Svenska kyrkan måste få finna vägen framåt under egna demokratiska former

I september är det kyrkoval. Precis som tidigare ställer etablerade partier och ett otal andra lokala och nationella varianter upp i valen till Svenska kyrkans olika beslutsnivåer. I år är det med andra år som det alltid har varit, det är politiska grupperingar som styr Sveriges största religiösa samfund. Det är en otidsenligt och ologisk ordning som har sina rötter i en tid då vi hade en statskyrka och där denna kyrka hade en myndighetsroll. Borta är i världslig mening sockenbegreppet, folkbokföringen och beskattningsrätten. Kvar finns, med två lokala undantag, uppgiften att svara för att vi alla blir begravda. Dessutom finns vigselrätten kvar, men den uppgiften är inte unik för Svenska kyrkan.

Alltså, trots att Svenska kyrkan är ett samfund bland andra fortsätter traditionen med partipolitisk styrning. Med samma logik borde då också andra samfund styras på samma sätt, men det vore knappast realistiskt att saluföra en sådan idé och dessutom helt främmande för en sekulär stat som Sverige. Rimligen är det så att när kyrkan skildes från staten, så är det Svenska kyrkans egna medlemmar som ska styra verksamheten och besluta om de inre demokratiska strukturerna. Detta skulle då ske på precis samma sätt som inom exempelvis Svenska Missionskyrkan, Romersk-katolska kyrkan, Metodistkyrkan och Pingströrelsen i Sverige, alltså utan partipolitiska instrument.

Det är svårt att hitta en logik som förklarar varför Svenska kyrkan skulle kräva särskilda lösningar gentemot andra samfund. Om kyrkan inte längre är en del av staten och den formella samhälluppbyggnaden, så krävs onekligen en diskussion i partiorganisationen om Socialdemokraterna ska vara involverat i framtida kyrkoval. Diskussionen behöver föras på principiell grund, inte med hänsyn till vilka förmögenheter som kyrkan förvaltar eller vilken verksamhet som bedrivs. Förhoppningen är givetvis att också övriga partier inleder samma diskussion och en process i denna riktning, så att avpolitiseringen kan ske under ordnade former.

Jag har startat en Facebookgrupp "Vi socialdemokrater som vill avpolitisera Svenska Kyrkan" kring ämnet, så att en öppen diskussion kan föras kring en faktiskt ganska angelägen principiell fråga.

Ring P1 - tur att det finns

Jag är ingen flitig lyssnare på Ring P1 med Täppas Fogelberg, men då och då lyssnar jag, särskilt om programmet kommer på i bilen. Senast jag lyssnade var i förrgår, diskussionen kom att handla om dödsstraff. Det är i sig alltid en intressant diskussion, jag är en mycket bestämd dödstraffmotståndare, men det intressanta är programformen som sådan. Det ringer en mycket blandad publik, många har suttit på kammaren och funderat ut noga vad de ska ta upp. Andra pratar in på telefonsvararen. Man kan höra kloka eftertänksamma ord, man kan höra dåligt underbyggda "sanningar", en och annan rättshaverist säger sitt.

Det viktiga är blandningen, samtalet, diskussionen och att de mest skilda åsikter kan komma till tals. Tanken slog mig, ett "Ring P1" i Iran eller Kina, skulle det kunna finnas? Rimligen inte, programmet rymmer mycket samhällskritik och frispråkighet, ibland så stark att den i ett totalitärt land skulle kunna leda till fängelsestraff, tortyr och till och med döden.

Så dagens stora tack går till Täppas Fogelberg, som klokt och engagerat leder programmet. Ibland är det nog svårt, riktigt svårt, men det funkar. Ring P1 är ett bra tecken på en fungerande demokrati och levande Public Service. Hurra!

Trött på hyllningskörer till bakåtsträvaren Björklund

Skene, Västergötland, i den drömska framgångsperioden
för svensk skola, Jan Björklunds våta dröm.














En ledarkommentar i dagens Östgöta Correspondenten har rubriken "Rödgrön politik som sänker skolan". Det gäller att titta bakom Björklunds batongretorik och se vad deta hela handlar om i grunden. Den rödgröna skolpolitiken bygger på vetskapen om alla människors vilja att växa och utvecklas, inte på kontroller och sållning. Vi vet att barn och ungdomar åstadkommer mer tillsammans, än i skiktade miljöer. I mitt tycke är Björklunds kunskapssyn hämtad från hans drömmar om barndomens skola i Skene. Kanhända det var hans lyckas land, men det kan inte stå som modell inför framtiden. Skolfrågorna handlar om människosyn och ideologi, just därför uppstår en så bjär kontrast mellan blocken.

Att bygga en stark skola för framtiden kräver att vi politiker tror på och inser människors vilja att utvecklas. Den rödgröna skol- och utbildningspolitiken tar sin utgångspunkt i detta. Jag påstår inte att allt är bra i dagens skola, MEN folkpartiets ständiga svartmålning skadar och trycker ner i stället för att lyfta och stötta. Målet som hägrar för Björklund är starkt skiktade miljöer och en möjlighet att på riktigt lång sikt skapa ett låglöneproletariet. "Skomakare bliv vid din läst" är inget motto man bygger samhällen på, men likväl tror major Björklund stenhårt på den principen.

Läs bakom retoriken och se hur illa det verkligen är! En mandatperiod till med Björklunds hemsnickrade skoldrömmar kan innebära en risk för återinförd skolaga. För vetenskapliga rön och landvinningar har knappast präglat viljan hittills. Låt oss slippa den risken genom en ny regering!