Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om anonyma brev och de motiv som ligger bakom att driva en fråga till det allra yttersta, bortanför voteringar och bortanför det så kallade sunda förnuftet. Sådant sker när den egna viljan att få rätt överskuggar den politiska gruppering man är satt att representera. Här i Östergötland har Socialdemokraterna hamnat i en sådan situation när efterbörden från vår nyligen genomförda valkonferens nu förstärks genom dansen från tunga elefanter i partistyrelsen, allra tydligast i en artikel i Norrköpings Tidningar.
Praxis är det som präglat hur delegationerna fyllts på vid våra regionala kongresser. Sett i efterhand är det lätt att säga att stadgarna inte följts till punkt och pricka, men faktum är att så här har det gjorts många gånger förr. Jag ställer mig nu frågan om samma krafter hade kommit i rörelse om resultatet av voteringen (mellan Johan Andersson och Aleksander Gabelic) på plats fem på vår riksdagslista hade varit det motsatta? Om Aleksander vunnit voteringen hade samma personer, hemliga och icke hemliga, på samma sätt ropat på stadgebrott och sagt att "det hade aldrig kunnat hända i vårt partidistrikt" som Urban Ahlin nu yttrar i denna fråga. Är inte hela tiden det bakomliggande syftet att kullkasta voteringsresultatet det som driver på, kosta vad det kosta vill? Eller är det rättrådigheten som är drivkraften oavsett vem som förlorar en votering? Icke, säger Nicke!
En gång i tiden yttrade CH Hermansson i dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna (vpk) att "Någon jävla ordning får det ändå vara i ett parti". Hör hans ord på SRs webbradio och besinna vad som yttras. De krafter som nu verkar i detta tänker inte på den idéburna rörelse de verkar i, de tänker allra mest på den egna maktsfären och den egna lilla köttgrytan. Var det inte tillsammans som Thorstein Bergman sjöng? Vi måste jobba tillsammans och inte mot varandra, så tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar