30 mars 2010

Är det omoraliskt att ha en fin väska?

new-chanel_003 Jag har läst löpsedlar, artiklar och kommentarer kring både Mona Sahlins handväska och prinsessorna Victoria och Madeleines d:o. Båda fallen är exempel på synliga kvinnliga accessoarer, kostsamma, men som jag förstår ärligen införskaffade alternativt givna presenter i samband med högtidsdagar. Så gott som alla likande exempel tar sin utgångspunkt i kvinnors inköp, sällan står det något om manliga motsvarigheter som exempelvis kostymer, skor, slipsar, klockor eller vad som nu ses som lyxigt.

Jag förstår och instämmer i kritiken av orimliga löner, arvoden och av monarkin som statsskick. Men när nu besluten är tagna, löner, arvoden och apanage är bestämda, ska vi då dessutom moralisera över hur de används? Skjuter vi inte över målet när vi diskuterar hur privata medel används för inköp, resor, husbyggen, utbildning, sparande eller vad nu en enskild person väljer att köpa? Vem ska bestämma vad som är omoraliskt, vad som är lyx eller anses OK? Naturligtvis ska privata betalningar och överenskommelser ligga inom lagens råmärken, men utöver den begränsningen, vad ska anses olämpligt?

Någon köper handväskor, någon konst, någon samlar pengar på hög, någon äter gott varje dag, någon unnar andra något gott, någon bygger hus, någon reser, någon investerar, alla är vi olika. Ett antal, inte så få precis, kommer inte i närheten av sådana inköp, men kanske ändå lyckas förverkliga en och annan dröm. Är det verkligen rätt och klokt att moralisera över det fria val som var och en har i användningen av egna inkomster, stora som små sådana? Och varför i fridens namn är det i så fall bara kvinnors val som väcker kritik?

Vi kan alltid diskutera hur nivåerna ska vara på de löner, arvoden och liknande som beslutas på politisk nivå, det är en viktig uppgift för alla politiskt aktiva, för alla medborgare. Vi ska givetvis också diskutera och besluta om skattenivåer och vad som ska beskattas, samt göra färdriktningen känd när vi går till allmänna val. Men att lägga moraliska aspekter på hur enskilda personer använder sina förvärvade nettoinkomster det tror jag faktiskt vi ska avstå ifrån. Låt både Mona och systrarna Bernadotte, i sig hopplöst bidragsberoende, både ha och köpa de väskor de vill.

För egen del har jag en förkärlek för nya CD-skivor och dessutom begagnade vinylskivor på Tradera. Dessutom tycker jag om gammaldags rosor och gillar också bomullsskjortor av hög kvalitet. Alldeles säkert omoraliskt i någons tycke.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Nu blev jag jätteglad, Nicke! Du skrev det jag har tänkt länge, i många år faktiskt. Om en mormor köper barnbarnspresenter á 20- en gång i veckan till Pelle eller en gång per år värd 1.400-, det är väl hennes beslut?
Själv köpte jag en skinnväska förra veckan för 900-. Den har precis de fack, som jag tycker en väska ska ha - första gången jag köpt en väska för med än 200- !
jag har i alla år som ensamstående förälder valt att ha bra mat på bordet varje dag istället för att åka till Mallorca och så leva på pannkakor. Vårt val!
/ingridcarlsson

Anonym sa...

Vinylskivor kräver ju rätt så tekniskt kvalificerade nålmikrofoner och av hög klass och en dylik betingar ett ganska högt pris...dock ett ur moralistiskt synvinkel gott val i sammanhanget.
/nils-rune h

Kikki Liljeblad sa...

Klokt inlägg! "Väskkritiken" är ännu ett sätt att sänka Mona. Men också ett sätt att tala om vad en riktig sosse får göra och inte göra. Är man sämre sosse för att man har en väska som anses för dyr. frågan är vad vi inte heller får göra. Hur får vi bo, vilken bil får vi köra osv. Får vi köpa städhjälp som "riktiga" sossar osv.
Håller med dig att kvinnor ofta får frågor om person och det privata och kritik om det samma.
antar att "strategin" är att om man sänker det privata, personen som sådan så svider det mer än om kritiserar politiken ( vilket man iofs också gör)

Björn sa...

Precis som du antyder så är problemet att Socialdemokraterna i alla valda församlingar jag känner till (riksdagen och Linköpings KF) stödjer en arvodespolitik där de styrande avlönas i linje med de allra högsta eller de näst högsta skikten i samhället. Med sådana inkomster ser man i längden samhällets problem från de priviligerades synvinkel. Det präglar de politiska vägvalen och analyserna. Dessutom skapar det en attraktiv karriärväg för oppurtunister inom samtliga partier.