Aktivt områdesarbete ger resultat

Att arbeta aktivt i bostadsområden är ett sätt att stödja preventivt arbete och göra befintliga kommunala resurser mer synliga och mer tillgängliga för dem med de största behoven. Under de senare åren med socialdemokratiskt styre i Linköping fanns ett mer utvecklat områdesarbete. De olika kommunala verksamheterna rörde sig i en riktning av mer samverkan, mer helhetssyn och mer fokus på den enskildes sammansatta behov snarare än stuprörsinsatser. Ett bra exempel är  verksamheten med det så kallade Projekt Nygård. Här finns fortsatt ett konsekvent områdesarbete baserat på helhetssyn också med nuvarande majoritet.

Incitament för ett utvecklat områdesarbete saknas sannerligen inte. Välfärdsrapporten som Linköpings kommun tagit fram visar på stora skillnader mellan stadsdelarna och där särskilda insatser behövs för att motverka psykisk ohälsa, arbetslöshet och utanförskap. Vi socialdemokrater tror det behövs nya ”Projekt Nygård” där erfarenheterna från detta projekt kan spridas till andra stadsdelar. Ska en sådan satsning bli aktuell behövs en bedömning av vilket område som behöver ett nytt projekt, det behöver ske en grundlig analys så att resurserna fördelas där behoven är som störst. Det går inte att på rak arm säga vilket annat område i Linköping som behöver ett sådant projekt, utan en sådan undersökning. Klart är dock att arbetet i Nygård gett resultat och stabiliserat ett tidigare mycket oroligt och utsatt bostadsområde.

Socialdemokraterna har i Omsorgsnämnden konsekvent och aktivt drivit dessa tankegångar. Beslut är också taget att projektet kommer få fortsätta arbeta i ytterligare ett år.

Vi socialdemokrater vill att Omsorgsnämnden ges i uppdrag att stärka sitt samverkansarbete i med olika kommunala aktörer, framför allt då samverkan mellan Bildningsnämnd och Omsorgsnämnd där insatserna för socialt stöd och jobbinsatser utformas för målgrupper i olika bostadsområden. Detta enligt den modell som vuxit fram i Nygård.

Också akuta sociala insatser kan behövas i olika stadsdelar och behoven måste fångas upp tidigt. Också här är Projekt Nygård är en bra förebild som kan användas på flera stadsdelar.

Kort sagt, vi socialdemokrater vill se mer av samverkan och stadsdelsnära verksamhet. Vi vill också se mer av samverkan och gemensamma perspektiv från nämndernas sida. Ur ett medborgarperspektiv finns bara en kommun, vi måste som ansvariga politiker visa att så är fallet också i praktiken.

Demonstrera mot rasism

År efter år har manifestationer hållits den 9 november på årsdagen av Kristallnatten, mot rasism och för att motverka den alltmer uppmärksammade främlingsfientligheten. Genom många år har de politiska partierna samlat stått bakom manifestationen, men grundinitiativet togs av Vänsterpartiet. Platsen jag specifikt talar om är Linköping, men naturligtvis har många människor agerat på många andra håll runt om i världen.

I år är det inte någon samordnad aktivitet från de politiska partierna lokalt, men det är icke desto mindre viktigt att samlas samlas för människovärdet och för att minnas de ohyggligheter som inträffade för 72 år sedan.

Jag vet, genom god insyn, att det inte är någon illvilja från övriga partier (inklusive mitt eget) som gjort att Vänsterpartiet genomför manifestationen ensamma. Någonstans rann tiden i väg, förberedelser pågick hos Vänstern och vi övriga tog alltför sent tag i frågan om gemensamma aktiviteter. Till nästa år blir det som jag tror en gemensam linje igen.

Hur som helst, jag kommer att manifestera tillsammans Vänsterpartiet. Jag sluter upp på Stora Torget tisdag 9 november kl 17.30. Du kommer väl också? Läs mer om arrangemanget på Vänsterpartiets hemsida.

94,3 % röstade inte på Sverigedemokraterna

Det finns skäl att påpeka och lyfta fram att 94,3 % av Sveriges befolkning inte röstade på SD. Dessutom finns det skäl att fundera över begreppet vågmästarroll. Så länge inget parti fått mer än hälftrn av mandaten, kan i princip alla partier (ensamma eller i samverkan) bli vågmästare.

Dessa enkla sanningar ger lite distans till det det trumfkort SD verkar tro att man förfogar över i alla sammanhang. Hemläxan blir alltså att inte låta SD få rollen som vågmästare.

Ett riktigt skitval, några funderingar

Det är bara att konstatera, Socialdemokraterna har gjort ett riktigt skitval nationellt. Hur man än vrider och vänder, så är det så. Det går att bena i detta om och om igen, men faktum kvarstår, siffrorna finns där för alltid. Många är vi som kommer att lägga pannorna i veck och fundera på varför det blev som det blev. Jag ska för egen del göra några noteringar nu och kanske bygga på senare när man pratat runt en del.

Kanske trodde vi, åtminstone inledningsvis, för mycket på seger. Jag ville själv aldrig riktigt tro på de vikande opinionsmätningarna, men var givetvis orolig. När vi låg som högst opinionsmässigt hade det en dämpande effekt på partiarbetet. Det märks också i en del arbetarekommuner som tappat oerhört mycket mark. Man ser det också på bristande partiinternt arbete, de ledande företrädarna finns tyvärr alltför ofta i kommunhuset och inte bland väljarna.

Socialdemokraterna ville tidigt formera ett regeringsalternativ och valde inledningsvis bara Miljöpartiet som partner. Efter en tid lyftes Vänsterpartiet in i gemenskapen, men först efter en ganska tuff intern diskussion inom Socialdemokraterna. Velandet kring det rödgröna gjorde att regeringsalternativet formades relativt sent och i flera frågor var vi inte fullt ut samsnackade. Risken finns nu för en demonisering av Vänsterpartiet som orsak till att det ”sket sig”. Att dra den slutsatsen tror jag dock är att göra det för enkelt för sig.

Alliansen har däremot lärt sig sin läxa från tidigare borgerliga regeringsperioder och tillämpat ”en för alla, alla för en”. Samtidigt har Moderaterna stadigt knaprat väljare från sina borgerliga vänner och står nu väldigt starka inom Alliansen. Kristdemokraterna är hårt trängda, men väldans lojala.

Så en enskildhet, jag tror det skedde något medialt när diskussionen om RUT-avdraget gick som hetast. De rödgröna tappade initiativet och trängdes in i ett hörn. RUT var inte en så stor fråga att vi skulle gett den så stort utrymme. Vi skulle försökt ta oss ur den diskussionen och återtagit initiativet. Att RUT-frågan blåstes upp var taktiskt smart av Alliansen och inte någon slump.

Det går heller inte att bortse från medias tilltagande politisering, där tidningar som DN, Expressen och Corren agerat draglok åt Alliansen. Corren är sannolikt det allra tydligaste exemplet, med vinklad nyhetsvärdering, ledarkommentarer i anslutning till redaktionell text etc. Det har varit en oerhörd utmaning att formå att tränga igenom pappersmedias totala dominans. Två tidningar som klarat uppdraget mer balanserat är Svenska Dagbladet och Aftonbladet, båda tillhörande Schibstedkoncernen.

På vår plussida står en som jag upplevt god valorganisation, mängder av aktiva valarbetare, en hel del lokala framgångar så långt jag hunnit kolla och en enastående valspurt med en allt säkrare och statsmannamässig partiledare. Men visst, vi kommer att behöva diskutera resultatet, analysera det och vi måste ta ta ställning till behovet av förnyelse. För visst finns det en del problem att ta tag i i kära partiet, när man 54 år gammal alltför ofta får höra sig själv benämnas ”grabben”.

Det finns stora skillnader mellan blocken

Att säga att det inte finns några skillnader mellan de politiska partierna är att reducera det engagemang som enskilda människor visar i sammhällsfrågor till ett intet. Där är ett synsätt som präglar konservativa ideal, där politikens inflytande ska reduceras till ett minimum (den så kallade nattväktarstaten).
 
Årets val är en vattendelare mellan olika sätt att se på människor. Ingen i det rödgröna laget missunnar någon att lyckas. Tvärtom har socialdemokraterna alltid velat göra det möjligt för alla att just lyckas, komma vidare, få starta om och få rätsida på livet. Men den rödgröna sidan vill absolut inte att den egna lyckan ska bekostas av andras olycka. I stället gäller att vi är starkare tillsammans och att alla har starka sidor som kan bidra till en god samhällsutveckling.

Motsatsen är Alliansens linje där de med minst resurser ska bekosta stora skattelättnader för redan välbärgade personer i högstatusområden. Kom inte och säg att det inte finns skillnader i de olika alternativen.

En tillräckligt hög skattenivå garanterar ett civiliserat samhälle där bördorna födelas över en livscykel. "Av var och en efter behov och åt var och en efter förmåga" är den grunden det rödgröna alternativet vilar på.

RÖSTA RÖDGRÖNT!!
Läs mer: www.rodgron.se

Min lycka ska inte bero på andras olycka

  

Ingen i det rödgröna laget missunnar någon att lyckas. Tvärtom har socialdemokraterna alltid velat göra det möjligt för alla att just lyckas, komma vidare, få starta om och få rätsida på livet. Men den rödgröna sidan vill absolut inte att den egna lyckan ska bekostas av andras olycka. I stället gäller att vi är starkare tillsammans och att alla har starka sidor som kan bidra till en god samhällsutveckling.

Skatten garanterar ett civiliserat samhälle där bördorna födelas över en livscykel. Av var och en efter behov och åt var och en efter förmåga.

Till sist, länken in till de tre rödgröna partierna: www.rodgron.se

Alla som drabbas av sjukdom ska ha rätt till trygghet

Skribent: Richard “Nicke” Bremer 

Jag kallar mig för socialist, noga räknat demokratisk socialist. Jag är stolt över det och trygg i min ideologi. Jag har en egen hemsnickrad definition av begreppet socialism. Jag brukar säga så här, att för mig är socialism att min lycka inte ska vara beroende av andras olycka. Jag har säkert inte levt upp till denna devis alla gånger, men jag försöker alltid tänka så och göra mitt bästa för att röra mig i den riktningen.

Alliansen har en annan devis som på något sätt måste vara styrande i de innersta rummen. Den lyder “min lycka hänger på din olycka”.  Tydligast visar det sig i att samtidigt som skatter sänks med ofantliga belopp för de allra förmögnaste, så får de som är allra mest utsatta betala priset. Konkret handlar det om långvarigt sjuka och arbetslösa, till och med dödligt sjuka.

Ett tydligt exempel på Alliansens strategier finns i dagens upplaga av Östgöta Correspondenten, med ett reportage om Maria som är döende i cancer.  Hon går på behandling men den hjälper henne bara för stunden och den påverkar henne starkt. Hon kommer att dö av sin sjukdom. Maria har dock varit sjuk för många dagar. Enligt de nya sjukförsäkringsreglerna som den borgerliga regeringen beslutat om ska hon vara frisk och rehabiliterad nu. Problemet är att Maria aldrig kommer att bli frisk. Hon kommer dö av sin sjukdom.
Maria kan inte heller arbeta. Hon har inte någon förmögenhet på banken. Hon har arbetat inom äldreomsorgen. Så den sista tiden i livet måste hon söka socialbidrag för att kunna betala hyra, mat och räkningar.

Maria är inte ensam. Det är många som drabbats av samma problem. De ansvariga borgerliga politikerna gömmer sig bakom en massa lögner och påhitt om att det var inte såhär det skulle bli. Problemet är ju att det är just såhär som alla sa att det skulle bli redan innan man genomförde förändringarna.
Den borgerliga regeringens politik kastar ut sjuka och döende människor utan försörjning. Hur värdigt är det i ett land som Sverige? Om det är de allra sjukaste som ska betala enorma skattesänkningar för de rikaste är det någonting man kan kalla för välfärd?

Det krävs en helt annan ansvarstagande politik. Alla har rätt till trygghet om man drabbas av sjukdom. Alla sjuka ska ha rätt till en individuell bedömning. En rödgrön regering har lovat att rätta till sjukförsäkringen. Tänk efter hur du själv skulle vilja ha det i en motsvarande situation, lägg din röst på det rödgröna blocket!

Andra som blaggat om detta är: Emil Broberg, Agneta Niklasson, Roger Berzell, Joakim Hörsing och Rödgröna bloggare i Östergötland.

Samma gamla visa, valår efter valår

Så har det dykt upp en artikel på SvD:s Brännpunkt som förfäktar LO:s annonsering mot Alliansen och till förmån för Socialdemokraterna. Det finns med garanti åtskilliga blogginlägg i samma fråga, ett har skrivits av moderaten Stefan Eriksson. Samma typ av artiklar brukar dyka upp varje valrörelse. Artikeln på Brännpunkt har besvarats från LO:s sida i en replik införd 28 augusti.

Först sakligt, det är verkligen inte konstigt att LO agerar, detta oavsett hållning till Socialdemokraterna. Under senare år har framför allt Centerpartiet intagit en alltmer aggressiv ton gentemot de fackliga organisationerna. Tydligast visade det sig i CUF:s kampanj “Fuck facket forever”, en barnslig men tydlig kampanj som visade upp ett direkt fackföreningsförakt. Nuvarande annonskampanj från LO ska ses i ljuset av återkommande angrepp från framför allt Centerpartiet. Det finns reaktioner mot CUF-kampanjen även från studenter knutna till Handelshögskolan.

Vad alla dessa kritiska röster glömmer är att städa framför egen dörr. Det handlar otroligt stora resurser som sammantaget stödjer Alliansen och som är intimt sammanflätade, men utan formella band i form av direkta anslag till politiska partier. Jag tänker på Timbro, SNS, Den nya välfärden, 4:e oktoberrörelsen och borgerliga tankesmedjors finansiering, som motsvaras av många många miljoner. Det borgerliga företrädare kräver av andra kräver också en egen moral, men tyvärr lyser den helt med sin frånvaro.

Man ska heller inte glömma en en helt dominerande borgerlig dagstidningsmarknad, där östgötska Corren lokalt är en uttalad och okritsik megafon för Alliansen. Så snacka inte om resurser, det blå laget har stora tillgångar samlat som inte på något sätt redovisas öppet.

Hur är det då med LO och Socialdemokraterna? Jag avslutar med en kort historielektion. 1889 bildades Socialdemokraterna av svensk fackföreringsrörelse. Till att börja med var partiet både en facklig och politisk organisation. 1898 bildades LO. Banden består och är inget som hymlas kring. Det är ett öppen och ärlig samverkan som gäller, inte spel under täcket och dolda bidrag.

Nu är det fart på’t

Nu är valrörelsen igång för fullt. Jag har själv förmånen att en dag i veckan kunna jobba på Socialdemokraternas valcentrum i Linköping. Här är stämningen god, telefonsamtalen rullar på, heltidspolitiker och “vanliga” valarbetare blandas i den gemenskap partilivet innebär.

Valrörelsen präglas av återkommande opinionsmätningar som pekar åt olika håll. Det är viktigt att jobba på stenhårt och inte snegla på mätningarna. Det är valresultatet som räknas.

Du kan hjälpa till och hjälpa oss att vinna valet. Anmäl dig som valarbetare via vår centrala sajt www.socialdemokraterna.se
Som sagt, nu kör vi stenhårt för valseger!

Lite vett och tanke skadar inte i politiken

Man får vänner och bekanta också i politiken. En hel del blir man Facebookvän med och då och då får man lyfta lite extra på ögonbrynen i statusraderna från både partivänner och motståndare. Igår skrev moderatpolitikern Eva Cox från Söderköping följande: Sveriges främsta arbetarparti har vuxit och blir allt STÖRRE!! Hon avser här på fullt allvar sitt eget parti och hon har också skrivit liknande påståenden tidigare.

Jag kopierar statusraden och lägger ut den för diskussion på min egen logg, inom ett par timmar har 31 kommentarer ramlat in, absoluta merparten starkt kritiska till trianguleringstricket att framstå som så kallat arbetarparti. Här nedanför har du mina egna kommentarer till det starkt provokativa uttalandet:

1. Något alla inte vet är att Eva Cox och och hennes partikamrat Stefan Eriksson enats om är att Moderaterna är det ENDA arbetarpartiet. Intressant att man tillsammans helt dissar övriga allianspartier.

2. Att använda begreppet arbetarparti måste framför allt vara avsett som en grov provokation mot Socialdemokraterna. Med tanke på vad Moderaterna står och stått för är det ju fullständigt barockt och egentligen parodiskt att använda arbetarbegreppet för att beskriva sitt parti med.

3. 1889 bildades Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti av fackföreningarna i landet, alltså de då ganska lättdefinierade arbetarna. 1917 sprack partiet och idag finns det stora Socialdemokraterna och det mindre Vänsterpartiet. Alla andra försök att använda ordet arbetarparti/arbetareparti är att anse som uttalad populism och saknar helt trovärdighet.

4. Det är den politik man för man ska stoltsera med och föra fram, inte lånta fjädrar. Ur ett moderat perspektiv har man lyckats att genomföra stora förändringar av landet under den gångna regeringsperioden. Stå upp för effekterna och motiven till dessa förändringar och försök inte låna begrepp och nyckelord av andra. Låt väljarna ta ställning till om man vill fortsätta den inslagna vägen eller få förändring.

‎5. Eva Cox (m) är heller inte vilken moderat som helst, hon är länsordförande för M-kvinnor i Östergötland och är heller ingen nybörjare i politiken. Det innebär att förväntningarna på reflektion och djup är mycket större än på en ny och orutinerad företrädare. Det märks dock inte alls.

Det vi möter är svagt grundad plakatpolitik utan eftertanke. Det oroar mig, moderaterna är ett stort och inflytelserikt parti både i majoritet och opposition. Det finns skäl att ställa vissa krav på en företrädare med ett mandat på länsnivå.

Wiehe får klart godkänt!

Staffan Danielsson, centerpartistisk riksdagsledamot från Östergötland, har bloggat om Mikael Wiehes senaste skiva Ta det tillbaka och hans första uppträdande någonsin i Allsång på Skansen. Den sång från skivan och årets konsertprogram som Staffan D här reagerat på är den starkt samhällskristiska “Har banken ta’tt din villa”. Sången tar sin utgångspunkt i personer som hamnat i svåra ekonomiska och sociala omständigheter och den desperation som blir effekten av en sådan situation. Jag uppfattar inte de utpekade meningarna  som en uppmaning till våld, utan att texten fångar tankar som kan växa fram när man aldrig har "näsan över vattenytan". Desperation föder dramatiska tankar, men bara för att man tänker en tanke behöver den ju definitivt inte förverkligas.

Sedan Staffan, så sjunger ju inte Wiehe sången i Allsång på Skansen. Däremot finns den som Youtubeklipp från TV4:as Nyhetsmorgon, det har du här ovanför. I Allsång på Skansen (ett SVT-program) framför han en kärlekssång och som allsång den fantastiska "landet det tillhör dig och mig". Ska man PO-anmäla gäller det väl i alla fall att hålla rätt på exakt vad som visas i ett inslag?

Nu är ju jag inte helt opartisk, jag har gillat Mikael Wiehe och det han skrivit ända sedan första halvan av sjuttiotalet. Jag tycker nog att de mjukare sångerna är de bästa och likaså de texter som bygger på att lyssnaren själv får tänka och reagera.

Hur som helst, musik och kultur i övrigt är starka uttrycksmedel som väcker reaktioner och motreaktioner. Det är nog det som är meningen. Kultur som inte ger reaktioner saknar mening. Wiehe får klart godkänt av mig.

Adjö Corren!

Idag verkställdes uppsägningen av prenumerationen på Corren. Jag har tidigare i blogginlägg beskrivit varför jag inte gillar "Nya Corren". Hela den argumentationen kvarstår. Men hushållets prenumeration stod på min kära hustru Lotta Bremer som motiverade uppsägningen med orden "Den har blivit urusel sedan den ändrades, den har blivit svårtillgänglig. Skillnaden på SvD och Corren är också att i Svenskan läser man och bildar sig en uppfattning, Corren bildar uppfattningen åt dig". Bemötandet på abonnemangsavdelningen var snäsigt och något intresse av att fånga skälen till uppsägningen fanns knappast. Uttrycket att vara sig själv nock passar som hand i handske.

Som du förstår blir Svenskan vår hemmatidning framöver. Vi vet båda var den står politiskt, men samtidigt är kvalitén mycket hög både textmässigt och bildmässigt, nyhetsmaterial och ledarmaterial är tydligt skilda åt och inte minst är de mera djupa reportagen förstklassiga. Alla riksnyheter är heller inte inte "klipp och klistra från TT".

Jag kommer att följa Corren på nätet, men Ola Sigvardsson har lyckats provocera bort vårt hushåll som prenumeranter. Jag vet att fler resonerar lika och att tvivlet kring lokaltidningen går att finna bland läsare av blandad politisk kulör eller icke kulör. Agera du också och framför allt, låt chefredaktören ta del av dina åsikter!

För dig som vill ha en journalistisk reaktion, läs en artikel om Correns nya grepp i tidningen Journalisten. Läs också ett uttalande från Correns journalistklubb som tydliggör den lokala hållningen.

Effat har sågat på egen gren

Att fastställa en riksdagslista för ett helt län i ett stort parti som Socialdemokraterna kräver en lång process. Många är det som genom åren känt sig kallade, men desto färre är det som blivit utvalda att företräda sitt parti på nationell nivå. Att snabbt segla upp från lokal nivå och kräva en valbar plats låter sig inte göras och det vore märkligt om det gick.

Det är många viljor som ska jämkas samman och det gäller att ha gjort sig ett namn i hela länet, att ha drivit ett antal frågor framgångsrikt lokalt eller regionalt, att ha ett brett och genuint förtroende. Min uppfattning är att Effat Mir Safdari helt enkelt inte svarade upp mot de krav som ställs på en riksdagsledamot. Det har inget med hennes bakgrund att göra utan bygger helt och hållet på hennes politiska meriter. Jag har själv aktivt lyft fram andra kandidater med invandrarbakgrund både på kommunfullmäktigelistan i Linköping och i nomineringarna till riksdagslistan.

Effat Mir Safdari fick inför nuvarande mandatperiod flera tunga uppdrag för Socialdemokraterna i Linköpings kommun. Ledamot i fullmäktige, ersättare i kommunstyrelsen, ledamot i Kultur och fritidsnämnden, ersättare i Personalutskottet, mångfalt mer än någon annan fått i början av sin förtroendemannabana. Hon fick också aktivt stöd, inte minst från Kristina Edlund, vår gruppledare i Kultur- och fritidsnämnden. Med tiden visade sig att kostymen var för stor, det kom inte så mycket konkreta förslag, få tillfällen i talarstolen och inga tunga ärenden som drogs i hamn. Aktiviteten internt var hög, många flygblad, torgaktiviteter och dörrknackningar, men hur aktiv man än är i sådana sammanhang, så räcker det inte för att meritera till ett riksdagsuppdrag.

När sedan arbetet med partiets listor inför nästa mandatperiod var som intensivast, kommer signaler om att Effat Mir Safdari inte accepterar placeringen på riksdagslistan. Antydningar framförs via ombud om att hon eventuellt skulle lämna partiet. Då finns inget att be för längre, det går inte att acceptera en kandidatur under dessa förutsättningar.

Jag står bakom de prioriteringar som gjorts både lokalt och regionalt i det partiinterna arbetet. Man kan inte kräva höga placeringar och samtidigt hota med att agera mot partiet, då sågar man på egen gren. Effat har hållt i sågen själv och till slut skapat en omöjlig situation.

Dags att avsluta en frukostrelation

Jag kommer inom den närmaste tiden att avsluta min frukostrelation med Corren. Att betala för propaganda känns inte värst bra, dessutom har tidningen utvecklats dåligt även i övrigt. Riksnyheterna hämtas från TT till största delen och bildkvalitén har sjunkit. SvD må vara oberoende moderat, men det är en förbannat bra och välgjord tidning. Den får trona ensam på frukostbordet framöver!

Som idag, nästan en helsida där Svenskt Näringsliv får breda ut sig kring jobbfrågor och så en ledarkommentar till det, då är det Berlusconivarning. Man blir bara förbannad och varför ska man betala för att utstå det? Det mesta går ju också att följa på nätet, även om man kommer att missa en del.

Jag är djupt bekymrad över den utveckling anrika Corren har tagit, det handlar inte längre om att förmedla nyheter professionell, det handlar prio ett om att vara en en megafon. Var finns trovärdigheten? Hur långt är chefredaktören Sigvardsson beredd att gå? Hur kan Sigvardsson med trovärdighet sitta som ledamot i Pressens opinionsnämnd? När reagerar ägarna på tidningens utveckling?

Jag uppmanar fler att säga upp sin prenumeration, det är ett aktivt sätt att agera och säga sin mening!

Läs också Simon Wessbos blogg på samma tema.

Det behövs visst inte fler röstande

Kommunfullmäktige hade en igår en mycket lång och livlig debatt om en motion med rubrik “Ökat valdeltagande i allmänna val”. Författare till motionen var jag själv och Kristina Edlund, båda två är vi socialdemokrater i Linköpings kommunfullmäktige. Vår tanke när vi lämnade motionen i oktober 2009 att Linköping skulle vara kommunen där idéer blir verklighet i praktiken och i politiken. Men ack vad det går att bedraga sig.

Det är uppenbart att valnämndens ordförande moderaten Rolf Edelman mycket tidigt hade bestämt sig för att de här idéerna skulle inte bli verklighet. Kraftigt förhalad beredning, rädsla för förändring, valet att se problem i stället för möjligheter och slutligen en aversion mot initiativet att motionera i sådana här frågor. "Vi har alltid löst det här på presidienivå” hette det, precis som om det skulle vara olämpligt att använda den initiativrätt varje fullmäktigeledamot har.

Motionen innehöll sex stycken att-satser:
att kommunen agerar aktivt och långsiktigt för att så många röstberättigade som möjligt har kännedom om hur ett val genomförs och hur man kan avge sin röst.
att valnämnden får i uppdrag att inrätta ett tillfälligt kontor i centrum där de röstberättigade, i god tid innan valet, kan få svar på aktuella frågor, få hjälp med röstkort osv.
att valnämnden får i uppdrag att genomföra förtidsröstning på gymnasieskolorna i kommunen
att uppdra till kultur- och fritidsnämnden att undersöka hur biblioteksverksamheten kan vara en aktiv part i arbetet med att öka medborgarnas kunskaper kring allmänna val
att uppdra till kultur- och fritidsnämnden att genom samarbete med studieförbunden öka kunskaperna och förutsättningarna för ett ökat valdeltagande i de socialt mest utsatta bostadsområdena
att merparten av åtgärderna skall vara initierade i god tid före valet i september 2010.

Lång debatt blev det som sagt, engagerade inlägg och många talare. Mot slutet låg det en tendens till kompromiss i luften, men till slut vid själva voteringen var blockuppdelningen total. Folkpartiet närmade sig andemeningen i motionen, men övriga allianspartier visade kalla handen. En signal som bara kan tolkas så att höga röstetal inte är så viktiga för Moderater, Kristrdemokrater och Centerpartister.  Varför, varför, varför kan vi inte enas tvärpolitiskt i frågor som denna?

Torbjörn Gustavsson, Corren, har i sin krönika “Å andra sidan” diskuterat gårdagens motionsdebatt. Här finns fler tankar om väljare och valdeltagande. Också Ellen Aguirre skriver om det på sin blogg.

Entreprenörskap, innovationer och välfärd

Det är svårt att få energi, jag vet inte riktigt vad som hänt. Jo, på sitt sätt vet jag. En viss liten herre har på ungerfär två månaders tid ändrat perspektiven i livet. Men samtidigt vill jag ju att att framtiden ska vara bra för en ny liten människa. Är det här jag ska ta avstamp?

Idag skriver PJ Anders Linder i SvD om näringspolitik. Föga förvånande sågas det rödgröna alternativet jämns med fotknölarna och i stället lyfts sänkta skatter på kapital fram som universalmedicin. De facto sågas båda lagledarna för respektive block, Reinfeldt är lite bättre än Sahlin, men inte så värst mycket. Referens är Josh Lerner, Harvardprofessor och världsauktoritet på riskkapital och entreprenörskap. Han är säkert fena på sitt område, men hur skulle det vara om ett samtal mellan "de som vet" tog andra utgångspunkter någon gång. Som exempelvis frågan "vad betyder en god välfärd och goda uppväxtvillkor för företagandet?".

Varför är det med nödvändighet orättvisor och klyftor som skapar positiva drivkrafter för innovationer och investeringar? Om många har det bra, fler vill investera i boende, utbildning och att se barn och vänner utvecklas i livet, vad skulle i så fall vara skadligt med det? Eller att fler har det bra i livet och att orättvisor och skillnader utjämnas? Måste ordet dynamik (ett mycket tvetydigt ord) rymma allt mellan ofantlig rikedom och djupaste misär? Vad blir bättre för att det tillståndet accepteras?

När ordnas en konferens för alla dessa experter och förespråkare för låga skattenivåer där temat är :

Hur skapar vi bättre förutsättningar för alla barn och ungdomar att få en bra utbildning, att bli sedda och bekräftade, få ett gott självförtroende och få finna sina starka sidor i lugn och ro? Vilken påverkan skulle ett sådant samhälle få på entreprenörskap, innovationer och näringslivsutveckling?

Jag tror att ett samhälle där alla barn och ungdomar får goda grundläggande förutsättningar är bra också för näringslivet och alla investerare. Jag tror inte orättvisor är en bra drivkraft. Jag tror att en rättvis fördelning och bra uppväxtvillkor gynnar både individer, samhälle och näringsliv. Var finns egentligen motsatserna mellan goda levnadsvillkor, entreprenörskap och innovationer?

Lokalt och vinklat mediamonopol – aja baja!

Jag har funderat en hel del över medias roll i demokratin. Klart att de vill sälja tidningar och tjäna pengar, men när den politiska agendan tar över i en tidning som i stort sett har monopol i ett halvt län, då börjar demokratin och yttrandefriheten att bli naggad i kanten.

En god förebild är exempelvis Radio Östergötland som i stort sett klockar sekunder för att rapporteringen ska bli så rättvis som möjligt. Eller Linköpings tidning, den lilla tidningen, men som ändå är uppkäftig mot oss som sysslar med politik. De försöker att granska alla så gott det går, med sina små resurser försöker de att täcka politiken i kommunen.

Berlusconi använde sitt mediaimperium för att ta makten i Italien. Det har fördömts av många demokrater i västvärlden. Därför ska vi vara på vår vakt så inte nyhetsrapporteringen politiseras, vare sig vänster- eller högerut.

När en tidning med i stort sett monopol “granskar” makthavarna, majoritetens, politik så kräver det ett gott journalistiskt hantverk. Om granskningen blir tre sidor med hyllning till politiken utan att vara kritisk blir jag lite fundersam över agendan. När granskade politiker själva får sätta plus och minus på sitt arbete är det lika tveksamt. När journalisten själv sedan får vara krönikör på den fjärde sidan och där subjektivt kommentera sin granskning…ja, vad säger man? Ovanpå det en “knorr” i form av en kort ledarkommentar i anslutning till texten.

Samma tidning har, som jag skrivit förr, flyttat ledarkommentarerna till nyhetssidor. När vi Socialdemokrater har politiska nyheter som tidningen rapporterar finns det en kritisk ledarskribent som kritiserar våra idéer. När det blå laget har en nyhet, klappar ledarskribenten händerna i sin lilla kolumn. Klart att jag blir kritisk. Jag är socialdemokrat och kräver en schysst nyhetsrapportering och utan att ledarkommentarer försöker styra läsarens mottagande av nyheten.

Jag har följt mediarapporteringen i tidningen med detta fokus under en tid och kan konstatera att de flesta journalister gör ett utmärkt jobb, men rubriksättning och bilder används medvetet. Arkivbilder på rödgröna politiker som är mindre smickrande används hellre än att skicka en duktig fotograf till pressträffar. Det är en tydlig och medveten glidning från gängse tradition i svensk morgonpress.

Jag är rädd att faktiska tidningsmonopol medvetet påverkar läsarna. Det är väldigt sällan som media granskar media. Därför måste läsarna se upp.
När vi som sysslar med politik är kritiska mot medias hantering av nyheter blir vi bums påhoppade om att vi vill styra media. Det vill jag absolut inte, tvärtom! Jag vill se fria journalister som gör ett bra och granskande journalistiskt jobb som inte sablas ned av bilder och rubriker som har en bakomliggande politisk agenda.

Ledarkommentarer ska hållas på en ledarsida. Det ska vara tydligt vad som är en nyhet och vad som är en personlig åsikt hos den som skriver. Nyheter ska vara så bra och granskande att det inte ska behövas en ledarskribent som i raden bredvid måste “tolka” nyheten åt läsaren.

Är det omoraliskt att ha en fin väska?

Jag har läst löpsedlar, artiklar och kommentarer kring både Mona Sahlins handväska och prinsessorna Victoria och Madeleines d:o. Båda fallen är exempel på synliga kvinnliga accessoarer, kostsamma, men som jag förstår ärligen införskaffade alternativt givna presenter i samband med högtidsdagar. Så gott som alla likande exempel tar sin utgångspunkt i kvinnors inköp, sällan står det något om manliga motsvarigheter som exempelvis kostymer, skor, slipsar, klockor eller vad som nu ses som lyxigt.

Jag förstår och instämmer i kritiken av orimliga löner, arvoden och av monarkin som statsskick. Men när nu besluten är tagna, löner, arvoden och apanage är bestämda, ska vi då dessutom moralisera över hur de används? Skjuter vi inte över målet när vi diskuterar hur privata medel används för inköp, resor, husbyggen, utbildning, sparande eller vad nu en enskild person väljer att köpa? Vem ska bestämma vad som är omoraliskt, vad som är lyx eller anses OK? Naturligtvis ska privata betalningar och överenskommelser ligga inom lagens råmärken, men utöver den begränsningen, vad ska anses olämpligt?

