Adjö Corren!

Idag verkställdes uppsägningen av prenumerationen på Corren. Jag har tidigare i blogginlägg beskrivit varför jag inte gillar "Nya Corren". Hela den argumentationen kvarstår. Men hushållets prenumeration stod på min kära hustru Lotta Bremer som motiverade uppsägningen med orden "Den har blivit urusel sedan den ändrades, den har blivit svårtillgänglig. Skillnaden på SvD och Corren är också att i Svenskan läser man och bildar sig en uppfattning, Corren bildar uppfattningen åt dig". Bemötandet på abonnemangsavdelningen var snäsigt och något intresse av att fånga skälen till uppsägningen fanns knappast. Uttrycket att vara sig själv nock passar som hand i handske.

Som du förstår blir Svenskan vår hemmatidning framöver. Vi vet båda var den står politiskt, men samtidigt är kvalitén mycket hög både textmässigt och bildmässigt, nyhetsmaterial och ledarmaterial är tydligt skilda åt och inte minst är de mera djupa reportagen förstklassiga. Alla riksnyheter är heller inte inte "klipp och klistra från TT".

Jag kommer att följa Corren på nätet, men Ola Sigvardsson har lyckats provocera bort vårt hushåll som prenumeranter. Jag vet att fler resonerar lika och att tvivlet kring lokaltidningen går att finna bland läsare av blandad politisk kulör eller icke kulör. Agera du också och framför allt, låt chefredaktören ta del av dina åsikter!

För dig som vill ha en journalistisk reaktion, läs en artikel om Correns nya grepp i tidningen Journalisten. Läs också ett uttalande från Correns journalistklubb som tydliggör den lokala hållningen.

Effat har sågat på egen gren

Att fastställa en riksdagslista för ett helt län i ett stort parti som Socialdemokraterna kräver en lång process. Många är det som genom åren känt sig kallade, men desto färre är det som blivit utvalda att företräda sitt parti på nationell nivå. Att snabbt segla upp från lokal nivå och kräva en valbar plats låter sig inte göras och det vore märkligt om det gick.

Det är många viljor som ska jämkas samman och det gäller att ha gjort sig ett namn i hela länet, att ha drivit ett antal frågor framgångsrikt lokalt eller regionalt, att ha ett brett och genuint förtroende. Min uppfattning är att Effat Mir Safdari helt enkelt inte svarade upp mot de krav som ställs på en riksdagsledamot. Det har inget med hennes bakgrund att göra utan bygger helt och hållet på hennes politiska meriter. Jag har själv aktivt lyft fram andra kandidater med invandrarbakgrund både på kommunfullmäktigelistan i Linköping och i nomineringarna till riksdagslistan.

Effat Mir Safdari fick inför nuvarande mandatperiod flera tunga uppdrag för Socialdemokraterna i Linköpings kommun. Ledamot i fullmäktige, ersättare i kommunstyrelsen, ledamot i Kultur och fritidsnämnden, ersättare i Personalutskottet, mångfalt mer än någon annan fått i början av sin förtroendemannabana. Hon fick också aktivt stöd, inte minst från Kristina Edlund, vår gruppledare i Kultur- och fritidsnämnden. Med tiden visade sig att kostymen var för stor, det kom inte så mycket konkreta förslag, få tillfällen i talarstolen och inga tunga ärenden som drogs i hamn. Aktiviteten internt var hög, många flygblad, torgaktiviteter och dörrknackningar, men hur aktiv man än är i sådana sammanhang, så räcker det inte för att meritera till ett riksdagsuppdrag.

När sedan arbetet med partiets listor inför nästa mandatperiod var som intensivast, kommer signaler om att Effat Mir Safdari inte accepterar placeringen på riksdagslistan. Antydningar framförs via ombud om att hon eventuellt skulle lämna partiet. Då finns inget att be för längre, det går inte att acceptera en kandidatur under dessa förutsättningar.

Jag står bakom de prioriteringar som gjorts både lokalt och regionalt i det partiinterna arbetet. Man kan inte kräva höga placeringar och samtidigt hota med att agera mot partiet, då sågar man på egen gren. Effat har hållt i sågen själv och till slut skapat en omöjlig situation.

