1 februari 2010

En blick bakåt, men också framåt

Publik_DK_100131

Söndagen den 31 januari samlas vi socialdemokrater i Östergötland till ännu en valkonferens, eftersom den förra förklarats ogiltlig. Varför vi hamnade i ett omtag kan du läsa om på Roger Berzells blogg, där han föredömligt sakligt redogör för vägen fram till da capoföreställningen.

Tiden fram till gårdagen, ungefär ett halvår, har som jag personligen ser det lagts på navelskåderi och före det ett pseudoval (läs kyrkovalet). Det har varit en ovanlig tid inom vårt partidistrikt. Vi missade chansen att använda jobbkongressen som språngbräda inför valåret, vi fastnade i inre personstridigheter som kortsiktigt gynnar våra politiska motståndare, men som långsiktigt skadar demokratin och allmänhetens tilltro till oss som tror på politikens möjligheter. Vi har valsat och valsats i media (se exempelvis Corren den 2 december) i en blandning av fakta, anonymitet och osanningar.

Jag för min del kommer att minnas andra halvåret 2009 som en tid utan motstycken. I detta noterar jag att starka, för att inte säga mycket starka krafter kommer i rörelse i nomineringstider. Orsaken för att tala klartext rymmer delar som makt, arvoden och mat på bordet, något som riskerar att skymma processen att hitta dem som bäst för fram partiets ideologi och idéer.

Vad som sannolikt har förvärrat situationen är att flera av dem som haft en ansvarsposition som förtroendevalda också kandiderat till riksdagen. Det har gjort att flera av dem som skulle kunnat ta tag i styråran inte fullt ut kunnat göra det, eftersom man då hade fått agera i egen sak.

Ovanpå mycket annat har det förts fram påståenden om fusk och stadgebrott. Det ska ärligt medges att tidigare stadgetolkningar skapat en tradtion av hur ombud utsetts och kallats, en tradition som innebär en tydlig glidning från stadgarnas syfte. Frågan jag ställer mig är bara om påståenden om fusk och kravet på en ny valkonferens hade rests lika ivrigt om resultatet av omröstningen om plats fem på riksdagslistan (Andersson och Gabelic) blivit det motsatta? Jag menar att stadgefrågan blev ett slagträ, där det bakomliggande syftet var att få till stånd en ny omröstning. Men med facit i hand fanns naturligtvis ingen annan väg att gå för distriktsstyrelsen än att ogiltligförklara det första beslutstillfället och kalla till en ny valkonferens.

För mig egen del växte känslan fram inombords att jag riskerade bli en bricka i ett spel, där tunga elefanter (Urban Ahlin m.fl. ) från andra län dansar sin dans. Denna känsla, tillsammans med en allmän obehagskänsla och slutligen frågan om generellt förtroende (inte sakpolitiskt) ledde för min del fram till att jag slutligen valde att stödja valberedningens förslag i sin helhet.

Inför framtiden måste vi som parti fundera över hur vi ska vaska fram våra kandidater till riksdagen. Jag tror vi ska låta oss inspireras av både andra partidistrikt som andra partier. Resan fram till mål denna gång tog oerhört mycket inre kraft för oss alla, den kunde använts mycket mera offensivt.

Till sist, finns det några vinnare och förlorare i allt detta? Vad bär vi med oss från denna nomineringsperiod? Dessa båda frågor bjuder jag på till dig som läsare. Upprepa frågan några gånger, gärna tillsammans med några andra, och för ett samtal kring era olika synsätt. Samtal leder framåt om man ger dem tillräckligt med tid.

Inga kommentarer: