19 oktober 2009

Verklighetens folk - eller Kd:s moralkakor

I en artikel i dagens Östgöta Correspondenten skriver Yvonne Andersson (kd) om människors rätt att välja livsväg. Artikeln knyter an till partiledaren Göran Hägglund och hans idéer om verklighetens folk. Det bakomliggande resonemanget går ut på att vänstern i vid mening och den så kallade kultureliten gjort upp ramar för vad som kan anses vara acceptabelt som livsstil och livsval. Kristdemokraterna har spelat Sverigedemokraterna rakt i händerna i detta, mer om det på ledarplats, också det i Corren.

Själv tycker jag det är märkligt att just Kristdemokraterna gör utspel som detta. Partiet kryllar, av naturliga skäl, av frireligiösa krafter och i den delen av samhället har väl moraliska pekpinnar alltid varit väldigt vanliga. Så enkla livsval som att gå på bio, dansa, spela kort och att ha sex före äktenskapet har under lång tid ansetts omoraliskt och förkastligt. Syndiga kvinnor som fött barn utanför äktenskapet har föraktats och ställts utanför gemenskapen. Jag säger inte att alla Kristdemokrater resonerar så här, men generellt sett har mängder av moralkakor levererats just från konservativa frireligiösa kretsar. Så vem är verklighetens folk? Är det Yvonne Andersson med sin retoriska och nyvunna frisläppthet eller är det ensamma mamman som kämpar på för att hålla näsan över vattenytan? En mamma som i sin verklighet måste vända på varje korvöre för att få tillvaron att gå ihop?

Kristdemokraterna är helt enkelt inte trovärdiga i dessa frågor, så många moralkakor och levnadsregler har levererats från genuint kristdemokratiska miljöer att Yvonne Anderssons kritik vänsterut blir närmast skrattretande. Jag tror inte att avsikten har varit att spela Sverigedemokraterna i händerna, men den reella effekten är att tankegångarna passar Jimmie Åkesson som hand i handske. Så Yvonne, lev i verkligheten och sluta dela ut moralkakor, det är min slutsats.

7 oktober 2009

Vänner och vänners vänner - sociala media

Via sociala media som Facebook får man hela tiden kontakt med vänner, återfunna vänner, bekanta och återfunna bekanta. Indirekt via statusrader och andra noteringar uppstår också beröringspunkter till vad vi kan kalla "vänners vänner". Jag har kontakter på många håll och kanter, personer jag på något sätt har anknytning till. Politisk aktivitet gör att man får goda vänner och kontakter också på andra sidan, i det "blåa laget". Här finns upptakten till en ganska obehaglig händelse där jag och alla socialdemokrater blev idiotförklarade.

Bakgrunden är en kommentar från en Facebookvän i det blåa laget kring skuggbudgeten som lades fram av det rödgröna laget igår. Så här skrev den personen "Oppositionens skuggbudget pekar i alla fall på uppgång - åtminstone när det gäller ökat utanförskap, högre skatter och högre arbetslöshet." Inte så mycket att bli upprörd för, det är en ganska typisk statuskommentar från en politisk motståndare. Sedan kommer en kommentar på detta, nu stegras tonen "Ushhhhhhhh! vilka idioter som tänker rösta på sossarna år 2010?!......bort med dem.!" Här tycker jag det finns skäl att reagera, att vi socialdemokrater både blir idiotförklarade och ska "bort" är ett tonläge som är ytterst tveksamt från en fullmäktigekandidat i ett etablerat parti. Om vi ska bort, hur ska det gå till? Det låter som en mycket militant formulering, en omogen och provocerande kommentar, eller vad säger du?

Jag svarar Bremerskt, med formellt språk och med kärv ironi "NN har verkligen ett "trevligt tilltal" till oppositionen. Jag känner mig djupt hedrad att tillhöra "idioterna", men funderar på hur vi ska komma "bort"? Sedan allmänna rösträtten infördes är Socialdemokraterna det absolut största partiet. Att ett land har producerat så många "idioter" som dessutom har klarat av att regera landet under lång tid och med framgång, det torde vara en unik situation." Utöver detta skickar jag också ett balanserat och avvägt Facebookmejl direkt till den som kommenterat.

Nu går NN igång ordentligt, läs bara "Nicke ....meila inte mig privat...vill du säga nåt så skriv i X plogg. Jag som lever i ett demokratiskt land som heter sveríge får skriva vad jag vill...yttrande frihet....eller är det bara frihet när någon skriver skit om vår profet....och när NN skriver vad han tycker....så blir du Bremer sur på honom....Jag skall säga till dig och till alla hur skall Ni bort...som kummunismen har försvunnit från Sovjetunionen då...det är lätt att ni försvinner med tiden från hela Europa. Om ni har inte tålamod så får du skriva vad du vill. Men jag vill påminna did en gång till, skriv inte till mig privat. När jag läste vad dina kamrater vill göra me Sverige och svenska folket, skrev jag en rad i X plogg...Ni borde tåla mera, om Ni inte kan då är det ert problem inte mitt."

NN lämnar sedan ingen mer kommentar (tack för det!). Däremot startar en intressant tråd om att kunna se människan bakom rollen/masken, att det är viktigt att skilja på sak och person. Tack alla för en bra dialog kring detta. Men i slutänden finns ändå frågorna kvar kring NN:s agerande. Att kandidera till ett fullmäktigeuppdrag och samtidigt uttrycka sig så obalanserat på - faktiskt - offentlig plats, vart leder det? Och vad står ett ord som "bort" för innerst inne? Jag drar inga partipolitiska växlar av det skedda, men oroar mig över att ett tonläge som det citerade riskerar att finna vägen in i en fullmäktigegrupp. Å andra sidan, det är nomineringstider och en och annan valberedare läser nog också Facebookinlägg. Kanske idiotförklaringen blev ett sågande på egen gren, ett självmål, ett fälleben? Jag hoppas det.