Någon köper handväskor, någon konst, någon samlar pengar på hög, någon äter gott varje dag, någon unnar andra något gott, någon bygger hus, någon reser, någon investerar, alla är vi olika. Ett antal, inte så få precis, kommer inte i närheten av sådana inköp, men kanske ändå lyckas förverkliga en och annan dröm. Är det verkligen rätt och klokt att moralisera över det fria val som var och en har i användningen av egna inkomster, stora som små sådana? Och varför i fridens namn är det i så fall bara kvinnors val som väcker kritik?

Vi kan alltid diskutera hur nivåerna ska vara på de löner, arvoden och liknande som beslutas på politisk nivå, det är en viktig uppgift för alla politiskt aktiva, för alla medborgare. Vi ska givetvis också diskutera och besluta om skattenivåer och vad som ska beskattas, samt göra färdriktningen känd när vi går till allmänna val. Men att lägga moraliska aspekter på hur enskilda personer använder sina förvärvade nettoinkomster det tror jag faktiskt vi ska avstå ifrån. Låt både Mona och systrarna Bernadotte, i sig hopplöst bidragsberoende, både ha och köpa de väskor de vill.

För egen del har jag en förkärlek för nya CD-skivor och dessutom begagnade vinylskivor på Tradera. Dessutom tycker jag om gammaldags rosor och gillar också bomullsskjortor av hög kvalitet. Alldeles säkert omoraliskt i någons tycke.

Ny kurs för landstinget

De båda socialdemokratiska toppkandidaterna till höstens landstingsval, Mats Johansson och Christoffer Bernsköld, stakar ut kursen för nästa mandatperiod i en artikel i NT, publicerad på partidistriktets hemsida. Båda två utgör en ny fräsch del av den socialdemokratiska regionala politiken.

Orden i artikeln förpliktigar. “Vi vill också utveckla landstingets medarbetarpolitik. Medarbetarna är den viktigaste resursen i att skapa en god hälso- och sjukvård. Alla arbetsplatser i landstinget ska vara mönsterarbetsplatser, med en bra arbetsmiljö och en hög grad av delaktighet från alla medarbetare. En allt mer avancerad hälso- och sjukvård ställer också stora krav på kompetensutveckling.”

Det krävs en hel del jobb och framför allt konkreta resultat för att kunna vinna tillbaka de landstingsanställdas förtroende. Jag har i min absoluta närhet tre landstingsanställda, en sjukhuskurator, en sjuksköterska och en barnmorska. Deras upplevelser på senare år leder i bevis att förtroendet för landstingspolitikerna är minst sagt svajigt och det gäller inte bara den sittande majoriteten. Men om mått och steg tas för att skapa verkliga mönsterarbetsplatser i Kommunals anda, då kan förtroendet återvinnas och med tiden kan den oerhörda potential som personalen rymmer tas tillvara och skapa utveckling och tilltro till Landstinget i Östergötland.

På vägen mot valsegern i höst behöver vi Socialdemokraterna lyssna in de tankar och idéer all personal i landstinget har om hur verksamheten kan utvecklas, kvalitetssäkras och ett hälsosammare Östergötland skapas. Ordningen från perioden 2002-2006 behöver mönstras ut, inte en gång till ska vi gå till val på ett glättigt budskap och sedan gör den största omstruktureringen någonsin, för att i slutänden försöka förankra det som gjorts i partiorganisationen.

Vi går till val på ett öppet och ärligt budskap. “Samtidigt behövs mer stöd för chefer och medarbetare i ekonomiska tuffa tider. Den borgerliga majoriteten har abdikerat från ansvaret för ekonomin. Stora generella besparingar utan politiskt ansvarstagande är inte aktuella om vi får förtroendet att leda landstinget nästa mandatperiod.” Det kan med all säkerhet bli tuffa år fram till en ekonomi i balans, men vi socialdemokrater är tydliga med att politiken inte kan abdikera och lägga över ansvaret på verksamheten.

I april samlas länets Socialdemokrater till distriktskongress. Då ska vi bland annat besluta om det Hälso- och sjukvårdspolitiska program som vi ska gå till val på. Jag tror vi kan komma riktigt långt och lyckas mycket bra med en ny och framåtsyftande ledning för Socialdemokratiska landstingsgruppen. 

Nicke Bremer

Villovägar och marknadsexperiment präglar Åsa Torstensson (c)

Bilden hämtad från webbplatsen för Sveriges ordförandeskap i EU.

Så ska ännu ett nyliberalt experiment inledas. I en artikel på SvD:s Brännpunkt förklarar infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) regeringens nymodigheter på kollektivtrafikens område. Avreglering är nyckelordet och offret för att gynna producenterna av kollektivtrafik är att skrota länstrafiken som organisation och att öppna upp för fri konkurrens på alla områden inom kollektivtrafiken. Om detta skriver förtjänstfullt Dagens Arena i en artikel från i fjol. Noterbart är att Torstensson är en av regeringens allra mest anonyma ministrar, men så här ett drygt halvår före valet väljer hon att gå fram med en proposition som riskerar att skapa kaos i ett sammanhang som kräver mer av samordning för att svara upp mot ett alltmer ökat nyttjande av kollektiv trafik. Liknande experiment gjordes i Thatchers Storbrittanien, med mycket negativa resultat och inte minst följder. Förlorarna i en sådan här omläggning är lätt att peka ut i förväg, det är de som bor vid olönsamma linjer och i lands- och glesbygd, alltså Centerpartiets kärnväljare.

Det säger sig ju självt att de områden som kommer att trafikeras ytterligare, med konkurrerande trafik, är de lönsamma delarna. I Östergötland är med all säkerhet busstrafik på sträckan Norrköping-Linköping ett sådant lönsamt alternativ. Detta i sin tur riskerar att urholka intäkterna för att kunna hålla ett bra trafiknät i hela länet. Men hur mycket än konkurrensen ökar, på lönsamma sträckor, så räcker inte järnvägskapaciteten till.

Det ska erkännas att utökad järnvägskapacitet är en fråga som varit eftersatt under många år. Förvisso sker, med beslut i olika regeringar, utbyggnad i norr, i Skåne och i Stockholm, men totalt sett har inte mycket skett. Det finns i det sammanhanget anledning till självkritik för oss socialdemokrater. Det är samma gamla stambana som löper från Stockholm till Malmö, Götalandsbanan fattas alltjämt som felande länk och möjligheten att resa på tvären i landet kunde vara bättre. Men nuvarande regering har inte gjort mycket för att förbättra situationen. Inte ens möjligheten att skapa stimulans genom investeringar och nödvändigt underhåll har använts i ett konjunkturläge som är katastrofalt. Att bygga och investera i lågkonjunktur, med lägre prisläge, har varit en klassiker som skapat många jobb i kärva tider. Den möjligheten har Åsa Torstensson försuttit. I stället har det setts nödvändigare att låna pengar för att kunna sänka skatterna åt redan gynnade.

Slutsatsen blir att regeringen bör avstå experimentet med en avreglerad kollektivtrafik och i stället koncentrera sig på att öka järnvägskapaciteten. Men tåget (!) har nästan gått för att hinna göra något på det området under den här mandatperioden. I stället står hoppet till en kommande rödgrön regering som tar järnvägsfrågorna på allvar. Jag är övertygad om att det då blir en betydligt mer offensiv politik på hela kollektivtrafikområdet. Åsa Torstensson själv har spårat ur för länge sedan. Det är dags att befria henne från sitt ansvar.

Tack för att ni hjälper mig att tänka

Ett mejl avsänt den 26 februari till ledarredaktionen på Corren, samt chefredaktören Ola Sigvardsson och debatt- och kvalitets(sic!)redaktören Jerker Hallengren.   Hej allihop på ledarredaktionen, samt Ola och Jerker också!

Jag vill allra ödmjukast tacka Correns ledning och ledarredaktionen för att ni hjälper mig att tänka när jag läser nyheterna i tidningen. Exempelvis fick jag hjälp av Lennart Cromnow att tolka artikeln om den nedvärderade grävaren som stämmer Motala kommun, jag fick hjälp av Johanna Stier att tolka artikeln om energisparande i Mjölby och många andra exempel kan läggas fram. Hur Lars Anders Johansson hjälpt mig kan jag tyvärr inte påminna mig, men stöd i tanken har jag säkert fått, helt klart. Det är så skönt att någon annan hjälper mig att dra slutsatser, för jag är ju bara en enkel läsare och prenumerant. Vad vet jag om stora vida världen? Och det vet vi ju alla, som vuxit upp på slätta, att det som står i Corren är ju sant i alla delar.

Sedan är det ju jättejättebra för de enskilda nyhetsjournalisterna att kommentarerna i anslutning till deras alster liksom gör sanningen lite mera sannolik. Alla behöver ju stöd och visst är det fint att ledarredaktionen och nyhetsredaktionen tillsammans drar sannolikheten ytterligare några steg framåt. Klokt också att inte publicera enskilda debattartiklar kring förändringarna, för så mycket annat har ju vunnits i "Nya Corren". Det har exempelvis blivit lättare att dela ut Dagens Ros och sidorna har fått mycket mera färg, det är ju jättekul! Och dålig stämning vill ju ingen ha i en så klatschig publikation som Östgöta Correspondenten, eller hur?

Tacksamma läsarhälsningar
Richard "Nicke" Bremer
Linköping

Corren - tidningen som gör precis som den vill, del 2

Klipp hämtat från Correns hemsida

Nu börjar det här med Correns omstöpning och lokala mediamonopol bli direkt obehagligt. Jag har tidigare sänt en debattartikel till tidningen, jag har också i två inlägg (nr 1 och nr 2) bloggat om det olämpliga i politiseringen av tidningen och det påfund som kallas korta ledarkommentarer i anslutning till redaktionell text. Jag utvecklar inte den tanken ytterligare nu, utan hänvisar till de tidigare inläggen.

Vad som gör mig upprörd är ett samtal med debattredaktionen idag och då dess redaktör Jerker Hallenberg. Vid förfrågan om publicering av den insända artikeln får jag svaret att det inte är aktuellt med någon sådan, att chefredaktören Ola Sigvardsson har svarat via mejl och att "med detta får jag låta mig nöja". Alla försök till dialog var meningslösa och vidare diskussion får föras direkt med chefredaktören själv var upplysningen. Det framgick tydligt att debattredaktören var direkt instruerad av av chefredaktören.

Jag har tydligen slagit an en känslig sträng hos tidningens ledning och skälet kan man spekulera kring. Jag för min del tror inte att det går smärtfritt att dels ha faktagranskande proffsiga journalister som publicerar nyhetsartiklar och samtidigt ha "facit" tillgängligt bredvid som säger åt läsaren vad sedan ska tyckas. Detsom pågår på Corren har med garanti skapat inre motsättningar på tidningen och nu blir det givetvis obehagligt för ledningen om någon utanför tidningen har fångat detta och sätter fingret på publicistiska tveksamheter av grövre art.

Den fria debatten och lyhördheten gentemot läsarna är bara floskler. Den "nya Corren" har genomgått en kosmetisk förändring med färgade vinjetter, men bakom den glättade ytan skymtar en situation som bara en tidning med mediamonopol kan generera. Jag är djupt oroad och upprörd över utvecklingen av pappersmedia i Linköping. Det är dags för fler att reagera och agera!

Corren - en tidning som gör precis som den vill

Jag försöker påverka tidningen Corren (Östgöta Correspondenten) om det tveksamma i deras nya på fund med korta ledarkommentarer i anslutning till redaktionell text inne i tidningen. I ett tidigare blogginlägg redogör jag för det tveksamma i att blanda tidningens politiska ambitioner med dess nyhetsförmedling. Ett exempel på sammanblandningen är ett reportage om miljonöverskott i Åtvidabergs kommun. Artikeln följs av en ledarkommentar i direkt anslutning till nyhetstexten. Ett annat är en artikel (tyvärr ej sökbar) kring en entreprenadupphandling i Motala kommun, där en rättsprocess pågår. Ledarskribenten Lennart Cromnow dömer av frågan i ännu en ledarkommentar. Läsaren får inte själv reflektera över artikelns innehåll, journalisten som skrivit nyhetsartikeln tappar status och tidningen ger sig in i en tendensiös nyhetsrapportering. Var möjligheten ska ges till repliker på ledaren är oklart, jag betvivlar att eventuiella reaktioner införs på lokalsidorna. En mycket oroväckande utveckling!

Jag har gjort lite efterforskningar och det finns reaktioner från journalistiskt håll, från politiskt håll (både på Allianssidan och den rödgröna) och med all sannolikhet också från fackligt håll. Corren har mediahegemoni i mellersta Östergötland, uppenbarligen gör tidningen precis som den vill på tvärs med publicistisk tradition och med ett enda syfte, att ta makten över reaktionerna på det införda nyhetsstoffet. Jag häpnar och hoppas nu att fler reagerar över Correns hållning.

---------------------

Mitt svar på Ola Sigvardssons mejlsvar nedan:

Hej!

Först vill jag säga att det var inget brev jag skickade, det var en debattartikel som du av artighet fick för kännedom. Det innebär alltså att min önskan är att min artikel publiceras i papperstidningen. Att få ett mejlsvar är i sig bra, men det innebär inte att frågan luftas för den övriga läsekretsen. Jag har redan tidigare läst motiveringen till de korta ledarkommentarerna, det är ju det stycker jag citerar i inledningen till min artikel.

Jag kan säga så mycket som att jag fått medhåll i min kritik också från det borgerliga lägret, av en riksdagsledamot och ett fd detta kommunalråd, båda två från Linköping. Likaså har jag hört journalistkommentarer som är mycket kritiska. Det är just den högst påtagliga risken för sammanblandning av redaktionell text med politiska kommentarer som sticker i ögonen och oroar ur publicistiskt perspektiv.

För egen del har jag länge tvekat över prenumerationen (en mångårig sådan) på Corren och har sedan något år också Svenska Dagbladet som dagstidning. Den är förvisso oberoende moderat, men är välgjord, saklig och den borgerliga tonen finns där man förväntar sig den, på själva ledarsidan. Utvecklingen framöver avgör om vårt hushåll fortsätter prenumerationen av Corren. Att en tidning med de facto lokalt mediamonopol agerar så tendensiöst skadar utan tvekan trovärdigheten.

Kvällshälsningar från
Richard "Nicke" Bremer
Linköping

-------------------

Mejlsvar från Ola Sigvardsson på min insända debattartikel

Hej Richard och tack för ditt brev.

Syftet med ledarsidan är att driva borgerlig opinionsbildning, det har du helt rätt i. Syftet med nyhetsartiklar i tidningen, även under valrörelse, är att bedriva en öppen och allsidig bevakning som inte grundar sig i politiskt ställningstagande.

Idén med att lyfta ut ledarkommentarerna på nyhetssidorna är att vitalisera tidningen, något som jag anser att vi uppnått. Jag utvecklar dessa argument mer i en krönika som publicerades veckan innan vi genomförde förändringen. Den bifogas nedan.

Det viktiga är att ledare och nyheter inte blandas ihop, utan att det finns en åtskillnad. När ledarsidorna uppfanns för sisådär 150 år sedan fanns det ingen annan möjlighet att markera åtskillnad än att placera materialet på olika sidor. I dag har vi färg, vinjetter och en rad andra grafiska hjälpmedel som gör att vi kan markera åtskillnad på en och samma sida, något som gör den här förändringen möjlig.

Hittills har vi fått ytterst få negativa reaktioner på detta. De som kommenterat har varit övervägande positiva, liksom majoriteten i min läsarpanel som fick frågan lördagen efter omgörningen (462 svarande).

Vi kommer att fortsätta med det här arbetssättet framöver, men som i allt som rör tidningens utformning lyssnar jag och funderar över den kritik som når mig. Till exempel dina synpunkter.

Vänliga hälsningar
Ola Sigvardsson

Sedan hänvisas till Olas krönika den 30 januari där motiven för förändringarna presenteras.

"Skrota LAS" - farlig väg

Det kan finnas skäl att känna oro inför är vad som avses med ”avskaffa LAS” som en del borgerliga företrädare, mest Centerpartister, svänger sig med. Se exempelvis en artikel i Expressen inför Centerpartiets stämma.

Är det bara turordningsreglerna som diskuteras eller är det hela ”sakliggrundbegreppet”.

Jag tror att de allra mest extrema åsikterna knutna till yngre centerpartister innefattar också det senare begreppet, alltså hela begreppet "saklig grund". Då är arbetsmarkanden tillbaka till 1900-talets början. Arbetsgivaren (egentligen arbetsköparen) kan då saklöst säga upp en anställd utan något som helst motiv.

Vilken arbetsplats mår bra av att alla hela tiden saklöst riskerar att förlora jobbet? Jag tror inte ens arbetsgivarna vinner något. Rädsla skapar aldrig uppfinningsrikedom, det skapar bara vanmakt. Så alla som hejar på Magnus Andersson och hans idéer, CUF:s ordförande, tänk efter ett par gånger. Vilket samhälle vill ni ha egentligen? Ett samhälle där arbetstagarna är helt och hållet rättslösa, en utveckling som skapar starka sociala motsättningar och som med garanti kommer att leda till fler arbetsmarknadskonflikter. Vem vinner på det i det långa loppet?

Correns korta ledarkommentarer omyndigförklarar läsaren

Corren (Östgöta Correspondenten) har infört en ny företeelse i det som kallas nya Corren. På nyhetsplats inne i tidningen kommer det att publiceras korta ledarkommentarer. Så här motiverar chefredaktören Ola Sigvardsson detta påfund i en förklarande text:
“För läsaren är det bra att ha allt material i ett ämne samlat på ett ställe, både nyhetsrapporteringen och kommentaren. Det tvingar också ledarredaktionen att arbeta mycket närmare nyheten, att snabbt sätta sig in i sakförhållandena och skaffa sig en hållning till det. Det gör att tidningen blir mycket rappare.”

Jag är för egen del mera tveksam. Är inte detta ytterligare ett steg i politiseringen av nyhetsflödet i en tidning som har i det närmaste monopolställning i mellersta Östergötland med landets femte största kommun som kronan på verket? Redan vid valet 2006 valde Corren att låta nyhetsartiklar inne i tidningen präglas av tidningens färg oberoende borgerlig. Avsikten gjordes tydlig, en valseger för Alliansen var det övergripande målet och på pressetikens altare offrades värdet av sakliga nyhetsartiklar. Målet nåddes och nu kommer nästa steg, korta ledarkommentarer. Tror inte Correns ledning att läsarna själva kan värdera och kommentera lokala nyheter?

Ett exempel på den nya linjen var ett reportage nyligen om den blåröda kommunledningen i Åtvidaberg, under artikeln fanns en kort kort ledarkommentar. Det känns verkligen styrande att någon annan, ledarreaktionen, hjälper mig som läsare att värdera texten. Hur känns det för journalisten när kommentarer från ledarredaktionen, nära tidningens ledning, fäller avgörandet över en nyhet som skildrats så sakligt som möjligt?

Tidning nr 2 i vårt hushåll är Svenska Dagbladet, med beteckningen oberoende moderat. Jag vet mycket väl att ledarsidan präglas av den just den hållningen, men i övrigt är tidningen som jag upplever det mycket saklig och inte smörigt borgerlig. Exempelvis gjorde SvD i höstas en mycket kritiskt reportageserie om maten i Stockholms läns landsting, där den borgerliga ledningen grillades hårt.

Jag tycker Corren borde överväga lämpligheten i sin nya strategi med ledarkommentarer inne i tidningen. Borgerlig press har redan en mycket stark ställning, inte behöver den väl ytterligare markeras med att säga åt läsarna vad de bör tycka också på nyhetsplats? Och ligger inte den nya linjen i utkanten av de pressetiska reglerna?

Slutligen, är det bara jag som reagerar och ser igenom strategin bakom nymodigheten? Att desperat nyttja sin marknadsdominens för att sprida ut blå dimmoln inför ett val där Alliansen ligger mycket illa till opinionsmässigt.

----------------------------

Har du åsikter, gå vidare till Correns forum där jag lagt upp en snarlik text för diskussion.

Backspegeln gör mig rörd

Det är den där dagen som infaller varje år, den kronologiska dagen som är så där småtrevlig. Vart tionde år är den mera pompös, med större åthävor, med hurrarop och som regel mer förberedelser. I år inträffar den för femtiofjärde gången. Vad menar jag? Jo då, du förstår, men blygsel förhindrar mig att skriva i klartext.

Paket från hustru, barn och deras respektive levererades vid frukostbordet i morse. Jag hade önskat mig “Beatlesboxen” i stereoversion och jag fick den! För att förstå lite av känslan bakom denna detta kulturella sextiotalskoncentrat kan du läsa en recension i Östersundsposten.

Jag tog med en av skivorna och spelade den i bilstereon i bilen på väg mot jobbet. När “A hard days night” ljöd ur högtalarna blev jag väldigt rörd. Minnen strömmade fram och jag satt åter vid radiogrammofonen, märket var Radiola och den hade ett vackert grönt öga, den stod i vad vi kallade “stora rummet” i huset vi hyrde i Klockrike. Jag satt ofta där och spelade syrrans och brorsans skivor för mig själv. Stora världen kom direkt till Klockrike via skivaffärerna i Motala.

Mest var det Beatles jag spelade. Jag sjöng med på som jag tyckte finaste engelska och med exakt samma röst som John Lennon. Tiden är någonstans 1965-67, en evighet sedan. Men en sak lever kvar, John Lennon och jag sjunger fortfarande väldigt bra tillsammans!

Nya sätt att forma listor

I mitt senaste blogginlägg skrev jag följande stycke:
Inför framtiden måste vi som parti fundera över hur vi ska vaska fram våra kandidater till riksdagen. Jag tror vi ska låta oss inspireras av både andra partidistrikt som andra partier. Resan fram till mål denna gång tog oerhört mycket inre kraft för oss alla, den kunde använts mycket mera offensivt.

Så vad kan man göra, som gör fler delaktiga och skapar mindre slitningar på vägen. Jag kan inte alla tekniker som finns för att skapa listor men några är exempelvis provval, lokalt kampanjarbete och mentometeromröstningar, på olika sätt kombinerat med personvalskampanjer. Jag är inte säker på att alla dessa modeller är direkt applicerbara på oss socialdemokrater, men klart är att den nuvarande modellen att forma en riksdagslista är en ganska sluten process. Möjligheten för enskilda partimedlemmar att få ta del av röstförklaringar från enskilda kandidater och veta vem och vad man röstar på är ganska liten trots allt.

Däremot har jag en bestämd uppfattning oavsett metod, vi ska stenhårt hålla fast vid varvade listor. Det handlar inte om kvotering utan om att spegla väljarunderlaget. Det handlar om att i ett demokratiskt samhälle ska kvinnor och män ha lika inflytande och inte minst rätt till lika inflytande.

Jag hade förmånen, tro det eller ej, att i lugn och ro få ta del av Moderaternas metod för att forma sin riksdagslista i Östergötland. Provvalet på lokal nivå är för min del inget jag hissar till skyarna, men deras stämma där de tio föreslagna toppnamnen står till stämmans förfogande för frågor och där man med mentometerknappar, anonymt och snabbt, kan genomföra röstningsprocesser känns modern, rättvis och genomsiktlig. Delegationerna från de olika kommunerna är inte bundna utan röstar efter eget huvud på dem de själva anser bäst skickade för uppdraget. Jag kan förstås inte alla detaljer i Östgötamoderaternas inre liv, men tydligt är att det enskilda stämmoombudet själv får bilda sig en uppfattning och sedan i en snabb, säker process får avge sin röst.  

Jag tycker för min del att vi socialdemokrater ska röra oss åt det här hållet, men framför allt ska vi fundera över hur vi kan skapa större delaktighet för våra enskilda valkonferensdeltagare och våra medlemmar, öka möjligheten för enskilda kandidater att få avge sin röstförklaring och svara på frågor och heller inte rädas en och annan omröstning. Att bli vald med ett brett stöd och ha blivit prövad på olika sätt måste vara en styrka för våra folkvalda, inte en nackdel.

En blick bakåt, men också framåt

Söndagen den 31 januari samlas vi socialdemokrater i Östergötland till ännu en valkonferens, eftersom den förra förklarats ogiltlig. Varför vi hamnade i ett omtag kan du läsa om på Roger Berzells blogg, där han föredömligt sakligt redogör för vägen fram till da capoföreställningen.

Tiden fram till gårdagen, ungefär ett halvår, har som jag personligen ser det lagts på navelskåderi och före det ett pseudoval (läs kyrkovalet). Det har varit en ovanlig tid inom vårt partidistrikt. Vi missade chansen att använda jobbkongressen som språngbräda inför valåret, vi fastnade i inre personstridigheter som kortsiktigt gynnar våra politiska motståndare, men som långsiktigt skadar demokratin och allmänhetens tilltro till oss som tror på politikens möjligheter. Vi har valsat och valsats i media (se exempelvis Corren den 2 december) i en blandning av fakta, anonymitet och osanningar.

Jag för min del kommer att minnas andra halvåret 2009 som en tid utan motstycken. I detta noterar jag att starka, för att inte säga mycket starka krafter kommer i rörelse i nomineringstider. Orsaken för att tala klartext rymmer delar som makt, arvoden och mat på bordet, något som riskerar att skymma processen att hitta dem som bäst för fram partiets ideologi och idéer.

Vad som sannolikt har förvärrat situationen är att flera av dem som haft en ansvarsposition som förtroendevalda också kandiderat till riksdagen. Det har gjort att flera av dem som skulle kunnat ta tag i styråran inte fullt ut kunnat göra det, eftersom man då hade fått agera i egen sak.

Ovanpå mycket annat har det förts fram påståenden om fusk och stadgebrott. Det ska ärligt medges att tidigare stadgetolkningar skapat en tradtion av hur ombud utsetts och kallats, en tradition som innebär en tydlig glidning från stadgarnas syfte. Frågan jag ställer mig är bara om påståenden om fusk och kravet på en ny valkonferens hade rests lika ivrigt om resultatet av omröstningen om plats fem på riksdagslistan (Andersson och Gabelic) blivit det motsatta? Jag menar att stadgefrågan blev ett slagträ, där det bakomliggande syftet var att få till stånd en ny omröstning. Men med facit i hand fanns naturligtvis ingen annan väg att gå för distriktsstyrelsen än att ogiltligförklara det första beslutstillfället och kalla till en ny valkonferens.

För mig egen del växte känslan fram inombords att jag riskerade bli en bricka i ett spel, där tunga elefanter (Urban Ahlin m.fl. ) från andra län dansar sin dans. Denna känsla, tillsammans med en allmän obehagskänsla och slutligen frågan om generellt förtroende (inte sakpolitiskt) ledde för min del fram till att jag slutligen valde att stödja valberedningens förslag i sin helhet.

Inför framtiden måste vi som parti fundera över hur vi ska vaska fram våra kandidater till riksdagen. Jag tror vi ska låta oss inspireras av både andra partidistrikt som andra partier. Resan fram till mål denna gång tog oerhört mycket inre kraft för oss alla, den kunde använts mycket mera offensivt.

Till sist, finns det några vinnare och förlorare i allt detta? Vad bär vi med oss från denna nomineringsperiod? Dessa båda frågor bjuder jag på till dig som läsare. Upprepa frågan några gånger, gärna tillsammans med några andra, och för ett samtal kring era olika synsätt. Samtal leder framåt om man ger dem tillräckligt med tid.

Störningar i tågtrafiken (puh!)

Tågtrafik i England, 1870-tal.

Den sista tiden har vi tågresenärer och långpendlare i Östergötland utsatts för prövningar. I morse var verkligheten så här: kort tåg, trasiga dörrar, trasig toalett, trasig kortläsare och som krydda en viss försening. Många fick stå, många fick trängas och komforten var ju inte precis den bästa. Händelsen är inte på något sätt unik, liknande händelser sker ofta nu när kylan slagit till.

Vad jag undrar är hur tågen och banan (spår, el och växlar) förbereds för vintern? Utgår underhållsberedskapen från att alla vintrar är mildvintrar? Eller ingår risken för en vargavinter i bedömningen? På något sätt känns det som vårt samhälle blir alltmer komplicerat och raffinerat, men samtidigt klarar vi i mindre utsträckning att möta väderomslag, naturliga svängningar i klimatet och inte minst kallvintrar.

Så frågeställningen till Östgötatrafiken, SJ, Veolia och Banverket blir om ni förbereder er för att den smällkalla vintern faktiskt kan slå till i vårt land? Eller är det mildvintern som ligger i botten av alla beräkningar och bedömningar?

Vi resenärer bidrar med både kostnaden för biljetter och anläggnings- och driftkostnader via skattsedeln. Vi har ett stort tålamod, men det finns ju gränser även för oss. Så hur blir det framöver, kan vi räkna med mindre störningar i trafiken vintertid eller fortsätter eländet?

Finns det några centerpartister kvar snart?

Jag har funderat en hel del på Centerpartiet på sistone. Dagens i grund och botten sanna bild av ett hårdfört, ultraliberalt och löntagarfientligt parti på högerkanten stämmer dåligt överens med den bild jag fick av Centerpartiet under exempelvis mina år (1995-2002) som politisk sekreterare för socialdemokratiska landstingsgruppen. Jag mötte framför allt två av Centerns landstingsföreträdare, Sven-Eric Nilsson och Göran Gunnarsson, som var förhandlingsinriktade, framsynta, ansvarstagande, socialt engagerade, jordnära, kloka, stabila och inte totalt låsta till ett politiskt block. Båda framhöll sig som icke-socialister, men låg stadigt förankrade i den tidens mittenpolitik. Förhållandet till Moderaterna var kärvt, föga kamratligt och relativt sällan bar det frukt i gemensamma utspel. I stället nyttjade Centerpartiet skickligt sin ställning som ansvarstagande och relativt oberoende till att påverka politikens innehåll långt mer än vad röstetalet hade gjort möjligt. Paralleller kan dras till Linköpings kommun med Roland Larsson och Gösta Gustavsson, och på samma sätt till rikspolitiken med inte minst den alltför underskattade Olof Johansson, mångårig partiordförande.

Jag tror det finns oerhörda spänningar i detta parti som nu brottas med kraftigt sjunkande opinionssiffror. Personerna jag nämner i inledningen kan jag för min del omöjligt koppla samman med libertianen Fredrick Federley eller ännu värre Jonas Pettersson, pressekreterare på Centerns riksdagskansli, som under vintern har dragit igång sin kampanj för att bli riksdagsledamot. Hans kampanjfilm om den svenska byggbranchen visas och kommenteras på sajten Alliansfritt Sverige. Båda två agerar uttalat fackföreningsfientligt, Federley gjorde sig även känd för att försvara den salladsbar som för ett par år sedan helt lagligt blev utsatt för en facklig blockad. Federley tog över driften, men visade snabbt att han inte var någon vidare värst företagare (se artikel i DN). Han är också en av förespråkarna för att legalisera prostitution.

Så vad blir min slutsats? Jo, jag tror att Centerpartiet håller på att falla samman inifrån. När en hedersman som Börje Hörnlund, en gång borgerlig arbetsmarknadsminister, aktivt går ut och kritiserar regeringen i Aftonbladet och skillnaderna mellan den traditionella centerpolitiken och den nya blir så stor att en intern avgrund uppstår, då kan inte Centerpartiets kärnväljare mobiliseras längre. Personerna som nämndes inledningsvis kan i mitt sinne inte kopplas samman med företrädare som Federley och Pettersson. Eftersom de båda senare står för föryngringen, men på samma gång är så uttalat nyliberala, byter Centern långsamt skepnad. Någonstans måste man ha rötter, själ och ideologi, det går inte att utplåna själva basen för ett partis existens. Centerpartiet under Maud Olofssons ledning går mot sin undergång, numerärt och ideologiskt, sanna mina ord.

Tappa inte nya vantarna

Det är verkligen kallt ute, att temperaturen mitt på dagen ligger på minus tjugo är man ju inte så van vid. Jag har nya vantar också, sköna tumvantar i ylle. "Tappa inte nya vantarna" är ett spår på plattan Slowfox som proggruppen Blå Tåget släppte 1974. Sångtexter kan verkligen fånga skeenden och förstärka känslor. Några rader ur texten:
"Tappa inte nya vantarna,
det blåser, det blåser så kallt.
Gör inte av med alla slantarna,
det är så dyrt att leva"

Just nu har fjärde steget i jobbskatteavdraget genomförts, se artikel i SvD. Vi som har jobb får skattelättnader, det som har förlorat jobbet, är sjukskrivna eller pensionärer får inte ett skvatt. Utförsäkringar, sviktande arbetsmarknad, brist på statlig stimulanspolitik och ideologisk tro på orättvisor som drivkraft, gör sammantaget att klyftorna mellan dem som har och inte har växer allt mer nu i ingången på valåret 2010. Jag tror för min del att orättvisan som ideologi inte går hem bland väljarna, alla är definitivt inte cyniska egoister, tvärtom. Vi som har jobb och tjänar skapligt, jag tillhör själv en av de gynnade, vill inte att det egna välmåendet ska bero på andras försämrade köpkraft och utsatthet. Tillsammans, inte i konkurrens, skapas ett gott samhälle där det finns plats för alla. Några kalllar säkert detta för blåögdhet, men jag tror i stället att den verkliga blåögdheten finns bland dem som tror på orättvisan som drivkraft.

Sverige behöver en ny rödgrön regering som sätter allas välfärd i centrum, en regering som tror på att framgång den skapar vi tillsammans. Fram till dess att vi skiftar regering i höst gäller det nog att hålla rätt på vantarna, för det blåser så kallt och för många är det alldeles för dyrt att leva. Men du, följ samtidigt det rödgröna samarbetet på den gemensamma sajten rödgrön.se, häng med vad som pågår och engagera dig i arbetet för ett rättvisare Sverige.