Lördagen 29 oktober var Linköpings city fullständigt blockerad av dels Nazister (hemska tanke), dels AFA-anhängare och motdemonstranter. Jag hade för egen del tagit ett initiativ till ett gemensamt flygblad från de sju fullmäktigepartierna, detta blev den officiella politiska linjen gentemot de antidemokratiska strömmar som präglade stadskärnan under halva lördagen.
Känslan av närheten till aktiva uniformerade nazister skapade en känsla av samhörighet och gemensam avsky hos alla man mötte på stan under den tid jag var på plats. Med det gemensamma flygbladet i hand kunde många goda samtal föras med människor som vågade öppna sina sinnen och som trodde på gemensamma goda värden.
Motståndet kan förstås, men aldrig våldet
Vartefter ökade rörelsen bland tillresta antifascister anförda av AFA-anhängare. Man hade egentligen ett guldläge. Jag tror att tusentals linköpingsbor hade varit beredda att med passivt motstånd, burop och visselpipor blockera vägen för Nationalsocialistisk Front. När motståndet övergick i våldshandlingar försvann sympatierna sekundsnabbt. Att trovärdigt kämpa mot antidemokratiska strömningar kräver att man avstår från våld. Det finns ingen vingelmån i den frågan, att nyttja våld bara öppnar för våldspiraler som skrämmer bort alla de som aktivt skulle vilja argumentera och bilda opinion mot nazisterna.
Demonstration JA, men tid och plats?
Med hänsyn till den uppkomna situationen kan jag tycka att polisen operativt gjorde en bra insats. Däremot lämnar den förberedande riskbedömningen en del tvivel efter sig. Att tillåta en demonstration av detta slag i Sveriges femte största kommun, en lönelördag kl 11.00 mitt inne i city verkar inte särskilt övertänkt. Under en veckas tid steg temperaturen och många kände nog på sig att detta kommer att bli riktigt, riktigt stökigt. Det blev det ju också. Demonstrationsfriheten måste givetvis gälla, men klockslag och plats borde kunnat hanteras på annat sätt.
Vad kan vi göra framöver?
Jag tror att det finns en stor andel av motdemonstraterna som med samtal och diskussion kan komma att inse att våld är en helt felaktig metod för att bekämpa antidemokratiska strömningar. Det måse skapas möten mellan folkvalda och ungdomar som naivt agerar i flock, men som nog egentligen vill göra aktiva insatser för de goda krafterna. En dialog på lokalt plan med mindre grupper av ungdomar vore bra och angeläget. Jag tror också det måste till en dialog mellan kommunala företrädare och polisen för att undvika liknande situationer i framtiden. Dessutom, alla som tror på demokratin måste göra små men oändligt många insatser för att visa på värdet av en demokratisk samhällsbyggnad. Vi ska alltid ha öronen öppna och lyssna, vi ska ha vår röst och penna beredda när de onda krafterna visar sitt fula tryne.
1 november 2005
26 oktober 2005
En diktator ställs inför rätta
Nu har rättegången mot en hårdför och skoningslös diktator, Saddam Hussein, inletts i Irak. Att denne man initierat och ansvarat för mängder av mord, hårdhänt tortyr och med säkerhet folkmord är nog inte många som tvivlar på. Förhoppningsvis går skuldfrågan också att klarlägga.
Återstår sedan straffsatsen. Många rop hörs på "den slutgiltiga lösningen", med andra ord dödsstraff. Eftersom USA är ledande aktör i hela Irakfrågan finns med all säkerhet formella yttre krav på att just den straffsatsen ska väljas. USA som nation är en av de ivrigaste förespråkarna av dödstraff, detta tillsammans med exempelvis diktaturstaten och "dynamikens centrum" Kina.
Saddams liv ska skonas
Ett liv kan inte väga upp ett annat, ett statligt planerat mördande gör ingenting bättre. I stället innebär dödsstraffet en fortsatt brutalisering av samhället, så också i det irakiska svajande och sköra samhällsbygget. En stegrande brutalisering påskyndas ytterligare, en rättsordning som vilar på gamla talesätt som ”öga för öga, tand för tand” eller ”ont ska med ont förgöras” legitimeras. Ett medeltida, eller varför inte säga urtida synsätt, som enligt min och mångas mening inte har någon plats i ett nutida samhälle, i en modern rättsapparat.
I grunden tror jag hela diskussionen om dödsstraffet bottnar i vilken människosyn man har. Har men en humanistisk grundsyn, så faller argumenten för dödsstraffet platt till marken. Om man tror på människans möjligheter i stället för att resa hinder, om man tror på att det faktiskt går att vända ont till gott, om man tror på respekten för andra människor då säger man också nej till att medvetet, planerat och raffinerat ta livet av andra människor i samhällets namn. Att förespåka dödsstraff innebär ju att man förespråkar dödandet som metod.
