Blygheten är botad, ett namn har trätt fram

Jag bloggade för ett par dagar sedan om den “blyghet” som råder inom Socialdemokraterna och beklagade att ingen träder fram och visar ambition att bli vald som partiledare. Spekulationerna har varit många nu och under lång tid, men fram till helt nyligen har inga blad tagits från någon enda mun. Hur var det nu ABBA sjöng? “Tystnaden är så total, bara du slog en signal”

Nu äntligen börjar det lossna! Jag tänker inte på att de stora tidningarna spekulerar, utan i stället nomineras det (även från Östergötland) och ännu bättre, Mikael Damberg kliver fram och säger på politikerbloggen.se att “Jag vill verkligen vara med och ta ansvar för den nystart som partiet behöver. Hur jag bäst kan göra nytta och vilken roll jag kan spela är det andra som får avgöra.”

Ytterligare klarspråk finns att hämta i en DN-artikel “Uppenbarligen finns det flera som för fram mitt namn. Men jag är väldigt tydlig med att säga att det är valberedningen som ställer frågan, och jag svarar valberedningen om den skulle bli aktuell, parerar Mikael Damberg S tiotusenkronorsfråga.”.

För egen del har jag en vag uppfattning om Mikael Damberg, jag har inte kunskap att säga plus och jag har inte kunskap att säga minus. Men jag har flera förtroendefulla partivänner som för fram hans namn och jag har också läst en kommentar i Corren kring Damberg “Skulle partiet välja Damberg kommer alliansen sannolikt att få en hård match 2014”. Corren är aldrig min favorittidning och är i alla stycken en tendensiös blaska, just därför är kommentaren extra intressant.

Tiden börjar bli knapp fram till kongressen i mars. Socialdemokratin behöver hitta en stark och framåtsyftande ledning dom inte räds ansvaret att leda partiet. Jag menar med stöd i texten ovan att Mikael Damberg är en stark kandidat. Jag ser fram emot en diskussion med övriga kongressombud i länet för att kunna hitta ett gemensamt namn att stötta.

Och kom ihåg, vi ska inte bara vinna valet 2014, utan 2018 och 2022. Då spelar faktiskt åldern en viss roll. Gänget runt om kan ha väl så blandade åldrar, men frontnamnet måste kunna hänga med ett antal år.

Vem där? En partiledare?

Jag fick ett samtal till bostaden. En partimedlem ville veta var jag stod i partiledarfrågan och vem jag skulle stötta. Svarade jag klokt skulle jag få en röst i kongressombudsvalet. Vad svarade jag?

Hur ska jag kunna ta ställning utan att veta vilka som kan tänkas kandidera? Just nu pågår operation lurpassning och ingen potentiell kandidat vill öppet säga att “Jag kan tänka mig att bli partiordförande!”. Det är en oerhörd skillnad mot miljöpartiet där det finns minst en handfull potetiella språkrörskandidater.

Många talar om Mikael Damberg, många om Lena Sommestad, många om Veronica Palm, många om Leif Pagrotsky, tydligen många om Thomas Eneroth och några försöker väcka liv i Pär Nuder som kandidat. Men ingen av dessa har sagt att “Om jag får frågan från valberedningen är jag beredd att ställa mig till förfogande” eller än mindre “Jag tror jag har mycket att tillföra socialdemokraterna om jag väljs till ordförande”.

Det är svårt att ta ställning till ett dimmoln. Om jag blir vald som kongressombud vill jag resonera mig samman med de andra ombuden från länet och gemensamt välja väg i partiledarfrågan. I dagsläget finns ingen enda kandidat att ta ställning till, förhoppningsvis gör det det när ombudsdelegationen samlas.

Och handen på hjärtat, en partiledare får väl inte vara blyg? Kliv fram du som kan tänka dig ett svårt men utmanande uppdrag i ett parti som har en ultramodern värdegrund att bygga på.