Dags att avsluta en frukostrelation

Jag kommer inom den närmaste tiden att avsluta min frukostrelation med Corren. Att betala för propaganda känns inte värst bra, dessutom har tidningen utvecklats dåligt även i övrigt. Riksnyheterna hämtas från TT till största delen och bildkvalitén har sjunkit. SvD må vara oberoende moderat, men det är en förbannat bra och välgjord tidning. Den får trona ensam på frukostbordet framöver!

Som idag, nästan en helsida där Svenskt Näringsliv får breda ut sig kring jobbfrågor och så en ledarkommentar till det, då är det Berlusconivarning. Man blir bara förbannad och varför ska man betala för att utstå det? Det mesta går ju också att följa på nätet, även om man kommer att missa en del.

Jag är djupt bekymrad över den utveckling anrika Corren har tagit, det handlar inte längre om att förmedla nyheter professionell, det handlar prio ett om att vara en en megafon. Var finns trovärdigheten? Hur långt är chefredaktören Sigvardsson beredd att gå? Hur kan Sigvardsson med trovärdighet sitta som ledamot i Pressens opinionsnämnd? När reagerar ägarna på tidningens utveckling?

Jag uppmanar fler att säga upp sin prenumeration, det är ett aktivt sätt att agera och säga sin mening!

Läs också Simon Wessbos blogg på samma tema.

Det behövs visst inte fler röstande

Kommunfullmäktige hade en igår en mycket lång och livlig debatt om en motion med rubrik “Ökat valdeltagande i allmänna val”. Författare till motionen var jag själv och Kristina Edlund, båda två är vi socialdemokrater i Linköpings kommunfullmäktige. Vår tanke när vi lämnade motionen i oktober 2009 att Linköping skulle vara kommunen där idéer blir verklighet i praktiken och i politiken. Men ack vad det går att bedraga sig.

Det är uppenbart att valnämndens ordförande moderaten Rolf Edelman mycket tidigt hade bestämt sig för att de här idéerna skulle inte bli verklighet. Kraftigt förhalad beredning, rädsla för förändring, valet att se problem i stället för möjligheter och slutligen en aversion mot initiativet att motionera i sådana här frågor. "Vi har alltid löst det här på presidienivå” hette det, precis som om det skulle vara olämpligt att använda den initiativrätt varje fullmäktigeledamot har.

Motionen innehöll sex stycken att-satser:
att kommunen agerar aktivt och långsiktigt för att så många röstberättigade som möjligt har kännedom om hur ett val genomförs och hur man kan avge sin röst.
att valnämnden får i uppdrag att inrätta ett tillfälligt kontor i centrum där de röstberättigade, i god tid innan valet, kan få svar på aktuella frågor, få hjälp med röstkort osv.
att valnämnden får i uppdrag att genomföra förtidsröstning på gymnasieskolorna i kommunen
att uppdra till kultur- och fritidsnämnden att undersöka hur biblioteksverksamheten kan vara en aktiv part i arbetet med att öka medborgarnas kunskaper kring allmänna val
att uppdra till kultur- och fritidsnämnden att genom samarbete med studieförbunden öka kunskaperna och förutsättningarna för ett ökat valdeltagande i de socialt mest utsatta bostadsområdena
att merparten av åtgärderna skall vara initierade i god tid före valet i september 2010.

Lång debatt blev det som sagt, engagerade inlägg och många talare. Mot slutet låg det en tendens till kompromiss i luften, men till slut vid själva voteringen var blockuppdelningen total. Folkpartiet närmade sig andemeningen i motionen, men övriga allianspartier visade kalla handen. En signal som bara kan tolkas så att höga röstetal inte är så viktiga för Moderater, Kristrdemokrater och Centerpartister.  Varför, varför, varför kan vi inte enas tvärpolitiskt i frågor som denna?

Torbjörn Gustavsson, Corren, har i sin krönika “Å andra sidan” diskuterat gårdagens motionsdebatt. Här finns fler tankar om väljare och valdeltagande. Också Ellen Aguirre skriver om det på sin blogg.