| Hej alla mötesdeltagare!
Jag heter Niklas Nåbo och är socialdemokratisk ledamot av kultur- och fritidsnämnden.Jag är en av de som försökt stoppa beslutet att splittra kulturskolan och nu vill jag berätta om varför.
Efter två års blockflöjtsspelande i dåvarande Linköpings musikskola, började jag spela tvärflöjt för Gunnar. Under åtta års tid möttes vi varje vecka. Ibland spelade jag i ensemble men oftast ensam. Gunnar var en duktig pedagog, han var inte den som ständigt berömde, han var faktiskt ganska krävande men med sina pigga ögon och sitt ständiga intresse och sina uppmuntrande ord fick han mig att vilja komma vidare trots att jag inte alltid tränade så flitigt eller utvecklades så snabbt. Att träffa Gunnar var viktigt i sig, han var inte utbytbar för mig. Genom honom klev jag längre in i musikens värld, trots eller tack vare att det blev många omläxor.
Kulturskolan är hjärtat i Linköpings barnkulturliv. Här lär sig unga individer kunskaper och färdigheter inom kulturens många uttryckssätt. Här får de kontakt med och utvecklar sina sinnen och här möter de känslorna i själen. Att skapa kräver kunskaper, att skapa kräver mod och inte så sällan också tålamod.
För att kunna skapa krävs någon som lär ut, som handleder, uppmuntrar, tillrättavisar och går före. Som arrangerar ett bra lärtillfälle, en inspirerande lektion, någon som samordnar det praktiska och sociala och tror på varje ung individs egen inneboende kraft att själv vilja lära och skapa. Det gör lärarna inom Kulturskolan i Linköping. De är välutbildade, erfarna, engagerade och entusiasmerande. De bär denna skola med sin energi och sitt kunnande, det har jag också sett som förälder till flera barn i Kulturskolan.
Men för att kunna ha denna centrala roll i Linköpings barnkulturliv måste de få tillit och uppmuntran. De måste få känna att det de gör är bra och viktigt. Självklart kommer den största delen av bekräftelsen i mötet med barnen, i känslan av att lyfta andra. Och en del bekräftelse kommer också från barnens föräldrar, det har inte minst de senaste veckornas enorma uppslutning visat. Men det räcker inte alltid ändå, dessa pedagoger måste få höra att de är viktiga i det sammanhang där de befinner sig, att de är viktiga i Linköping och att det som de byggt upp är betydelsefullt för vår stad. Den bekräftelsen måste komma från de politiker som har makten och beslutar om Kulturskolans öde.
Men vad händer i stället. Kulturskolan upphandlas med det tydliga målet att den ska splittras. Endast genom konkurrens och tävlan tror ordförande Johan Lundgren och den borgerliga majoriteten i kultur- och fritidsnämnden att verksamheten kan förnyas och bli bättre. Att en ny utförare har ännu bättre idéer och effektivare undervisning. De överför marknadstänkande på barnkultur-området som om det handlade om upphandling av asfaltering eller inköp av förbrukningsmaterial. Det är inte samma sak Johan Lundgren, här handlar det om mänskliga relationer, om humankapital, om tillit mellan elev och lärare. Det är inte bara att byta ut, kasta in något nytt och tro att det kommer ut något ännu bättre. Riskerna är tyvärr stora att det istället blir tvärtom.
Vi har redan prövat att ha olika utförare inom Kulturskolan. Folkuniversitetet har varit ansvariga för dansen tidigare. Lärdomen från denna tid var att det var svårare att samordna verksamheterna och få alla att dra åt samma håll. Det är ju viktigt inte minst inför de gemensamma uppträdanden som sker varje termin. Att pedagoger möter varandra under ett och samma tak, att de träffas i trapphus och på lunchrasten, att de kan terminsplanera och tillsammans stressa inför föreställningar och sedan gemensamt nöjt pusta ut efter dem är viktigt för skapandeprocesserna. Att de känner sig trygga och vet att de kan planera långt fram i tiden gör att de kan hinna pröva nya metoder, finslipa och förbättra de gamla, lägga till och ta bort och öka kvalitén. Trygghet är viktigt för kreativitet!
Trygghet är viktigt för kvalité! Trygga pedagoger skapar trygga barn och trygga barn lär sig mer!
Trots att vi talat i nämnden om de dåliga erfarenheterna av att ha olika utförare i
Kulturskolan ska alltså detta prövas igen, jag som trodde att man blev klokare med tiden. Johan Lundgren säger att det är utvecklande att få in nya utförare för då får man in nya idéer, som om det inte finns nya idéer i Kulturskolan idag. Och då vi diskuterat kvalitetsutveckling har jag hela tiden framhållit att Kulturskolan själv är ett mycket bra exempel på hur en verksamhet kan växa och utvecklas även fast, eller kanske snarare tack vare, att den är kommunal. Vi socialdemokrater ser hellre att Kulturskolan blir en del av förvaltnings-organisationen direkt underställd nämnden. Då finns det bättre förutsättningar för att tillsammans utveckla verksamheten och att ge alla duktiga pedagoger och alla duktiga barn den arbetsro de behöver.
Jag har suttit med i den arbetsgrupp som förberett upphandlingen och jag kan konstatera att beslutet som är taget har kommit till på ett tveksamt sätt. Tjänstemännens förslag till beslut var att avslå Folkuniversitetets anbud då de inte ansåg att den referens de angivit räckte till. Trots att ingen ny fakta i sak framkommit ändrades förslaget till beslut och det fick vi i oppositionen ingen tid att sätta oss in i då det lades fram vid sittande bord. Min enda slutsats blir att man på politiska grunder valt att överpröva den sakkunnighet som tjänstemännen besitter.
Tack alla ni som engagerat er i frågan! Tack alla ni barn som protesterat, tack till all personal från Kulturskolan som stått upp för den verksamhet ni tror på och sist men inte minst, tack till alla föräldrar och föräldraföreningar och ett särskilt tack till Dansfreaks och Maria Murphy. Nu håller vi tummarna och önskar er lycka till med er överklagan av beslutet! För denna gång är det inte jag som ska ha omläxa, den är den sittande borgerliga majoriteten i Kultur- och fritidsnämnden som ska ha den omläxan. De ska komma tillbaka och säga: Kulturskolan ska vara hel!
Tack! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar