Socialdemokratin måste tro på folkrörelsetanken

Folkrörelse och arbetarrörelse är två för mig mycket positiva ord. Båda två beskriver ett förlopp, ett skeende som bygger på sambete och idégemenskap mellan människor. Ett ganska långsamt förlopp, ibland stannar det av, ibland tar det fart. Blickar man tillbaka till tiden strax före arbetarrörelsens framväxt - 1840 och 50-tal - så öppnar sig fantastiska perspektiv. Otroliga förändringar som bygger på mängder av människors gemensamma kraft, vilja och drömmar.

Idag är tempo och mätbara resultat det allenarådande. Vi själva i egenskap av politiska företrädare kräver mätbara resultat och nytta av föreningar, studieförbund och idrottsföreningar och rörelser av olika slag. Vems nytta och vilket resultat? Rimligen bör väl i så fall den enskilde medlemmens nytta i och av organisationen vara måttstock. Inte samhällets nytta mer än utifrån allmänna demokratiaspekter och som stöd till goda krafter och gemenskap. Tendensen idag är att allt ska gå att mäta utifrån kvantitativa aspekter. Utan mätbara resultat, ofta i kort perspektiv, och genuin samhällsnytta dras stödresurserna från samhället ned eller upphör helt. Inte sällan är socialdemokraterna drivande i dessa nya tiders krav på folkrörelser och föreningsliv. Vi har nog i vissa fall glömt bort att vi själva som parti är en folkrörelse och en vital del av arbetarrörelsen.

Med kortsiktiga krav på resultat och nytta kommer demokratifrågor och utveckling av civilsamhället alltid att hamna i skymundan. Om inte arbetarrörelsen i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet tror på samhällsförändring och demokratirörelser genom folkrörelse och föreningsliv, då stänger vi slutligen dörren för oss själva. Dörren vi öppnar består av egoism, konkurrens och utanförskap, tendenser långt bortanför socialdemokratins idéer. Vi måste besinna oss precis nu och våga bygga vidare på folkrörelsespåret inte bara i högtidstalen utan i det aktiva politiska arbetet lokalt, regionalt och nationellt.

Att finnas i en rörelse

Att finnas i en rörelse är en svår känsla att beskriva för utomstående. Jag har under nära tjugo års tid varit verksam i olika delar av arbetarrörelsen. Som förtroendevald, som anställd och som heltidsförtroendevald. Organisationerna jag verkat inom är Kommunal, ABF och vad vi alla kallar partiet (läs Socialdemokraterna).

Ibland undrar man när man är en privatperson. Oreglerad arbetstid, jobbet är fritiden och fritiden är jobb. För visst händer det något när man arbetar i en idérörelse under lång tid. Jag delar säkert den känslan med många. Ibland finns det behov av att vara mer privat, att kunna röra sig fritt utan att bli igenkänd av för många, att inte ha förväntningar på sig bara för att man jobbar (eller har uppdrag) med det och det, att bara få vara mig själv, make, pappa, vän och människa.

För mig har det fria ordet alltid varit viktigt för att överleva. Att ge utryck för en åsikt i form av en artikel, en insändare skapar känslan av att få ha lättat sitt hjärta, att jag inte varit passiv. Ibland blir reaktionerna starka, både positiva och negativa, ibland hörs mindre. När man publicerar en hållning eller åsikt i olika frågor får man naturligtvis räkna med reaktioner.

Med egen hemsida ända sedan 1997 och nu blogg (man ska väl hänga med), hoppas jag att få chans att utveckla egna tankar i kortare form än artiklar och andra skrivna alster. Kanske bloggen retar och gläder någon ibland, då är den ju meningsfull.