Att finnas i en rörelse är en svår känsla att beskriva för utomstående. Jag har under nära tjugo års tid varit verksam i olika delar av arbetarrörelsen. Som förtroendevald, som anställd och som heltidsförtroendevald. Organisationerna jag verkat inom är Kommunal, ABF och vad vi alla kallar partiet (läs Socialdemokraterna).
Ibland undrar man när man är en privatperson. Oreglerad arbetstid, jobbet är fritiden och fritiden är jobb. För visst händer det något när man arbetar i en idérörelse under lång tid. Jag delar säkert den känslan med många. Ibland finns det behov av att vara mer privat, att kunna röra sig fritt utan att bli igenkänd av för många, att inte ha förväntningar på sig bara för att man jobbar (eller har uppdrag) med det och det, att bara få vara mig själv, make, pappa, vän och människa.
För mig har det fria ordet alltid varit viktigt för att överleva. Att ge utryck för en åsikt i form av en artikel, en insändare skapar känslan av att få ha lättat sitt hjärta, att jag inte varit passiv. Ibland blir reaktionerna starka, både positiva och negativa, ibland hörs mindre. När man publicerar en hållning eller åsikt i olika frågor får man naturligtvis räkna med reaktioner.
Med egen hemsida ända sedan 1997 och nu blogg (man ska väl hänga med), hoppas jag att få chans att utveckla egna tankar i kortare form än artiklar och andra skrivna alster. Kanske bloggen retar och gläder någon ibland, då är den ju meningsfull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar