30 september 2008

Är den borgerliga politiken värd sitt pris?

I en interpellation till kommunfullmäktige den 30 september i Linköping frågar partivännerna Elisabeth Gustafsson och Eva Lindh om den borgerliga politiken är värd sitt pris. Bakgrunden är ökade kostnader för social bistånd som i sin tur beror på ett ökat antal utförsäkrade (0-klassade) från Försäkringskassan. Nya regler för sjukskrivningen slår hårt och enskilda individer/familjer får sin tillvaro snabbt raserad. Vägen till utanförskap har öppnats genom en hårdhänt regeringspolitik. Vad är då de egentliga motiven bakom det genomskinliga talet om att bekämpa ohälsan och vad är det som egentligen är intressant?

Det intressanta är under vilka omständigheter förändringarna genomförts. Allt har skett i en tid av stora finansiella överskott i statens kassa, inte alls i samband med en statsfinasiell kris. Det har gjorts för att bekosta skattesänkningar som framför allt har gynnat bättre bemedlade med höga inkomster och exklusivt boende, alltså moderata kärnväljare. Uppenbarligen är det dessa väljargrupper som ska svara JA på frågan om den borgerliga politiken är värd sitt pris. De drabbade av samma politik förs ut i ett allt djupare utanförskap, tro inget annat.

Uttrycket "De nya moderaterna" har klingat falskt hela vägen från det att det lanserades. Det finns inga nya moderater, det vi ser är klassisk högerpolitik med drag från förra sekelskiftet. Syftet är nu, som alltid, att gynna egna kärnväljare och sända notan till de som har det sämst i samhället.

23 september 2008

Klass 9A à la Björklund

Det har gått en tid sedan jag skrev sist, men nu har det återvänt energi och oppositionslust. En tanke jag tänkt rör ett tidigare inlägg jag skrev om teveserien Klass 9A. Jag skrev då orden "Jag tycker att teveserien är ett bra exempel på vad det innebär när elevernas förmåga får stå i centrum. Att ett öde inte är ristat i sten och hur mycket kraft, nyfikenhet och möjligheter som finns inrymd i högstadieelever.".

Det jag skrev tidigare är minst lika giltligt idag. Nyligen sändes ett uppföljningsprogram kring vad som hänt under vårterminen, nu med klassens ordinarie lärare. Resultaten var fortsatt goda, de flesta kom in på sökta nationella gymnasieprogram. Tanken slog mig, hur skulle det blivit om Jan Björklunds tankar fått råda?

Det blir ju förstås spekulationer, men kanske det kunde ha gått så här:
Redan tidigt hade några av de mest begåvade eleverna börjat i en elitklass, på en annan skola, i en annan stadsdel. De elever som hade de sämsta resultaten hade förts undan till särskilda undervisningsgrupper, exluderade från sin tidigare klass. Mellanskiktet hade hankat sig fram, fått ett godkännande, slussats vidare till mestadels yrkesprogram i den nya björklundska gymnasieskolan. Klassens gemensamma bildningsresa hade stannat av, den fina känslan av att lyckas tillsammans hade inte varit lika viktig. Skolans underliggande sorteringsmekanism hade antagligen fått gälla i högre grad, det är min fasta övertygelse.

I Jan Björklunds skola sker klassresan i egen kupé, det är inga gruppresor som eftersträvas. Släpar någon efter gäller 2:a klass och 3:e klass, blir man för stökig så kan avstigning på nästa station bli aktuellt. Några nya tåg kommer inte sedan, det som gäller är att ta chansen när den ges och det är bara en gång.