En viktig gräns
Frågan om dödsstraff pekar på en viktig gräns för rättsapparaten. Har det en gång blivit tillåtet för vissa brott, så finns det genast några som vill använda det för fler brott. Några kanske hävdar ”Det finns vissa brott som bara kan sonas med ett enda straff, nämligen avrättning”. Just ordet "vissa" är ett gummibandsord som kan tolkas på många olika sätt. Att sätta gränsen vid ett fullständigt stopp för dödsstraff lämnar inga möjligheter till tolkningar. Dödsstraff är aldrig nödvändigt och leder garanterat till såväl förstärkta våldsspiraler som moralisk förflackning.
Återstår sedan straffsatsen. Många rop hörs på "den slutgiltiga lösningen", med andra ord dödsstraff. Eftersom USA är ledande aktör i hela Irakfrågan finns med all säkerhet formella yttre krav på att just den straffsatsen ska väljas. USA som nation är en av de ivrigaste förespråkarna av dödstraff, detta tillsammans med exempelvis diktaturstaten och "dynamikens centrum" Kina.
Saddams liv ska skonas
Ett liv kan inte väga upp ett annat, ett statligt planerat mördande gör ingenting bättre. I stället innebär dödsstraffet en fortsatt brutalisering av samhället, så också i det irakiska svajande och sköra samhällsbygget. En stegrande brutalisering påskyndas ytterligare, en rättsordning som vilar på gamla talesätt som ”öga för öga, tand för tand” eller ”ont ska med ont förgöras” legitimeras. Ett medeltida, eller varför inte säga urtida synsätt, som enligt min och mångas mening inte har någon plats i ett nutida samhälle, i en modern rättsapparat.
I grunden tror jag hela diskussionen om dödsstraffet bottnar i vilken människosyn man har. Har men en humanistisk grundsyn, så faller argumenten för dödsstraffet platt till marken. Om man tror på människans möjligheter i stället för att resa hinder, om man tror på att det faktiskt går att vända ont till gott, om man tror på respekten för andra människor då säger man också nej till att medvetet, planerat och raffinerat ta livet av andra människor i samhällets namn. Att förespåka dödsstraff innebär ju att man förespråkar dödandet som metod.
En viktig gräns
Frågan om dödsstraff pekar på en viktig gräns för rättsapparaten. Har det en gång blivit tillåtet för vissa brott, så finns det genast några som vill använda det för fler brott. Några kanske hävdar ”Det finns vissa brott som bara kan sonas med ett enda straff, nämligen avrättning”. Just ordet "vissa" är ett gummibandsord som kan tolkas på många olika sätt. Att sätta gränsen vid ett fullständigt stopp för dödsstraff lämnar inga möjligheter till tolkningar. Dödsstraff är aldrig nödvändigt och leder garanterat till såväl förstärkta våldsspiraler som moralisk förflackning.
2 oktober 2005
På s-kvinnors årsmöte
Lördag 1 oktober var jag som ABFare och träffade s-kvinnor på deras styrelsekonferens förlagd till Marieborg. För några år sedan var s-kvinnor en organisation på nedgång, på många håll verkar den trenden ha vänt. Behövs det en särskild kvinnoorganisation inom ett parti som säger sig vara feministiskt? Tydligen är det så.
S-kvinnor har genom åren profilerat sig på sakpolitiska områden som fred och avspänning, rättvisefrågor ur ett feministiskt perspektiv, familjepolitik, trygghetsfrågor, utbildning- och bildning m.m. Alla områden som i sanning berör många, men som kanske inte får den plats de alltid behöver på dagordningen. Men måste man vara kvinna för att se behovet av fred och avspänning? Det borde inte vara så, men tydligen lyfter s-kvinnor vissa frågor som annars drunknar i planfrågor, tillväxt och ekonomism.
Det känns tråkigt att den politiska agendan skiljer sig åt mellan genuint kvinnliga gemenskaper och den blandade arenan. För s-kvinnors huvudfrågor handlar ju om en gemensam värld, om att skapa en rimligt god plats för alla oavsett kön, ålder, religion, sexuell läggning eller hudfärg.
