Tack för att ni hjälper mig att tänka

Ett mejl avsänt den 26 februari till ledarredaktionen på Corren, samt chefredaktören Ola Sigvardsson och debatt- och kvalitets(sic!)redaktören Jerker Hallengren.   Hej allihop på ledarredaktionen, samt Ola och Jerker också!

Jag vill allra ödmjukast tacka Correns ledning och ledarredaktionen för att ni hjälper mig att tänka när jag läser nyheterna i tidningen. Exempelvis fick jag hjälp av Lennart Cromnow att tolka artikeln om den nedvärderade grävaren som stämmer Motala kommun, jag fick hjälp av Johanna Stier att tolka artikeln om energisparande i Mjölby och många andra exempel kan läggas fram. Hur Lars Anders Johansson hjälpt mig kan jag tyvärr inte påminna mig, men stöd i tanken har jag säkert fått, helt klart. Det är så skönt att någon annan hjälper mig att dra slutsatser, för jag är ju bara en enkel läsare och prenumerant. Vad vet jag om stora vida världen? Och det vet vi ju alla, som vuxit upp på slätta, att det som står i Corren är ju sant i alla delar.

Sedan är det ju jättejättebra för de enskilda nyhetsjournalisterna att kommentarerna i anslutning till deras alster liksom gör sanningen lite mera sannolik. Alla behöver ju stöd och visst är det fint att ledarredaktionen och nyhetsredaktionen tillsammans drar sannolikheten ytterligare några steg framåt. Klokt också att inte publicera enskilda debattartiklar kring förändringarna, för så mycket annat har ju vunnits i "Nya Corren". Det har exempelvis blivit lättare att dela ut Dagens Ros och sidorna har fått mycket mera färg, det är ju jättekul! Och dålig stämning vill ju ingen ha i en så klatschig publikation som Östgöta Correspondenten, eller hur?

Tacksamma läsarhälsningar
Richard "Nicke" Bremer
Linköping

Corren - tidningen som gör precis som den vill, del 2

Klipp hämtat från Correns hemsida

Nu börjar det här med Correns omstöpning och lokala mediamonopol bli direkt obehagligt. Jag har tidigare sänt en debattartikel till tidningen, jag har också i två inlägg (nr 1 och nr 2) bloggat om det olämpliga i politiseringen av tidningen och det påfund som kallas korta ledarkommentarer i anslutning till redaktionell text. Jag utvecklar inte den tanken ytterligare nu, utan hänvisar till de tidigare inläggen.

Vad som gör mig upprörd är ett samtal med debattredaktionen idag och då dess redaktör Jerker Hallenberg. Vid förfrågan om publicering av den insända artikeln får jag svaret att det inte är aktuellt med någon sådan, att chefredaktören Ola Sigvardsson har svarat via mejl och att "med detta får jag låta mig nöja". Alla försök till dialog var meningslösa och vidare diskussion får föras direkt med chefredaktören själv var upplysningen. Det framgick tydligt att debattredaktören var direkt instruerad av av chefredaktören.

Jag har tydligen slagit an en känslig sträng hos tidningens ledning och skälet kan man spekulera kring. Jag för min del tror inte att det går smärtfritt att dels ha faktagranskande proffsiga journalister som publicerar nyhetsartiklar och samtidigt ha "facit" tillgängligt bredvid som säger åt läsaren vad sedan ska tyckas. Detsom pågår på Corren har med garanti skapat inre motsättningar på tidningen och nu blir det givetvis obehagligt för ledningen om någon utanför tidningen har fångat detta och sätter fingret på publicistiska tveksamheter av grövre art.

Den fria debatten och lyhördheten gentemot läsarna är bara floskler. Den "nya Corren" har genomgått en kosmetisk förändring med färgade vinjetter, men bakom den glättade ytan skymtar en situation som bara en tidning med mediamonopol kan generera. Jag är djupt oroad och upprörd över utvecklingen av pappersmedia i Linköping. Det är dags för fler att reagera och agera!

Corren - en tidning som gör precis som den vill

Jag försöker påverka tidningen Corren (Östgöta Correspondenten) om det tveksamma i deras nya på fund med korta ledarkommentarer i anslutning till redaktionell text inne i tidningen. I ett tidigare blogginlägg redogör jag för det tveksamma i att blanda tidningens politiska ambitioner med dess nyhetsförmedling. Ett exempel på sammanblandningen är ett reportage om miljonöverskott i Åtvidabergs kommun. Artikeln följs av en ledarkommentar i direkt anslutning till nyhetstexten. Ett annat är en artikel (tyvärr ej sökbar) kring en entreprenadupphandling i Motala kommun, där en rättsprocess pågår. Ledarskribenten Lennart Cromnow dömer av frågan i ännu en ledarkommentar. Läsaren får inte själv reflektera över artikelns innehåll, journalisten som skrivit nyhetsartikeln tappar status och tidningen ger sig in i en tendensiös nyhetsrapportering. Var möjligheten ska ges till repliker på ledaren är oklart, jag betvivlar att eventuiella reaktioner införs på lokalsidorna. En mycket oroväckande utveckling!

Jag har gjort lite efterforskningar och det finns reaktioner från journalistiskt håll, från politiskt håll (både på Allianssidan och den rödgröna) och med all sannolikhet också från fackligt håll. Corren har mediahegemoni i mellersta Östergötland, uppenbarligen gör tidningen precis som den vill på tvärs med publicistisk tradition och med ett enda syfte, att ta makten över reaktionerna på det införda nyhetsstoffet. Jag häpnar och hoppas nu att fler reagerar över Correns hållning.

---------------------

Mitt svar på Ola Sigvardssons mejlsvar nedan:

Hej!

Först vill jag säga att det var inget brev jag skickade, det var en debattartikel som du av artighet fick för kännedom. Det innebär alltså att min önskan är att min artikel publiceras i papperstidningen. Att få ett mejlsvar är i sig bra, men det innebär inte att frågan luftas för den övriga läsekretsen. Jag har redan tidigare läst motiveringen till de korta ledarkommentarerna, det är ju det stycker jag citerar i inledningen till min artikel.

Jag kan säga så mycket som att jag fått medhåll i min kritik också från det borgerliga lägret, av en riksdagsledamot och ett fd detta kommunalråd, båda två från Linköping. Likaså har jag hört journalistkommentarer som är mycket kritiska. Det är just den högst påtagliga risken för sammanblandning av redaktionell text med politiska kommentarer som sticker i ögonen och oroar ur publicistiskt perspektiv.

För egen del har jag länge tvekat över prenumerationen (en mångårig sådan) på Corren och har sedan något år också Svenska Dagbladet som dagstidning. Den är förvisso oberoende moderat, men är välgjord, saklig och den borgerliga tonen finns där man förväntar sig den, på själva ledarsidan. Utvecklingen framöver avgör om vårt hushåll fortsätter prenumerationen av Corren. Att en tidning med de facto lokalt mediamonopol agerar så tendensiöst skadar utan tvekan trovärdigheten.

Kvällshälsningar från
Richard "Nicke" Bremer
Linköping

-------------------

Mejlsvar från Ola Sigvardsson på min insända debattartikel

Hej Richard och tack för ditt brev.

Syftet med ledarsidan är att driva borgerlig opinionsbildning, det har du helt rätt i. Syftet med nyhetsartiklar i tidningen, även under valrörelse, är att bedriva en öppen och allsidig bevakning som inte grundar sig i politiskt ställningstagande.

Idén med att lyfta ut ledarkommentarerna på nyhetssidorna är att vitalisera tidningen, något som jag anser att vi uppnått. Jag utvecklar dessa argument mer i en krönika som publicerades veckan innan vi genomförde förändringen. Den bifogas nedan.

Det viktiga är att ledare och nyheter inte blandas ihop, utan att det finns en åtskillnad. När ledarsidorna uppfanns för sisådär 150 år sedan fanns det ingen annan möjlighet att markera åtskillnad än att placera materialet på olika sidor. I dag har vi färg, vinjetter och en rad andra grafiska hjälpmedel som gör att vi kan markera åtskillnad på en och samma sida, något som gör den här förändringen möjlig.

Hittills har vi fått ytterst få negativa reaktioner på detta. De som kommenterat har varit övervägande positiva, liksom majoriteten i min läsarpanel som fick frågan lördagen efter omgörningen (462 svarande).

Vi kommer att fortsätta med det här arbetssättet framöver, men som i allt som rör tidningens utformning lyssnar jag och funderar över den kritik som når mig. Till exempel dina synpunkter.

Vänliga hälsningar
Ola Sigvardsson

Sedan hänvisas till Olas krönika den 30 januari där motiven för förändringarna presenteras.

"Skrota LAS" - farlig väg

Det kan finnas skäl att känna oro inför är vad som avses med ”avskaffa LAS” som en del borgerliga företrädare, mest Centerpartister, svänger sig med. Se exempelvis en artikel i Expressen inför Centerpartiets stämma.

Är det bara turordningsreglerna som diskuteras eller är det hela ”sakliggrundbegreppet”.

Jag tror att de allra mest extrema åsikterna knutna till yngre centerpartister innefattar också det senare begreppet, alltså hela begreppet "saklig grund". Då är arbetsmarkanden tillbaka till 1900-talets början. Arbetsgivaren (egentligen arbetsköparen) kan då saklöst säga upp en anställd utan något som helst motiv.

Vilken arbetsplats mår bra av att alla hela tiden saklöst riskerar att förlora jobbet? Jag tror inte ens arbetsgivarna vinner något. Rädsla skapar aldrig uppfinningsrikedom, det skapar bara vanmakt. Så alla som hejar på Magnus Andersson och hans idéer, CUF:s ordförande, tänk efter ett par gånger. Vilket samhälle vill ni ha egentligen? Ett samhälle där arbetstagarna är helt och hållet rättslösa, en utveckling som skapar starka sociala motsättningar och som med garanti kommer att leda till fler arbetsmarknadskonflikter. Vem vinner på det i det långa loppet?

Correns korta ledarkommentarer omyndigförklarar läsaren

Corren (Östgöta Correspondenten) har infört en ny företeelse i det som kallas nya Corren. På nyhetsplats inne i tidningen kommer det att publiceras korta ledarkommentarer. Så här motiverar chefredaktören Ola Sigvardsson detta påfund i en förklarande text:
“För läsaren är det bra att ha allt material i ett ämne samlat på ett ställe, både nyhetsrapporteringen och kommentaren. Det tvingar också ledarredaktionen att arbeta mycket närmare nyheten, att snabbt sätta sig in i sakförhållandena och skaffa sig en hållning till det. Det gör att tidningen blir mycket rappare.”

Jag är för egen del mera tveksam. Är inte detta ytterligare ett steg i politiseringen av nyhetsflödet i en tidning som har i det närmaste monopolställning i mellersta Östergötland med landets femte största kommun som kronan på verket? Redan vid valet 2006 valde Corren att låta nyhetsartiklar inne i tidningen präglas av tidningens färg oberoende borgerlig. Avsikten gjordes tydlig, en valseger för Alliansen var det övergripande målet och på pressetikens altare offrades värdet av sakliga nyhetsartiklar. Målet nåddes och nu kommer nästa steg, korta ledarkommentarer. Tror inte Correns ledning att läsarna själva kan värdera och kommentera lokala nyheter?

Ett exempel på den nya linjen var ett reportage nyligen om den blåröda kommunledningen i Åtvidaberg, under artikeln fanns en kort kort ledarkommentar. Det känns verkligen styrande att någon annan, ledarreaktionen, hjälper mig som läsare att värdera texten. Hur känns det för journalisten när kommentarer från ledarredaktionen, nära tidningens ledning, fäller avgörandet över en nyhet som skildrats så sakligt som möjligt?

Tidning nr 2 i vårt hushåll är Svenska Dagbladet, med beteckningen oberoende moderat. Jag vet mycket väl att ledarsidan präglas av den just den hållningen, men i övrigt är tidningen som jag upplever det mycket saklig och inte smörigt borgerlig. Exempelvis gjorde SvD i höstas en mycket kritiskt reportageserie om maten i Stockholms läns landsting, där den borgerliga ledningen grillades hårt.

Jag tycker Corren borde överväga lämpligheten i sin nya strategi med ledarkommentarer inne i tidningen. Borgerlig press har redan en mycket stark ställning, inte behöver den väl ytterligare markeras med att säga åt läsarna vad de bör tycka också på nyhetsplats? Och ligger inte den nya linjen i utkanten av de pressetiska reglerna?

Slutligen, är det bara jag som reagerar och ser igenom strategin bakom nymodigheten? Att desperat nyttja sin marknadsdominens för att sprida ut blå dimmoln inför ett val där Alliansen ligger mycket illa till opinionsmässigt.

----------------------------

Har du åsikter, gå vidare till Correns forum där jag lagt upp en snarlik text för diskussion.

Backspegeln gör mig rörd

Det är den där dagen som infaller varje år, den kronologiska dagen som är så där småtrevlig. Vart tionde år är den mera pompös, med större åthävor, med hurrarop och som regel mer förberedelser. I år inträffar den för femtiofjärde gången. Vad menar jag? Jo då, du förstår, men blygsel förhindrar mig att skriva i klartext.

Paket från hustru, barn och deras respektive levererades vid frukostbordet i morse. Jag hade önskat mig “Beatlesboxen” i stereoversion och jag fick den! För att förstå lite av känslan bakom denna detta kulturella sextiotalskoncentrat kan du läsa en recension i Östersundsposten.

Jag tog med en av skivorna och spelade den i bilstereon i bilen på väg mot jobbet. När “A hard days night” ljöd ur högtalarna blev jag väldigt rörd. Minnen strömmade fram och jag satt åter vid radiogrammofonen, märket var Radiola och den hade ett vackert grönt öga, den stod i vad vi kallade “stora rummet” i huset vi hyrde i Klockrike. Jag satt ofta där och spelade syrrans och brorsans skivor för mig själv. Stora världen kom direkt till Klockrike via skivaffärerna i Motala.

Mest var det Beatles jag spelade. Jag sjöng med på som jag tyckte finaste engelska och med exakt samma röst som John Lennon. Tiden är någonstans 1965-67, en evighet sedan. Men en sak lever kvar, John Lennon och jag sjunger fortfarande väldigt bra tillsammans!

Nya sätt att forma listor

I mitt senaste blogginlägg skrev jag följande stycke:
Inför framtiden måste vi som parti fundera över hur vi ska vaska fram våra kandidater till riksdagen. Jag tror vi ska låta oss inspireras av både andra partidistrikt som andra partier. Resan fram till mål denna gång tog oerhört mycket inre kraft för oss alla, den kunde använts mycket mera offensivt.

Så vad kan man göra, som gör fler delaktiga och skapar mindre slitningar på vägen. Jag kan inte alla tekniker som finns för att skapa listor men några är exempelvis provval, lokalt kampanjarbete och mentometeromröstningar, på olika sätt kombinerat med personvalskampanjer. Jag är inte säker på att alla dessa modeller är direkt applicerbara på oss socialdemokrater, men klart är att den nuvarande modellen att forma en riksdagslista är en ganska sluten process. Möjligheten för enskilda partimedlemmar att få ta del av röstförklaringar från enskilda kandidater och veta vem och vad man röstar på är ganska liten trots allt.

Däremot har jag en bestämd uppfattning oavsett metod, vi ska stenhårt hålla fast vid varvade listor. Det handlar inte om kvotering utan om att spegla väljarunderlaget. Det handlar om att i ett demokratiskt samhälle ska kvinnor och män ha lika inflytande och inte minst rätt till lika inflytande.

Jag hade förmånen, tro det eller ej, att i lugn och ro få ta del av Moderaternas metod för att forma sin riksdagslista i Östergötland. Provvalet på lokal nivå är för min del inget jag hissar till skyarna, men deras stämma där de tio föreslagna toppnamnen står till stämmans förfogande för frågor och där man med mentometerknappar, anonymt och snabbt, kan genomföra röstningsprocesser känns modern, rättvis och genomsiktlig. Delegationerna från de olika kommunerna är inte bundna utan röstar efter eget huvud på dem de själva anser bäst skickade för uppdraget. Jag kan förstås inte alla detaljer i Östgötamoderaternas inre liv, men tydligt är att det enskilda stämmoombudet själv får bilda sig en uppfattning och sedan i en snabb, säker process får avge sin röst.  

