Tågtrafik i England, 1870-tal.
Den sista tiden har vi tågresenärer och långpendlare i Östergötland utsatts för prövningar. I morse var verkligheten så här: kort tåg, trasiga dörrar, trasig toalett, trasig kortläsare och som krydda en viss försening. Många fick stå, många fick trängas och komforten var ju inte precis den bästa. Händelsen är inte på något sätt unik, liknande händelser sker ofta nu när kylan slagit till.
Vad jag undrar är hur tågen och banan (spår, el och växlar) förbereds för vintern? Utgår underhållsberedskapen från att alla vintrar är mildvintrar? Eller ingår risken för en vargavinter i bedömningen? På något sätt känns det som vårt samhälle blir alltmer komplicerat och raffinerat, men samtidigt klarar vi i mindre utsträckning att möta väderomslag, naturliga svängningar i klimatet och inte minst kallvintrar.
Så frågeställningen till Östgötatrafiken, SJ, Veolia och Banverket blir om ni förbereder er för att den smällkalla vintern faktiskt kan slå till i vårt land? Eller är det mildvintern som ligger i botten av alla beräkningar och bedömningar?
Vi resenärer bidrar med både kostnaden för biljetter och anläggnings- och driftkostnader via skattsedeln. Vi har ett stort tålamod, men det finns ju gränser även för oss. Så hur blir det framöver, kan vi räkna med mindre störningar i trafiken vintertid eller fortsätter eländet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar