"Europas vänster måste tänka om"

Ingen ska påstå att det är några jätteskillnader mellan Aftonbladet, Expressen och för den delen Kvällsposten. Efter att ha kikat igenom dagen Aftonblad konstaterar jag att av tidningens 56 sidor är snällt räknat 21 av journalistisk karaktär, i procent räknat dryga 37 procent. Resten är en blandning av annonser och vad som kan kallas pseudonyheter. Till detta kommer också den rosa sportbilagan som för min del känns väldans ointressant, andra kastar sig säkert över den.

Men det finns en skillnad mellan dessa tabloider, den finns på ledar- och kultursidorna. Idag återfinns ledaren Europas vänster måste tänka om, skriven av Katrine Kielos, som blickar tillbaka på vänsterns position vid ingången till nollnolltalet och när vi nu är på väg in i tiotalet. Antalet regeringar inom EU-länderna, där ett parti till vänster om politikens mittlinje ingår har minskat kraftfullt. Labour i Storbrittanien spås gå mot ett säkert valnederlag när nästa parlamentsval genomförs. Kielos ledare är mycket inressant och rekommenderas verkligen för läsning. Hennes analys kan sammanfattas i frågeställningen Vart är Europas vänster på väg?

Någonstans måste vi socialdemokrater våga välja och hitta vägar som inte nödvändigtvis är bleka liberala kopior. Det måste synas tydlig skillnad på vår faktiskt förda politik och de liberala-konservativa ministärer som nu styr nästan överallt. En socialdemokratisk politik måste syfta till att ge möjligheter år alla, att ta sig ur de gigantiska klyftor som allt tydligare präglar samhället. Någonstans hörde jag att EU25 (de nuvarande medlemsländerna) totalt sett rymmer större levnadsmässiga skillnader än USA. Strävan för socialdemokratin måste vara att finna vägar som vänder den utvecklingen och som vågar föra fram idéer som bryter trenden.

Den socialdemokratiska bloggaren Thomas Hartman har tillsammans med förra SSU-ordföranden Anna Sjödin skrivit boken Vem bryr sig? - En bok om Sverige som snart släpps. I presentationen står följande "Den som värnar välfärden måste våga vara välfärdsstatens största kritiker. Den politiska kraft som vill ha människors stöd måste dela den ångest och de drömmar de mest utsatta i samhället lever med. Då minskar klyftorna i samhället och då först återfår politiken människornas förtroende." Tankvärda ord som är värda att lyfta inom det parti som ska ta ansvaret för att styra Sverige efter nästa års riksdagsval. Vi behöver betona vår politiska särart och vi behöver göra tillsammans med andra demokratiska socialistiska partier i hela Europa.
Manus

Skattebetalarnas förening bjöd in...

...till så kallade Inspirationsdagar i ett brev sänt till fullmäktigeledamöterna i Linköping. Syftet är att ge inspiration att tänka i nya banor och i slutänden uppnå ett lägre skatteuttag. Oj oj oj, vilket förvånande budskap! Synd bara att Linköpings Stadsmission lånat sig till detta evenemang genom sin direktor Lars Linebäck, en gång socialdemokratisk ordförande i socialnämnden. Stadsmissionen om någon borde väl känna av effekterna från en regering som sänker skatter för de som har jobb och ökar pålagorna för dem som är arbetslösa och sjuka.

Jag skrev ett kort men tydligt svar till Skattebetalarna, jag tror nämligen inte vi har så mycket gemensamt:

Rubrik: Inbjudan inspirationsdagar - NEJ TACK

Hej!

Jag vill bara meddela att jag inte är intresserad av deltagande i era Inspirationsdagar, här förlagda till Linköping den 15 december.
Varför?

Skattebetalarna är inte legitima företrädare för landets skattebetalare. Det är i så fall i långt högre grad valda representanter för partierna i de beslutande parlamentariska församlingarna. Jag är själv medlem i Socialdemokraterna, en organisation med 120 års erfarenhet av politiskt arbete och med för närvarande över 100 000 medlemmar.

Skattebetalarna är en lobbyorganisation som propagerar för låga skatter och nyliberal politik, krafter som ensidigt gynnar sittande regering. Det finns alltså inget skäl för mig att ta till mig av era idéer.

Jag avstår gärna från ytterligare utskick från er organisation, ni vinner inte mitt hjärta hur ni än försöker.

Med vänlig hälsning
Richard Bremer

Det räcker ta mig tusan nu

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om anonyma brev och de motiv som ligger bakom att driva en fråga till det allra yttersta, bortanför voteringar och bortanför det så kallade sunda förnuftet. Sådant sker när den egna viljan att få rätt överskuggar den politiska gruppering man är satt att representera. Här i Östergötland har Socialdemokraterna hamnat i en sådan situation när efterbörden från vår nyligen genomförda valkonferens nu förstärks genom dansen från tunga elefanter i partistyrelsen, allra tydligast i en artikel i Norrköpings Tidningar.

Praxis är det som präglat hur delegationerna fyllts på vid våra regionala kongresser. Sett i efterhand är det lätt att säga att stadgarna inte följts till punkt och pricka, men faktum är att så här har det gjorts många gånger förr. Jag ställer mig nu frågan om samma krafter hade kommit i rörelse om resultatet av voteringen (mellan Johan Andersson och Aleksander Gabelic) på plats fem på vår riksdagslista hade varit det motsatta? Om Aleksander vunnit voteringen hade samma personer, hemliga och icke hemliga, på samma sätt ropat på stadgebrott och sagt att "det hade aldrig kunnat hända i vårt partidistrikt" som Urban Ahlin nu yttrar i denna fråga. Är inte hela tiden det bakomliggande syftet att kullkasta voteringsresultatet det som driver på, kosta vad det kosta vill? Eller är det rättrådigheten som är drivkraften oavsett vem som förlorar en votering? Icke, säger Nicke!

En gång i tiden yttrade CH Hermansson i dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna (vpk) att "Någon jävla ordning får det ändå vara i ett parti". Hör hans ord på SRs webbradio och besinna vad som yttras. De krafter som nu verkar i detta tänker inte på den idéburna rörelse de verkar i, de tänker allra mest på den egna maktsfären och den egna lilla köttgrytan. Var det inte tillsammans som Thorstein Bergman sjöng? Vi måste jobba tillsammans och inte mot varandra, så tänker jag.

Det räcker nu

Jag vet inte vem eller vilka som skriver anonyma brev till media kring Socialdemokraterna Östergötlands valkonferens. Brev som, även om de hade varit anonyma, i vart fall kunde riktats direkt till partiorganisationen. Men syftet måste vara något annat än att bara föra fram sin kandidat, sina idéer och sin vilja. Syftet måste utgå från enbart den egna viljan och en tro på den enda rätta vägen.

Det är lätt att räkna ut att det är djupt initierade och/eller nogrannt instruerade personer som skriver anonyma brev till media, personer som kan medias spel. Min åsikt är att det som nu pågår inte på något sätt gagnar vårt parti eller ens någon av de inblandade personerna (riksdagskandidaterna). Det finns bara en part som gagnas och det är våra motståndare, samt i förlängningen de som misstror politiken i största allmänhet.

Jag följer givetvis noga det som pågår i media (läs NT, Corren osv). Jag vill här klargöra min åsikt och betona att jag för min del inte på något sätt vill bli ett redskap i inre stridigheter. Jag vill ses som en person som värnar partiets idéer och inte spelar våra motståndare i händerna. Däremot vill jag betona rätten att föra fam en åsikt och pröva den i en demokratisk organisation Jag för min del tycker att en som fångar hela situationen bra är Christoffer Bernsköld i sin blogg. Han beskriver anständighetens gräns på ett bra sätt, hur långt man kan gå när man driver ett enskilt namn i en valprocess.

Just nu längtar jag efter att lägga nomineringsdiskussioner bakom oss Socialdemokrater och i stället benhårt fokusera på ett intensivt valarbete. Vi har först ägnat kraft och tid till ett pseudoval (kyrkovalet), sedan haft nomineringstider under en ganska lång period. Båda dessa komponenter har till del blockerat möjligheten att nå ut med kongressens budskap och hämmat upptrappningen inför valåret. Dags att citera Internationalen i stället, alltså "Upp till kamp"!