Jag tycker för min del att vi socialdemokrater ska röra oss åt det här hållet, men framför allt ska vi fundera över hur vi kan skapa större delaktighet för våra enskilda valkonferensdeltagare och våra medlemmar, öka möjligheten för enskilda kandidater att få avge sin röstförklaring och svara på frågor och heller inte rädas en och annan omröstning. Att bli vald med ett brett stöd och ha blivit prövad på olika sätt måste vara en styrka för våra folkvalda, inte en nackdel.

En blick bakåt, men också framåt

Söndagen den 31 januari samlas vi socialdemokrater i Östergötland till ännu en valkonferens, eftersom den förra förklarats ogiltlig. Varför vi hamnade i ett omtag kan du läsa om på Roger Berzells blogg, där han föredömligt sakligt redogör för vägen fram till da capoföreställningen.

Tiden fram till gårdagen, ungefär ett halvår, har som jag personligen ser det lagts på navelskåderi och före det ett pseudoval (läs kyrkovalet). Det har varit en ovanlig tid inom vårt partidistrikt. Vi missade chansen att använda jobbkongressen som språngbräda inför valåret, vi fastnade i inre personstridigheter som kortsiktigt gynnar våra politiska motståndare, men som långsiktigt skadar demokratin och allmänhetens tilltro till oss som tror på politikens möjligheter. Vi har valsat och valsats i media (se exempelvis Corren den 2 december) i en blandning av fakta, anonymitet och osanningar.

Jag för min del kommer att minnas andra halvåret 2009 som en tid utan motstycken. I detta noterar jag att starka, för att inte säga mycket starka krafter kommer i rörelse i nomineringstider. Orsaken för att tala klartext rymmer delar som makt, arvoden och mat på bordet, något som riskerar att skymma processen att hitta dem som bäst för fram partiets ideologi och idéer.

Vad som sannolikt har förvärrat situationen är att flera av dem som haft en ansvarsposition som förtroendevalda också kandiderat till riksdagen. Det har gjort att flera av dem som skulle kunnat ta tag i styråran inte fullt ut kunnat göra det, eftersom man då hade fått agera i egen sak.

Ovanpå mycket annat har det förts fram påståenden om fusk och stadgebrott. Det ska ärligt medges att tidigare stadgetolkningar skapat en tradtion av hur ombud utsetts och kallats, en tradition som innebär en tydlig glidning från stadgarnas syfte. Frågan jag ställer mig är bara om påståenden om fusk och kravet på en ny valkonferens hade rests lika ivrigt om resultatet av omröstningen om plats fem på riksdagslistan (Andersson och Gabelic) blivit det motsatta? Jag menar att stadgefrågan blev ett slagträ, där det bakomliggande syftet var att få till stånd en ny omröstning. Men med facit i hand fanns naturligtvis ingen annan väg att gå för distriktsstyrelsen än att ogiltligförklara det första beslutstillfället och kalla till en ny valkonferens.

För mig egen del växte känslan fram inombords att jag riskerade bli en bricka i ett spel, där tunga elefanter (Urban Ahlin m.fl. ) från andra län dansar sin dans. Denna känsla, tillsammans med en allmän obehagskänsla och slutligen frågan om generellt förtroende (inte sakpolitiskt) ledde för min del fram till att jag slutligen valde att stödja valberedningens förslag i sin helhet.

Inför framtiden måste vi som parti fundera över hur vi ska vaska fram våra kandidater till riksdagen. Jag tror vi ska låta oss inspireras av både andra partidistrikt som andra partier. Resan fram till mål denna gång tog oerhört mycket inre kraft för oss alla, den kunde använts mycket mera offensivt.

Till sist, finns det några vinnare och förlorare i allt detta? Vad bär vi med oss från denna nomineringsperiod? Dessa båda frågor bjuder jag på till dig som läsare. Upprepa frågan några gånger, gärna tillsammans med några andra, och för ett samtal kring era olika synsätt. Samtal leder framåt om man ger dem tillräckligt med tid.