20 april 2009

Passivitet som ideologi

Tanken har vuxit fram den senaste tiden, att regeringens passivitet är ideologiskt betingad. Det är lätt att tro att det är ett slags famlande efter de rätta redskapen som gör att arbetslösheten ökar mer än i den närmaste omvärlden, som gör att den svenska ungdomsarbetslösheten sticker ut i jämförelse med övriga EU. Det går till och med att tänka att det kan finnas en regeringsovana som spelar roll, att Reinfeldt & C:o vill bättre, men inte förmår.

Jag blir alltmer övertygad om att så inte är fallet. I en artikel i LO-tidningen tar Göran Färm upp tråden med meningen "Sammantaget håller Anders Borgs politik på att bli alltmer udda, passiviteten upphöjd till ideologi.". Samma slutsats drog Bosse Ringholm vid Socialdemokraterna Östergötlands årsmöte i lördags. Min uppfattning är att det inte är tafatthet, inte är okunskap, det är ideologisk cynism som skakar om samhällets grundpelare och gör människor olyckliga.

Allt hänger ihop, stora skattesänkningar som gynnar de allra rikaste, en skadeskjuten A-kassa som ökar otryggheten och sänker organisationsgraden i fackföreningarna, en hårdare hantering av sjukskrivningar som tränger ut långtidssjuka i fattigdom. När krisen kom blev den en katalysator i omstöpningen av det svenska samhället. Det rullar på bra för Anders Borg och det "moderata" tvåtredjedelssamhället är här. Ett antal personer har gynnats och taktiken är säkert att det ska finnas tillräckligt många i den gruppen när valet 2010 står för dörreen. Att några halkar efter och bildar grund till ett kommande låglöneträsk är bara i linje med den bakomliggande strategin.

"Gynna de gynnade och gör de otrygga otryggare" blir huvudparoll när "Det nya arbetarepartiet" firar 1a maj. Skickligt, cyniskt, omstöpande är nyckelorden, helt plötsligt känns ordet moderat väldigt felplacerat. Den verkliga betydelsen är "måttfull, hovsam, sansad" - knappast begrepp som präglar det ledande regeringspartiet.

2 kommentarer:

Roger sa...

Jag hoppas att du har fel. Jag har svårt att tro att någon är så ideologiskt elak. De flesta moderater jag känner är trevliga och har ingen ideologisk baktanke med att göra människor arbetslösa. Även om konservatismen bygger på att gynna de rikaste och gärna adeln. Liberalismen tror för mycket på att den starke överlever och den fattige ska slås ut. Rent marknadstänkande.

Däremot tror jag att det bygger på oförmåga. Att Reinfeldt och Borg inte kan ta hand om landet i motgång. Detsamma gäller Paul Lindvall i Linköping. Vi kommer att få se en handfallen ledning nu när Linköping står inför tuffa prioriteringar.

Jag tro inte det är elakhet, utan oförmåga.

Jag har skrivit en del om borgarnas tafathet på bloggen http://berzell.se och har nog haft vissa dagar jag känt som du.

Andreas sa...

Ja, det där har jag funderat mycket på också. Ibland har jag undrat hur någon kan umgås med aktiva moderater - ibland har jag förståelse. Dagsformen ser ut som följer: Om någon för en politik som gör människor illa, märker att det ens politik gör människor illa men väljer att tolka det som att det inte handlar om politiken utan om den enskildes val. Är det då elaka politiker eller inte? När det drivs en politik som har som grundpelare att den politiska makten ska begränsas kraftigt och att de övriga maktstrukturerna i samhället ska få större utrymme går det samtidigt inte att blunda för konsekvenserna - det finns ett samband mellan en bl.a stark generell välfärd, stora, starka fack, stor social rörlighet & goda levnadsförhållanden. Nu väljer borgerliga politiker att bortse från detta och samtidigt väljer de att inte se konsekvenserna av sin egen förda politik utan att lägga skulden på den enskilde. Det kan jag inte se som annat än ideolosikt. Men elakt? Det är omöjligt att läsa någons tankar och motiv men det är definitivt osolidariskt, i avsaknad av empati och ett ideologiskt rättfärdigande av ett system som gör människor ofria och de utsatta än mer utsatta.

Jag tror heller inte att det handlar om oförmåga utan om hur man ser på politikens roll - om politiken inte ska spela någon stor roll kan den varken lyckas eller misslyckas. Då faller det tillbaka på att övertyga människor om att politiken står maktlös just för att den är maktlös - och detta har de borgerliga visat sig mkt duktiga på att övertyga. Jag tycker att politikens (eller rättare sagt demokratins) kraft & roll i samhället är den avgjort viktigaste politiska frågan idag och under de närmsta iallafall 10 åren.