Det är bara att konstatera, Socialdemokraterna har gjort ett riktigt skitval nationellt. Hur man än vrider och vänder, så är det så. Det går att bena i detta om och om igen, men faktum kvarstår, siffrorna finns där för alltid. Många är vi som kommer att lägga pannorna i veck och fundera på varför det blev som det blev. Jag ska för egen del göra några noteringar nu och kanske bygga på senare när man pratat runt en del.
Kanske trodde vi, åtminstone inledningsvis, för mycket på seger. Jag ville själv aldrig riktigt tro på de vikande opinionsmätningarna, men var givetvis orolig. När vi låg som högst opinionsmässigt hade det en dämpande effekt på partiarbetet. Det märks också i en del arbetarekommuner som tappat oerhört mycket mark. Man ser det också på bristande partiinternt arbete, de ledande företrädarna finns tyvärr alltför ofta i kommunhuset och inte bland väljarna.
Socialdemokraterna ville tidigt formera ett regeringsalternativ och valde inledningsvis bara Miljöpartiet som partner. Efter en tid lyftes Vänsterpartiet in i gemenskapen, men först efter en ganska tuff intern diskussion inom Socialdemokraterna. Velandet kring det rödgröna gjorde att regeringsalternativet formades relativt sent och i flera frågor var vi inte fullt ut samsnackade. Risken finns nu för en demonisering av Vänsterpartiet som orsak till att det ”sket sig”. Att dra den slutsatsen tror jag dock är att göra det för enkelt för sig.
Alliansen har däremot lärt sig sin läxa från tidigare borgerliga regeringsperioder och tillämpat ”en för alla, alla för en”. Samtidigt har Moderaterna stadigt knaprat väljare från sina borgerliga vänner och står nu väldigt starka inom Alliansen. Kristdemokraterna är hårt trängda, men väldans lojala.
Så en enskildhet, jag tror det skedde något medialt när diskussionen om RUT-avdraget gick som hetast. De rödgröna tappade initiativet och trängdes in i ett hörn. RUT var inte en så stor fråga att vi skulle gett den så stort utrymme. Vi skulle försökt ta oss ur den diskussionen och återtagit initiativet. Att RUT-frågan blåstes upp var taktiskt smart av Alliansen och inte någon slump.
Det går heller inte att bortse från medias tilltagande politisering, där tidningar som DN, Expressen och Corren agerat draglok åt Alliansen. Corren är sannolikt det allra tydligaste exemplet, med vinklad nyhetsvärdering, ledarkommentarer i anslutning till redaktionell text etc. Det har varit en oerhörd utmaning att formå att tränga igenom pappersmedias totala dominans. Två tidningar som klarat uppdraget mer balanserat är Svenska Dagbladet och Aftonbladet, båda tillhörande Schibstedkoncernen.
På vår plussida står en som jag upplevt god valorganisation, mängder av aktiva valarbetare, en hel del lokala framgångar så långt jag hunnit kolla och en enastående valspurt med en allt säkrare och statsmannamässig partiledare. Men visst, vi kommer att behöva diskutera resultatet, analysera det och vi måste ta ta ställning till behovet av förnyelse. För visst finns det en del problem att ta tag i i kära partiet, när man 54 år gammal alltför ofta får höra sig själv benämnas ”grabben”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar