Det finns skäl att påpeka och lyfta fram att 94,3 % av Sveriges befolkning inte röstade på SD. Dessutom finns det skäl att fundera över begreppet vågmästarroll. Så länge inget parti fått mer än hälftrn av mandaten, kan i princip alla partier (ensamma eller i samverkan) bli vågmästare.
Dessa enkla sanningar ger lite distans till det det trumfkort SD verkar tro att man förfogar över i alla sammanhang. Hemläxan blir alltså att inte låta SD få rollen som vågmästare.
Det är bara att konstatera, Socialdemokraterna har gjort ett riktigt skitval nationellt. Hur man än vrider och vänder, så är det så. Det går att bena i detta om och om igen, men faktum kvarstår, siffrorna finns där för alltid. Många är vi som kommer att lägga pannorna i veck och fundera på varför det blev som det blev. Jag ska för egen del göra några noteringar nu och kanske bygga på senare när man pratat runt en del.
Kanske trodde vi, åtminstone inledningsvis, för mycket på seger. Jag ville själv aldrig riktigt tro på de vikande opinionsmätningarna, men var givetvis orolig. När vi låg som högst opinionsmässigt hade det en dämpande effekt på partiarbetet. Det märks också i en del arbetarekommuner som tappat oerhört mycket mark. Man ser det också på bristande partiinternt arbete, de ledande företrädarna finns tyvärr alltför ofta i kommunhuset och inte bland väljarna.
Socialdemokraterna ville tidigt formera ett regeringsalternativ och valde inledningsvis bara Miljöpartiet som partner. Efter en tid lyftes Vänsterpartiet in i gemenskapen, men först efter en ganska tuff intern diskussion inom Socialdemokraterna. Velandet kring det rödgröna gjorde att regeringsalternativet formades relativt sent och i flera frågor var vi inte fullt ut samsnackade. Risken finns nu för en demonisering av Vänsterpartiet som orsak till att det ”sket sig”. Att dra den slutsatsen tror jag dock är att göra det för enkelt för sig.
Alliansen har däremot lärt sig sin läxa från tidigare borgerliga regeringsperioder och tillämpat ”en för alla, alla för en”. Samtidigt har Moderaterna stadigt knaprat väljare från sina borgerliga vänner och står nu väldigt starka inom Alliansen. Kristdemokraterna är hårt trängda, men väldans lojala.
Så en enskildhet, jag tror det skedde något medialt när diskussionen om RUT-avdraget gick som hetast. De rödgröna tappade initiativet och trängdes in i ett hörn. RUT var inte en så stor fråga att vi skulle gett den så stort utrymme. Vi skulle försökt ta oss ur den diskussionen och återtagit initiativet. Att RUT-frågan blåstes upp var taktiskt smart av Alliansen och inte någon slump.
Det går heller inte att bortse från medias tilltagande politisering, där tidningar som DN, Expressen och Corren agerat draglok åt Alliansen. Corren är sannolikt det allra tydligaste exemplet, med vinklad nyhetsvärdering, ledarkommentarer i anslutning till redaktionell text etc. Det har varit en oerhörd utmaning att formå att tränga igenom pappersmedias totala dominans. Två tidningar som klarat uppdraget mer balanserat är Svenska Dagbladet och Aftonbladet, båda tillhörande Schibstedkoncernen.
På vår plussida står en som jag upplevt god valorganisation, mängder av aktiva valarbetare, en hel del lokala framgångar så långt jag hunnit kolla och en enastående valspurt med en allt säkrare och statsmannamässig partiledare. Men visst, vi kommer att behöva diskutera resultatet, analysera det och vi måste ta ta ställning till behovet av förnyelse. För visst finns det en del problem att ta tag i i kära partiet, när man 54 år gammal alltför ofta får höra sig själv benämnas ”grabben”.
Att säga att det inte finns några skillnader mellan de politiska partierna är att reducera det engagemang som enskilda människor visar i sammhällsfrågor till ett intet. Där är ett synsätt som präglar konservativa ideal, där politikens inflytande ska reduceras till ett minimum (den så kallade nattväktarstaten).
Årets val är en vattendelare mellan olika sätt att se på människor. Ingen i det rödgröna laget missunnar någon att lyckas. Tvärtom har socialdemokraterna alltid velat göra det möjligt för alla att just lyckas, komma vidare, få starta om och få rätsida på livet. Men den rödgröna sidan vill absolut inte att den egna lyckan ska bekostas av andras olycka. I stället gäller att vi är starkare tillsammans och att alla har starka sidor som kan bidra till en god samhällsutveckling.
Motsatsen är Alliansens linje där de med minst resurser ska bekosta stora skattelättnader för redan välbärgade personer i högstatusområden. Kom inte och säg att det inte finns skillnader i de olika alternativen.
En tillräckligt hög skattenivå garanterar ett civiliserat samhälle där bördorna födelas över en livscykel. "Av var och en efter behov och åt var och en efter förmåga" är den grunden det rödgröna alternativet vilar på.
RÖSTA RÖDGRÖNT!!
Läs mer: www.rodgron.se
Ingen i det rödgröna laget missunnar någon att lyckas. Tvärtom har socialdemokraterna alltid velat göra det möjligt för alla att just lyckas, komma vidare, få starta om och få rätsida på livet. Men den rödgröna sidan vill absolut inte att den egna lyckan ska bekostas av andras olycka. I stället gäller att vi är starkare tillsammans och att alla har starka sidor som kan bidra till en god samhällsutveckling.
Skatten garanterar ett civiliserat samhälle där bördorna födelas över en livscykel. Av var och en efter behov och åt var och en efter förmåga.
Till sist, länken in till de tre rödgröna partierna: www.rodgron.se
Skribent: Richard “Nicke” Bremer
Jag kallar mig för socialist, noga räknat demokratisk socialist. Jag är stolt över det och trygg i min ideologi. Jag har en egen hemsnickrad definition av begreppet socialism. Jag brukar säga så här, att för mig är socialism att min lycka inte ska vara beroende av andras olycka. Jag har säkert inte levt upp till denna devis alla gånger, men jag försöker alltid tänka så och göra mitt bästa för att röra mig i den riktningen.
Alliansen har en annan devis som på något sätt måste vara styrande i de innersta rummen. Den lyder “min lycka hänger på din olycka”. Tydligast visar det sig i att samtidigt som skatter sänks med ofantliga belopp för de allra förmögnaste, så får de som är allra mest utsatta betala priset. Konkret handlar det om långvarigt sjuka och arbetslösa, till och med dödligt sjuka.
Ett tydligt exempel på Alliansens strategier finns i dagens upplaga av Östgöta Correspondenten, med ett reportage om Maria som är döende i cancer. Hon går på behandling men den hjälper henne bara för stunden och den påverkar henne starkt. Hon kommer att dö av sin sjukdom. Maria har dock varit sjuk för många dagar. Enligt de nya sjukförsäkringsreglerna som den borgerliga regeringen beslutat om ska hon vara frisk och rehabiliterad nu. Problemet är att Maria aldrig kommer att bli frisk. Hon kommer dö av sin sjukdom.
Maria kan inte heller arbeta. Hon har inte någon förmögenhet på banken. Hon har arbetat inom äldreomsorgen. Så den sista tiden i livet måste hon söka socialbidrag för att kunna betala hyra, mat och räkningar.
Maria är inte ensam. Det är många som drabbats av samma problem. De ansvariga borgerliga politikerna gömmer sig bakom en massa lögner och påhitt om att det var inte såhär det skulle bli. Problemet är ju att det är just såhär som alla sa att det skulle bli redan innan man genomförde förändringarna.
Den borgerliga regeringens politik kastar ut sjuka och döende människor utan försörjning. Hur värdigt är det i ett land som Sverige? Om det är de allra sjukaste som ska betala enorma skattesänkningar för de rikaste är det någonting man kan kalla för välfärd?
Det krävs en helt annan ansvarstagande politik. Alla har rätt till trygghet om man drabbas av sjukdom. Alla sjuka ska ha rätt till en individuell bedömning. En rödgrön regering har lovat att rätta till sjukförsäkringen. Tänk efter hur du själv skulle vilja ha det i en motsvarande situation, lägg din röst på det rödgröna blocket!
Andra som blaggat om detta är: Emil Broberg, Agneta Niklasson, Roger Berzell, Joakim Hörsing och Rödgröna bloggare i Östergötland.
