27 juni 2009

Sätt press på Irans regering

Tal hållet på Lilla torg (Gyllentorget) i Linköping, vid ett apellmöte lördag 27 juni 2009.
Det talade ordet gäller

Mötesdeltagare!

I början av juni höll alla EUs medlemsstater val till Europaparlamentet. Överallt deltog innevånarna i fria och rättvisa val. En medborgare, en röst är den enkla och demokratiska principen. Det ska vara enkelt att rösta, alla ska ha en rimlig och rättvis chans att ge sin vilja till känna.

Jag hade själv förmånen att, via kommunens valnämnd, vara med och övervaka och kontrollera valets genomförande i Linköpings kommun. Varje röst ges en oerhörd omsorg, den passerar flera steg och kontroller, för att slutligen under säkra former ligga till grund för partiernas resultat och hur varje enskilt mandat ska besättas. Allt sker med en gemensam vilja från de deltagande i vallokaler, valnämnd och valmyndighet att här ska det gå rätt till, här ska största möjliga noggrannhet föreligga.

Så här är det definitivt inte till överallt runt om i världen. Ungefär samtidigt genomfördes presidentval i Iran. Att tala om öppna och fria val går överhuvudtaget inte att göra. Det mäktiga väktarrådet ska godkänna alla kandidater och sittande president Mahmoud Ahmadinejad har en mycket stor möjlighet att exponera sig via den statliga televisionen och via kontrollerad massmedia. Låt mig läsa ett citat från en artikel i Svenska Dagbladet den 26 juni: Väktarrådet i Iran har kommit fram till att det inte begicks några oegentligheter i samband med valet den 12 juni.
- Vi har aldrig haft valfusk i samband med något presidentval och det här valet var det renaste någonsin, sade Abbasali Kadkhodai på fredagen till den officiella nyhetsbyrån Irna.
Det val som genomförts är inte fritt, det är inte rättvist och det är fullt av valfusk. Vem tror på ett valdeltagande på över 100 %? Det iranska folket behöver en demokratisk regering!

Sverige har en unik möjlighet att öka påtryckningarna på Iran under det kommande ordförandeskapet i EU. Under ett halvt år drar Sverige upp agendan för unionen. Det måste till kraftfull diplomati, politiska påtryckningar och det är ingen idé att vänta. Så låt oss gemensamt uppmana Carl Bildt att använda sin utrikespolitiska kunskap och erfarenhet för att sätta hård press på despoterna som styr i Iran. Visa med skärpa och största tydlighet att EU och Sverige inte finner sig i kränkta mänskliga rättigheter, inskränkt pressfrihet, valfusk och våldshandlingar.

Jag säger det igen:
Det iranska folket behöver en demokratisk regering!
Det iranska folket behöver en demokratisk regering!
Tack för ordet!

20 juni 2009

Höjd pensionsålder, är det så himla klokt?

Av och till förs idéer om höjd pensionsålder fram. Exempelvis Folkpartiet (läs DN-artikel) vill helt slopa den övre gränsen för pensioneringen, Kristdemokraterna (läs SvD-artikel) stannar vid 72 års ålder, högt bara det.

Jag säger inte att det inte finns persionärer som kan jobba långt upp i åldrarna. Jag säger i sig inte att finansieringen av vårt pensionssystem är en oviktig fråga, men det finns ett stort värde av ett naturligt avslut vid en viss tidspunkt. Det handlar om att kunna lämna arbetslivet värdigt, detta utan den skammens väg som en uppsägning av personliga skäl lämnar efter sig. För med en slopad eller kraftigt höjd gräns för pensioneringen, utan rätten för arbetsgivaren att säga upp den anställde när pensionsåldern uppnåtts, så väntar svåra stunder för både arbetsgivare och anställda när avslutet en dag ändå måste bli verklighet.

Vi tänker oss läraren eller sjuksköterskan som vill jobba kvar, detta med sikte på en självvald avtrappning vid 70 års ålder. Åren går och man tappar trots allt lite tempo, får lite svårare att ta till nya metoder och rön, ligger inte i framkant. Den anställde vill jobba kvar av ekonomiska och självförverkligande skäl, känner sig själv säker på sitt kunnande och kompetens. Chefen och närmaste arbetsledaren däremot har sett att yrkesutövningen börjat svikta, hur hanteras den situationen? Enda vägen är då endera förhandlingsvägen eller att säga upp trotjänaren av personliga skäl (tänkbara orsaker kan vara sviktande kompetens, säkerhetsskäl eller omsorg om den som får trotjänarens tjänster). Det blir en svår och pressande uppgift att föra detta avslut i hamn.

Är det inte bättre att ha en fastställd övre gräns med avgångsskyldighet, men en möjlighet att där det så passar (och parterna är överens om det) visstidsanställa kanske ett år i taget? Vem avgör om kompetensen och energin inte räcker till? I slutändan är det alltid chefen, arbetsledaren och den som tar emot arbetsinsatsen som måste sätta ribban i sådana avvägningar. Det kan inte vara den enskilde anställde som på egen hand ska avgöra när det är dags att packa ihop pryttlarna i skrivbordet och njuta av sin ålders höst.

Att hela frågan dessutom kontrasterar kraftigt i förhållande till en extremt hög ungdomsarbetslöshet är ytterligare ett skäl till försiktighet i dessa frågor. När antalet arbetstillfällen sviktar är det nog till och med klokt att några lämnar arbetsmarknaden av naturliga skäl och ger plats för nya förmågor.

18 juni 2009

Att rycka undan mattan

I Dagens Arena den 18 juni avslutar Björn Elmbrandt ledaren med följande ord:
"Debatten i går tydliggjorde flera av de felvalen. Att mitt i en brinnande kris smalna av möjligheterna för unga arbetslösa att studera vidare. Att man mitt i långkonjunkturen systematiskt slussar sjuka människor ut ur trygghetssystemen. Väljarna är inte dumma. När den riktiga valrörelsen börjar kommer Reinfeldt & Co inte undan att de har förvärrat krisen."

Regeringen Reinfeldt trädde till i en högkonjunktur. Bordet var verkligen dukat för en festmåltid, statens finanser var sunda, hjulen snurrade för fullt. Så började "reformarbetet" med skattesänkningar för redan gynnade, a-kasseförändringarna, kraftigt ökad press på sjukskrivna, frysta statsbidrag till kommuner och landsting, kravskola i stället för kunskapsskola, avstannande infrastrukturinvesteringar osv. Listan kan göras lång.

Finanskrisen slår sedan till med full kraft. Ministären Reinfeldt lutar sig bakåt, tryggar bankernas fortlevnad, men i övrigt görs absolut ingenting. Samtidigt går mängder av personer ut i arbetslöshet med försämrade förutsättningar, en hel del har också valt att lämna a-kassa och fack. Trycket ökar på kommunerna genom ökade utbetalningar av socialt bistånd (läs socialbidrag). Ett ökande antal personer tappar fotfästet och tappar livstron.

Vad vinner Sverige på en regering som inte vågar satsa på absolut någonting? På en regering som tror att orättvisor och ökade klyftor skapar drivkrafter som ska stärka nationen? På en regering som inte har någonting att komma med i form av stimulansåtgärder för att få fart på hjulen? Vad är det bakomliggande syftet?

Det är lätt att bli konspiratorisk, men det bakomliggande syftet måste vara ett långtgående systemskifte. Finanskrisen hjälper till att rycka undan mattan för människor som lever på marginalen. Långt borta skymtar ett blått lyckans land där precis allt mäts i marknadens värden: de arbetande människorna, barnen och ungdomarna i skolan, alla precis alla. Konkret ska i ökande grad ett tillbakatryckt låglöneproletariat serva de starkare och hjälpa till att bygga upp deras obeskattade förmögenheter. Det är nyliberalism när den är som tydligast och förändringarna går fort, mycket fort. Frågan är bara hur många som genomskådar dimridåerna och verkligen ser den bistra sanningen?

2 juni 2009

Studentbalen, en del av den sociala skiktningen


Just nu är det studenttider. Mängder av unga människor går ut i vuxenlivet efter några års studier i gymnasieskolans olika program. För en del har det gått jättebra, möjligheterna syns oändliga, och för andra väntar en osäker framtid med idag extremt hög arbetslöshet och ett mera blandat studieresultat i bagaget.

Det är också en tid när olika festligheter markerar slutet på en epok som tonåring och början på ett självständigt vuxenliv. Så långt är allt bra, men varför detta frosseri i klassmarkörer? I festkläder som många kanske kan skrapa ihop pengar till, men absolut inte alla, och detta i en inramning som markerar att du som är annorlunda inte är välkommen. Om du inte har råd, om du inte vill följa strömmen, om du på annat sätt avviker från normen, då passar du inte in.

Det skulle vara roligt att se ett alternativ till studentbalerna, något som välkomnade mångfald på alla sätt och inte var så kostsamt att delta i. Jag vet att skolorna i sig inte är ansvariga för balaktiviteterna, men man skulle faktiskt kunna peka på andra vägar genom att uppmuntra och lyfta fram andra former av studentfirande som inte utestänger och som inte stöper alla i en form.

Finns det fler som har åsikter om detta? Vad tycker SSU, Ung Vänster och Grön Ungdom? Vad säger elevråden på aktuella skolor? Vad säger kommunens ungdomsombud? Kanske det bara är jag som funderat kring det här ämnet, men jag tror faktiskt inte jag är ensam om att reagera.