiet också för en individualiserad föräldraförsäkring, men precis som i Socialdemokraterna har inte den diskussionen nått ända fram ännu.

Jag delade ut en del slängar, fick en del uppskattning, men också kritik. Det är svårt att hålla igen på slängarna gentemot just Kristdemokraterna, för det är ljusår mellan dem och det rödgröna vänsterblocket. Skillnaderna är så stora och det verkar inte finnas så mycket plats för humor i den konservativa språkdräkten.

Min slutkläm blev så här i mitt inledande anförande:
Är det så himla skoj att bygga upp ett 50-talsmuseum med utgångspunkt i Jan-Willy Anderssons drömmar om hemmafruepoken? För ingen ska inbilla mig att det blir annat än kvinnor som fastnar i vårdnadsbidragsfällan, det är naivt att tro något annat. Och ingen ska heller inbilla mig att vårdnadsbidraget inte påverkar jämställdhetens utveckling. Vad blir nästa steg i Kristdemokraternas retrotripp till svunna tider? Är det avskaffad skolplikt? Det finns ett stort intresse av samtidshistoria, men jag för min del vill inte ge dagens barn och unga en realtidsupplevelse av det som varit. Att styra in i framtiden med ständigt fokus i backspegeln blir nog en svår resa. Jag har inte bokat plats på det konservativa högertåget. Min platsbiljett är bokad på Framtidståget 2010, en rödgrön resa på väg mot ett bättre samhälle för alla.

Två röda syskon

Jag och en kollega har bemannat ABF-förbundets monter på Vänsterpartiets kongress i Norrköping den 6-8 juni. ABF fanns på plats i dagarna två och vår monter fanns i direkt anslutning till seminarierna i Arbetets museum. Ett intressant seminarieprogram, en hel del besökare och en god möjlighet till samtal och dialog.

Jag känner Socialdemokraterna mycket väl. Ovanpå detta känner jag en hel del vänsterpartister, jag har jobbat som politisk sekreterare i en majoritetskoalition med s, v och mp inom Landstinget i Östergötland. Med två kongressdagar ovanpå detta finns det skäl att reflektera lite.

Ska man kort beskriva dessa båda röda partier är det som att se två syskon. Två syskon med gemensam uppväxt, men också med en lång tid av konkurrens och misstänksamhet gentemot varandra. Från 1995 och framåt har historien flätats samman igen genom samarbete i majoritetskoalitioner. Syskonen är olika, men har en gemensam historia och har på många håll fungerat bra ihop på senare år.

Det finns en tydlig skillnad i den inre kulturen. Socialdemokratin är van vid att styra och forma framtiden; Vänsterpartiet har ofta och länge befunnit sig i opposition (på vissa håll alltid gjort det). Det innebär att fokus ofta är reaktivt och kanske mer negativt hos vänstern, men och andra sidan finns det nog mindre tvekan, mindre av dualistiskt tänkande.

För egen del tror jag att det går att forma bra och fungerande majoritetskoalitioner när valresultatet står klart 2010. Både socialdemokrater och vänsterpartister vet att högeralternativet är det allra sämsta, det går att finna gemensamma vägar och det går att kristallisera ut vad som inte går att komma överens om. Som alltid handlar det om att på lokal nivå hitta fungerande personkonstellationer. Så de gemensamma lagen som (s), (v) och (mp) går till val på behöver börja formas redan nu, med seminarier och lagbyggande aktiviteter.

För min del avslutades kongressandet med partifest i Värmekyrkan. God mat, bra stämning och underhållning av hemlige gästen Mikael Wiehe gjorde det till en minnesvärd afton.