26 oktober 2005

En diktator ställs inför rätta

Nu har rättegången mot en hårdför och skoningslös diktator, Saddam Hussein, inletts i Irak. Att denne man initierat och ansvarat för mängder av mord, hårdhänt tortyr och med säkerhet folkmord är nog inte många som tvivlar på. Förhoppningsvis går skuldfrågan också att klarlägga.

Återstår sedan straffsatsen. Många rop hörs på "den slutgiltiga lösningen", med andra ord dödsstraff. Eftersom USA är ledande aktör i hela Irakfrågan finns med all säkerhet formella yttre krav på att just den straffsatsen ska väljas. USA som nation är en av de ivrigaste förespråkarna av dödstraff, detta tillsammans med exempelvis diktaturstaten och "dynamikens centrum" Kina.

Saddams liv ska skonas
Ett liv kan inte väga upp ett annat, ett statligt planerat mördande gör ingenting bättre. I stället innebär dödsstraffet en fortsatt brutalisering av samhället, så också i det irakiska svajande och sköra samhällsbygget. En stegrande brutalisering påskyndas ytterligare, en rättsordning som vilar på gamla talesätt som ”öga för öga, tand för tand” eller ”ont ska med ont förgöras” legitimeras. Ett medeltida, eller varför inte säga urtida synsätt, som enligt min och mångas mening inte har någon plats i ett nutida samhälle, i en modern rättsapparat.

I grunden tror jag hela diskussionen om dödsstraffet bottnar i vilken människosyn man har. Har men en humanistisk grundsyn, så faller argumenten för dödsstraffet platt till marken. Om man tror på människans möjligheter i stället för att resa hinder, om man tror på att det faktiskt går att vända ont till gott, om man tror på respekten för andra människor då säger man också nej till att medvetet, planerat och raffinerat ta livet av andra människor i samhällets namn. Att förespåka dödsstraff innebär ju att man förespråkar dödandet som metod.

En viktig gräns
Frågan om dödsstraff pekar på en viktig gräns för rättsapparaten. Har det en gång blivit tillåtet för vissa brott, så finns det genast några som vill använda det för fler brott. Några kanske hävdar ”Det finns vissa brott som bara kan sonas med ett enda straff, nämligen avrättning”. Just ordet "vissa" är ett gummibandsord som kan tolkas på många olika sätt. Att sätta gränsen vid ett fullständigt stopp för dödsstraff lämnar inga möjligheter till tolkningar. Dödsstraff är aldrig nödvändigt och leder garanterat till såväl förstärkta våldsspiraler som moralisk förflackning.

2 oktober 2005

På s-kvinnors årsmöte

Lördag 1 oktober var jag som ABFare och träffade s-kvinnor på deras styrelsekonferens förlagd till Marieborg. För några år sedan var s-kvinnor en organisation på nedgång, på många håll verkar den trenden ha vänt. Behövs det en särskild kvinnoorganisation inom ett parti som säger sig vara feministiskt? Tydligen är det så.

S-kvinnor har genom åren profilerat sig på sakpolitiska områden som fred och avspänning, rättvisefrågor ur ett feministiskt perspektiv, familjepolitik, trygghetsfrågor, utbildning- och bildning m.m. Alla områden som i sanning berör många, men som kanske inte får den plats de alltid behöver på dagordningen. Men måste man vara kvinna för att se behovet av fred och avspänning? Det borde inte vara så, men tydligen lyfter s-kvinnor vissa frågor som annars drunknar i planfrågor, tillväxt och ekonomism.

Det känns tråkigt att den politiska agendan skiljer sig åt mellan genuint kvinnliga gemenskaper och den blandade arenan. För s-kvinnors huvudfrågor handlar ju om en gemensam värld, om att skapa en rimligt god plats för alla oavsett kön, ålder, religion, sexuell läggning eller hudfärg.

Frågan som växer fram i mitt sinne, vilka förändringar behövs i de politiska strukturerna för att fred och avspänning, rättvisefrågor ur ett feministiskt perspektiv, familjepolitik, trygghetsfrågor, utbildning- och bildning ska sättas främst på dagordningen? Frågan är värd att ställa och fundera över i olika sammanhang. Kanske vi är många som valt fel fokus i vår politiska gärning. För vad säger att alla strategiska frågor alltid behöver formas utifrån tillväxt och ekonomism?