24 februari 2009

Ett bra gäng som agerar

Jag sitter just och filar på kommunfullmäktigegruppens verksamhetsberättelse. Jag är ingen neutral betraktare, det ska erkännas, men det går faktiskt att konstatera att det är en aktiv socialdemokrati som agerar i Linköpings kommun. Ordet agerar är medvetet valt, det är en grupp som väljer att driva frågor, lägga alternativa förslag, synas i media och visa att socialdemokraterna står för något annat än vår passiva kommunledning.

Jag ska saxa från det inledande avsnittet:
Verksamhetsberättelsen för 2008 beskriver ett verksamhetsår där socialdemokraterna som partigrupp utvecklat oppositionsrollen ytterligare. Med en borgerlig kommunledning som i ett antal frågor visar en påfallande passivitet, är det ibland förhållandevis lätt att vinna de muntliga duellerna i fullmäktige. Ibland leder vår aktivitet också till påtagliga förändringar, men alltför ofta manglas Alliansens förslag igenom. Detta med en känsla av att den lokala nivån endast är en transportör av regeringens nationella strävanden. Genom en aktiv och framåtsyftande har vi socialdemokrater gång på gång visat att skillnaderna mellan höger och vänster är högst påtagliga.

I fråga efter fråga, som exempelvis Ostlänken, byggandet av bostäder och utveckling av kommunen på många andra sätt, är Paul Lindvall & C:o märkligt passiva. Samma tendenser finns på nationell nivå, i den finanskris vi har nu så väljer Reinfeldt & C:o att utreda snabbtåg ytterligare, avvaktar med justering av statsbidragen till kommuner och landsting. Sammantaget får man känslan att allt detta är mycket medvetet. Låt marknadskrafterna spela fritt, så kommer systemskiftet som ett brev på posten. Här tror jag själva essensen av den borgerliga ideologin ligger, låt systemen smulas sönder, sitt passiv och låt det ske, finanskrisen och lågkonjunkturen gör jobbet.

Så när vi socialdemokrater är aktiva i vår fullmäktigegrupp, så vill vi visa att alternativen inte bara är höger och vänster, utan också passivitet kontra aktivitet. Tron på att det går att förändra samhället och utveckling genom aktiva handlingar. Jag är glad att vi kämpar på tillsammans, men jag börjar bli otålig att få ge mig in i en valrörelse som kastar ut passiviteternas mästare ur kanslihusen på såväl lokal, regional som nationell nivå.

15 februari 2009

Tron på statliga driftsformer

Av och till dyker tron på staten som driftsorganisation upp. Senast är det Folkpartiets Jan Björklund som väcker tanken på ett återförstatligande av skolan. Allt emellanåt hörs i länet verksammma Lars Stjernkvist och Widar Andersson föra fram liknande åsikter kring hälso- och sjukvårdens framtida organisation. Allt ska bli likvärdigt och tron på staten som saliggörande driftsorganisation är stor, tvånivålösningen är själva idén som löser allt. Det finns till och med en webbplats som hyllar dessa tankar, Statens Vänner. Behövs regional samordning är lösningen kommunalförbund utan beskattningsrätt. Kommunalförbund som på regional östgötanivå kräver att fjorton fullmäktigeförsamlingar är helt överens och där den som vill minst bestämmer takten, lite av en EU-modell på svensk regional nivå. Samma problembild som när borgerliga Söderköpings kommun lade ribban lågt för regionala kultursatsningar för ett par år sedan...

Vi tänker oss hälso- och sjukvården i statlig drift, är det så klokt? Samma personer som ovan menar att primärvården ska föras till kommunerna. Hur blir det för lilla Ydre kommun att driva en vårdcentral, svara för läkarrekrytering och stödja forskning- och utvecklingsverksamhet? Jag är mycket tveksam till en sådan lösning. Ska sedan regionala kommunalförbund ta över driften av mindre- och mellanstora sjukhus, så blir det "lägsta ambitionsnivån" som bestämmer takten. Så till universtitetssjukhusen (regionsjukhusen) med staten som ägare. Vad är garantin för att det blir bra? Jag pekar på en politisk nivå som inte klarar av att återinvestera och investera i exempelvis infrastruktur, inte klarar av att i egenskap av Försäkringskassan i rimlig tid föra över X kronor från konto A till konto B, som inte kan hålla sams med sig själv i sina olika skepnader och som med stor nyckfullhet kan bryta överenskommelser med den lokala/regionala parten eftersom stora starka staten alltid tar ett år i taget....

Dessutom, frågan om gränsland mellan huvudmän kvarstår. Om staten ska driva storsjukhusen, kommunalförbund små och mellanstora sjukhus, samt kommunerna traditionell primärvård och sjukvård i hemmiljö, så är det tre parter som ska hantera vårdkedjor och förklara för medborgaren varför det knölar i flödet mellan nivåerna.

Det finns också ett demokratiskt underskott om staten tar över driftsansvaret för exempelvis skola eller sjukvård. Vägen mellan medborgare och ansvarig politiker är orimligt lång. Det skulle gälla i skolans värld, i hälso- och sjukvårdens värld och alla andra områden som fördes över till staten. Hur skulle brukarinflytandet garanteras? Hur skulle de lokala perspektiven och förutsättningarna fångas upp? Genom en generaldirektör och dennes stab? Fjärrstyrning sade Bull, väljaravstånd sade Bill.

10 februari 2009

1 + 1 + 1 blir mer än 3

De tre partierna (s), (v) och (mp) har träffats för överläggningar på den socialdemokratiska hemmaplanen Bommersvik. Det är ett unikt steg som pekar ut en ny väg inte minst för Socialdemokraterna. Platsen är djupt symbolisk. På Bommersvik skapas framtiden, här har internationella vindar tagit sin början och riktigt tunga elefanter har dansat där.

För egen del känns det bra att resan mot ett regeringsskifte hösten 2010 har börjat. Jag tror också att ett starkt vänsteralternativ kommer att locka väljare, väldigt många är trötta på Reinfeldt & C:o och känner sig lurade av löftena från valåret. Det rödgröna laget är bättre på alla sätt, utom för de besuttna. Nu kör vi så det ryker hela vägen fram till valdagen i september 2010, med en första test i juni 2009.

Jag hejar hejdlöst på rödgrönt alternativ, det allra bästa för Sverige!

6 februari 2009

Kärnkraftens utbyggnad - desperat allianspolitik

Allianspartierna har enats om kärnkraften. Folkpartiet har drivit på, moderaterna har alltid gillat "nuclear power", Kristdemokraterna har bytt fot och till sist föll också Centerpartiet. Att Maud Olofsson sviker ideal är ju knappast något nytt, med ett gapskratt skulle hon förhandla bort allt inklusive den egna familjen, bara makten och härligheten bibehölls. Folkrörelseidealet är på väg bort, högerpositioneringen med samlingsnamnet "Mauderaterna" tar sig allt starkare utryck. Så förvånad över Olofssons svängning kan man knappast bli.

Motivet då? För det första kan man ju konstatera att regeringen Reinfeldt inte har värst höga ambitioner på klimatområdet. Man vill göra intryck av att fixa massor i mer outvecklade länder, medan hemmaplanen inte betyder så mycket för helheten, Sverige är ju så litet. Det är ju besvärligt med resurshushållning, rent av knöligt med besvärande känslor kopplat till stadsjeepen och en massa trist källsortering och annat bök. Så när möjligheten öppnar sig att gå till val på kärnkraftsutbyggnad, då blir budskapet till väljarna "Med vår energipolitik slipper ni att tänka på en massa trist energisparande, vi ökar eltillgången och ni behöver bara vrida upp termostaten och njuta av den härliga golvvärmen!". Att uranbrytningen orsaker massor av miljöproblem nämns inte, att mängder av atomavfall skapar problem jorden runt är inte värt att nämna och att ett av våra största och viktigaste grannländer Tyskland reagerar skarpt på den svenska regeringens ambitioner hålls det också tyst om. Likaså att energifrågan nu är ännu en långsiktig fråga som hamnat i blockpolitikens totala låsning.

Alliansen går till val på en klassisk "kiss-i-byxan-politik". Det blir varmt först, sedan kommer problemen. Drivkraften för alliansen är den generella oron för energifrågorna och följden kommer att bli att energispar, alternativ energiproduktion och att hållbar hushållning hamnar i fullständigt bakvatten.

Göran Eriksson på Svenska Dagbladet avslutar sin analys "Skarp blockgräns skapar kortsiktig energipolitik" med orden "2010 kan svenska kärnkraftsvänner rösta på alliansen och hoppas att energibolagen vågar investera efter en borgerlig valseger. Medan kärnkraftskritiska Centerväljare får hoppas att investeringarna uteblir, eller byta block." Det finns alltså kritiska röster mot energiuppgörelsen också bland genuint borgerliga skribenter. Kanske Maud Olofsson, för att travestera gamle centerledaren Gunnar Hedlund, sålt skinnet innan björnen var skjuten?

1 februari 2009

Framtidsdagar i Västerås

Två dagar med uppladdning, glädje, argumentation och avspark inför en valrörelse som slutar tredje söndagen i september 2010. Vi var cirka 1000 aktiva socialdemokrater på plats i Västerås precis i månadsskiftet januari-februari. Stämningen och tillförsikten var god, för att inte säga mycket god.

Inledningen var förlagd till Stortorget där Mona Sahlin, Ilmar Reepalu och Tomas Östros talade till en månghövdad publik i bister januarikyla. Alla tre talen präglades av självförtroende, tydlighet, glädje och vänsterpräglad ilska över regeringen Reinfeldts orättvisa politik. Det rödgröna laget ÄR alternativet till en regering som idag präglas av svag initiativkraft och tendenser att skjuta svåra beslut på framtiden. Aldrig har jag hört mitt kära parti tala med sådan glöd och trovärdighet med tre rödgröna trumfkort på hand. Det är starkt, det är nödvändigt och det är ärligt är de ord jag vill sätta som samlande etikett.

Dagarna innehöll också massor av intressanta seminarier med idéer kring hur vi ska kunna utveckla metoder för att öka kontakten med väljare och sympatisörer. Låt vara att i stort sett alla partier inspireras av den framgångsrika Obamakampanjen, men styrkan för Socialdemokraterna är nog kombinationen av långvarig tradition som folkrörelseparti och de nya metoderna från "over there". I mötet med väljare i vardagen har Socildemokraterna redan en stark grund att stå på, men den går att vässa, utveckla och spetsa med ny teknik.

Så jag och tror jag alla andra deltagare, for hemåt med stärkt självförtroende, goda argument och segervilja, inte illa. Eller som jag skrev i min status på Facebook "Nicke är i Västerås, nu ska vi sopa banan med Alliansen, valseger 2010!"