Frågan som växer fram i mitt sinne, vilka förändringar behövs i de politiska strukturerna för att fred och avspänning, rättvisefrågor ur ett feministiskt perspektiv, familjepolitik, trygghetsfrågor, utbildning- och bildning ska sättas främst på dagordningen? Frågan är värd att ställa och fundera över i olika sammanhang. Kanske vi är många som valt fel fokus i vår politiska gärning. För vad säger att alla strategiska frågor alltid behöver formas utifrån tillväxt och ekonomism?
S-kvinnor har genom åren profilerat sig på sakpolitiska områden som fred och avspänning, rättvisefrågor ur ett feministiskt perspektiv, familjepolitik, trygghetsfrågor, utbildning- och bildning m.m. Alla områden som i sanning berör många, men som kanske inte får den plats de alltid behöver på dagordningen. Men måste man vara kvinna för att se behovet av fred och avspänning? Det borde inte vara så, men tydligen lyfter s-kvinnor vissa frågor som annars drunknar i planfrågor, tillväxt och ekonomism.
Det känns tråkigt att den politiska agendan skiljer sig åt mellan genuint kvinnliga gemenskaper och den blandade arenan. För s-kvinnors huvudfrågor handlar ju om en gemensam värld, om att skapa en rimligt god plats för alla oavsett kön, ålder, religion, sexuell läggning eller hudfärg.
Frågan som växer fram i mitt sinne, vilka förändringar behövs i de politiska strukturerna för att fred och avspänning, rättvisefrågor ur ett feministiskt perspektiv, familjepolitik, trygghetsfrågor, utbildning- och bildning ska sättas främst på dagordningen? Frågan är värd att ställa och fundera över i olika sammanhang. Kanske vi är många som valt fel fokus i vår politiska gärning. För vad säger att alla strategiska frågor alltid behöver formas utifrån tillväxt och ekonomism?
8 september 2005
Lesbiska par måste få rätt till insemination till en rimlig kostnad och på samma villkor som heterosexuella
Från den 1 juli har lesbiska par laglig rätt att inom svensk hälso- och sjukvård insemineras. Ett krav är att barnet sedan förds inom ett samboskap eller registerat partnerskap och att partnern har samtyckt till behandlingen. Föräldraskapet fastställs sedan genom bekräftelse eller dom.
Rätten finns alltså och Sverige har nu anpassat sin lagstiftning till den utveckling som pågår på andra håll och redan finns på sina håll, exempelvis Danmark. Svenska lesbiska par slipper nu åka utanför landets gränser eller tillämpa "hobbymetoden" för befruktning. Det är bra, rätt och demokratiskt. Dessutom, allt fler inser idag att ett gott föräldraskap inte bygger på vilken sexuell läggning föräldrarna har.
Problem har dock uppstått ganska omgående. Det är nämligen fritt för varje landsting/region att bestsämma taxan för behandlingen. RFSL håller på med en kartläggning av vilken väg man väljer i de olika länen. I en del fall kommer behandlingen att erbjudas till ordinarie sjukvårdstaxa, någonstans kring 200-300 kr per behandlingstillfälle, på sina håll talas det om att behandlingen av fertila lesbiska par inte är att anse som prioriterad sjukvård vilket innebär att varje behandling kan komma att kosta tusentals kronor. Det kan inte vara rimligt och heller inte vara lagstiftarnas avsikt.
RFSL beskriver problematiken så här:
Problem –oklarheter i hur landstingen tillämpar den nya lagen i praktiken
Risk för olika praxis i olika landsting kring:
- i vilken kö lesbisks par ställs, dvs hur man prioriterar samkönade par.
- om man sjukvårdsersättning ska gälla eller om man själv som lesbisk ska betala för inseminationen.
RFSL skriver vidare:
I debatten antyds att lesbiska par inte kan få barn för att de inte valt en man som partner. Det är samma sak som att hävda att en heterosexuell kvinna i ett barnlöst par skulle kunna bli med barn bara hon väljer en annan partner än sin man. I dags skulle ingen uppmana en heterosexuell kvinna att ha sex med annan man än sin partner. Är man lesbisk vill man ju inte ha sex med en man och då är det ett lika stort problem som infertilitet på grund av sjukdom eller skada.
Min åsikt är att lesbiska par drabbats av ofrivillig barnlöshet och ska ha rätt till assisterad befruktning till ordinarie sjukvårdstaxa. Man har inte valt sin sexuella läggning och man kan inte få barn utan en medicinsk insats. Det är därför självklart att de lesbiskas barnlöshet ska prioriteras lika högt som de heterosexuella parens. I båda fallen kommer de till sjukvården för att de vet att de inte kan få barn på naturligt sätt tillsammans. Utgångsläget är detsamma oavsett om det är ett heterosexuellt eller samkönat par. Paren befinner sig i samma situation. Det handlar om två människor som älskar varandra och som vill ha barn men som tyvärr inte kan få barn tillsammans på naturlig väg.
Rätten finns alltså och Sverige har nu anpassat sin lagstiftning till den utveckling som pågår på andra håll och redan finns på sina håll, exempelvis Danmark. Svenska lesbiska par slipper nu åka utanför landets gränser eller tillämpa "hobbymetoden" för befruktning. Det är bra, rätt och demokratiskt. Dessutom, allt fler inser idag att ett gott föräldraskap inte bygger på vilken sexuell läggning föräldrarna har.
Problem har dock uppstått ganska omgående. Det är nämligen fritt för varje landsting/region att bestsämma taxan för behandlingen. RFSL håller på med en kartläggning av vilken väg man väljer i de olika länen. I en del fall kommer behandlingen att erbjudas till ordinarie sjukvårdstaxa, någonstans kring 200-300 kr per behandlingstillfälle, på sina håll talas det om att behandlingen av fertila lesbiska par inte är att anse som prioriterad sjukvård vilket innebär att varje behandling kan komma att kosta tusentals kronor. Det kan inte vara rimligt och heller inte vara lagstiftarnas avsikt.
RFSL beskriver problematiken så här:
Problem –oklarheter i hur landstingen tillämpar den nya lagen i praktiken
Risk för olika praxis i olika landsting kring:
- i vilken kö lesbisks par ställs, dvs hur man prioriterar samkönade par.
- om man sjukvårdsersättning ska gälla eller om man själv som lesbisk ska betala för inseminationen.
RFSL skriver vidare:
I debatten antyds att lesbiska par inte kan få barn för att de inte valt en man som partner. Det är samma sak som att hävda att en heterosexuell kvinna i ett barnlöst par skulle kunna bli med barn bara hon väljer en annan partner än sin man. I dags skulle ingen uppmana en heterosexuell kvinna att ha sex med annan man än sin partner. Är man lesbisk vill man ju inte ha sex med en man och då är det ett lika stort problem som infertilitet på grund av sjukdom eller skada.
Min åsikt är att lesbiska par drabbats av ofrivillig barnlöshet och ska ha rätt till assisterad befruktning till ordinarie sjukvårdstaxa. Man har inte valt sin sexuella läggning och man kan inte få barn utan en medicinsk insats. Det är därför självklart att de lesbiskas barnlöshet ska prioriteras lika högt som de heterosexuella parens. I båda fallen kommer de till sjukvården för att de vet att de inte kan få barn på naturligt sätt tillsammans. Utgångsläget är detsamma oavsett om det är ett heterosexuellt eller samkönat par. Paren befinner sig i samma situation. Det handlar om två människor som älskar varandra och som vill ha barn men som tyvärr inte kan få barn tillsammans på naturlig väg.
30 augusti 2005
Socialdemokratin måste tro på folkrörelsetanken
Folkrörelse och arbetarrörelse är två för mig mycket positiva ord. Båda två beskriver ett förlopp, ett skeende som bygger på sambete och idégemenskap mellan människor. Ett ganska långsamt förlopp, ibland stannar det av, ibland tar det fart. Blickar man tillbaka till tiden strax före arbetarrörelsens framväxt - 1840 och 50-tal - så öppnar sig fantastiska perspektiv. Otroliga förändringar som bygger på mängder av människors gemensamma kraft, vilja och drömmar.
Idag är tempo och mätbara resultat det allenarådande. Vi själva i egenskap av politiska företrädare kräver mätbara resultat och nytta av föreningar, studieförbund och idrottsföreningar och rörelser av olika slag. Vems nytta och vilket resultat? Rimligen bör väl i så fall den enskilde medlemmens nytta i och av organisationen vara måttstock. Inte samhällets nytta mer än utifrån allmänna demokratiaspekter och som stöd till goda krafter och gemenskap. Tendensen idag är att allt ska gå att mäta utifrån kvantitativa aspekter. Utan mätbara resultat, ofta i kort perspektiv, och genuin samhällsnytta dras stödresurserna från samhället ned eller upphör helt. Inte sällan är socialdemokraterna drivande i dessa nya tiders krav på folkrörelser och föreningsliv. Vi har nog i vissa fall glömt bort att vi själva som parti är en folkrörelse och en vital del av arbetarrörelsen.
Med kortsiktiga krav på resultat och nytta kommer demokratifrågor och utveckling av civilsamhället alltid att hamna i skymundan. Om inte arbetarrörelsen i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet tror på samhällsförändring och demokratirörelser genom folkrörelse och föreningsliv, då stänger vi slutligen dörren för oss själva. Dörren vi öppnar består av egoism, konkurrens och utanförskap, tendenser långt bortanför socialdemokratins idéer. Vi måste besinna oss precis nu och våga bygga vidare på folkrörelsespåret inte bara i högtidstalen utan i det aktiva politiska arbetet lokalt, regionalt och nationellt.
Idag är tempo och mätbara resultat det allenarådande. Vi själva i egenskap av politiska företrädare kräver mätbara resultat och nytta av föreningar, studieförbund och idrottsföreningar och rörelser av olika slag. Vems nytta och vilket resultat? Rimligen bör väl i så fall den enskilde medlemmens nytta i och av organisationen vara måttstock. Inte samhällets nytta mer än utifrån allmänna demokratiaspekter och som stöd till goda krafter och gemenskap. Tendensen idag är att allt ska gå att mäta utifrån kvantitativa aspekter. Utan mätbara resultat, ofta i kort perspektiv, och genuin samhällsnytta dras stödresurserna från samhället ned eller upphör helt. Inte sällan är socialdemokraterna drivande i dessa nya tiders krav på folkrörelser och föreningsliv. Vi har nog i vissa fall glömt bort att vi själva som parti är en folkrörelse och en vital del av arbetarrörelsen.
Med kortsiktiga krav på resultat och nytta kommer demokratifrågor och utveckling av civilsamhället alltid att hamna i skymundan. Om inte arbetarrörelsen i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet tror på samhällsförändring och demokratirörelser genom folkrörelse och föreningsliv, då stänger vi slutligen dörren för oss själva. Dörren vi öppnar består av egoism, konkurrens och utanförskap, tendenser långt bortanför socialdemokratins idéer. Vi måste besinna oss precis nu och våga bygga vidare på folkrörelsespåret inte bara i högtidstalen utan i det aktiva politiska arbetet lokalt, regionalt och nationellt.
29 augusti 2005
Att finnas i en rörelse
Att finnas i en rörelse är en svår känsla att beskriva för utomstående. Jag har under nära tjugo års tid varit verksam i olika delar av arbetarrörelsen. Som förtroendevald, som anställd och som heltidsförtroendevald. Organisationerna jag verkat inom är Kommunal, ABF och vad vi alla kallar partiet (läs Socialdemokraterna).
Ibland undrar man när man är en privatperson. Oreglerad arbetstid, jobbet är fritiden och fritiden är jobb. För visst händer det något när man arbetar i en idérörelse under lång tid. Jag delar säkert den känslan med många. Ibland finns det behov av att vara mer privat, att kunna röra sig fritt utan att bli igenkänd av för många, att inte ha förväntningar på sig bara för att man jobbar (eller har uppdrag) med det och det, att bara få vara mig själv, make, pappa, vän och människa.
För mig har det fria ordet alltid varit viktigt för att överleva. Att ge utryck för en åsikt i form av en artikel, en insändare skapar känslan av att få ha lättat sitt hjärta, att jag inte varit passiv. Ibland blir reaktionerna starka, både positiva och negativa, ibland hörs mindre. När man publicerar en hållning eller åsikt i olika frågor får man naturligtvis räkna med reaktioner.
Med egen hemsida ända sedan 1997 och nu blogg (man ska väl hänga med), hoppas jag att få chans att utveckla egna tankar i kortare form än artiklar och andra skrivna alster. Kanske bloggen retar och gläder någon ibland, då är den ju meningsfull.
Ibland undrar man när man är en privatperson. Oreglerad arbetstid, jobbet är fritiden och fritiden är jobb. För visst händer det något när man arbetar i en idérörelse under lång tid. Jag delar säkert den känslan med många. Ibland finns det behov av att vara mer privat, att kunna röra sig fritt utan att bli igenkänd av för många, att inte ha förväntningar på sig bara för att man jobbar (eller har uppdrag) med det och det, att bara få vara mig själv, make, pappa, vän och människa.
För mig har det fria ordet alltid varit viktigt för att överleva. Att ge utryck för en åsikt i form av en artikel, en insändare skapar känslan av att få ha lättat sitt hjärta, att jag inte varit passiv. Ibland blir reaktionerna starka, både positiva och negativa, ibland hörs mindre. När man publicerar en hållning eller åsikt i olika frågor får man naturligtvis räkna med reaktioner.
Med egen hemsida ända sedan 1997 och nu blogg (man ska väl hänga med), hoppas jag att få chans att utveckla egna tankar i kortare form än artiklar och andra skrivna alster. Kanske bloggen retar och gläder någon ibland, då är den ju meningsfull.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)